I kursen Tvåspråkighet läser jag för närvarande Seija Wellros bok Språk, kultur och social identitet. Den är mycket intressant och välskriven och lättläst, om än svår att anteckna ifrån. (Allt känns så självklart på något sätt, så jag vet knappt vad jag ska skriva. Men så blir det väl lätt när det handlar om något så existentiellt som språket och hur vi använder det.)
I ett avsnitt om språket diskuterar hon hur ord och begrepp färgas av värderingar, ofta utan att vi reflekterar över att det faktiskt är just värderingar. (För övrigt ett av bokens huvudbudskap: När kulturen internaliserats totalt ser individen sina tankar och sitt beteendemönster som det enda rätta och inget annat. Om vi blir medvetna om hur vi tänker och gör - för det är inget fel att tänka och göra så, det är det naturliga och eftersträvansvärda här hos oss - är det lättare att inte känna sig hotad av de människor som tänker och gör annorlunda.)
Ett av exemplen är 'gammal' (s. 28), som jag tidigare funderat lite över här. Wellros konstaterar att ordet ifråga bara under de senaste decennierna genomgått en värdeförändring i vårt samhälle, från associationen 'gammal och klok/gammal och vis' till associationen 'gammal och trött/gammal och gaggig/gammal och sjuk'. Ordet har alltså fått en negativ laddning, "utom i några särskilda sammanhang där pengar och traditioner är inblandade".
Jovars!
I ett senare kapitel refererar Wellros till två kommunikationsforskare, Condon och Yousef (1975), som talar om ett antal universella problem som har fått lite olika lösningar (el. värdesystem, som de kallar dem). De två polerna på en av skalorna handlar om huruvida ett samhälle hyllar individualism eller ömsesidigt beroende. I det förra, alltså det individualistiska samhället, är det bättre att vara ung än gammal. Detta för att man tänker sig att styrka, hälsa, bra utseende och flexibilitet i tänkande (som kan tänkas gälla mer för unga än för gamla människor) ökar individens möjligheter att fullt ut fylla sin alldeles egna plats i samhället - vilket är bra både för samhället och individen själv. Motpolen är ett samhälle där det är bättre att vara gammal än ung, eftersom erfarenheter och livsvisdom ökar med åren - och sådant befrämjar både individens och samhällets utveckling.
På många andra sätt hör jag hemma i detta vårt individualistiska samhälle, men när det gäller detta är jag alltså flera decennier efter. Plötsligt förstår jag också varför träning, mode, mat, inredning etc har blivit så oerhört viktigt för att man ska räknas som en vettig människa. Hennes fortsatta referat förklarar nämligen varför det i ett individiualistiskt samhälle är så viktigt att vara effektiv, nyttig, sportig, socialt rörlig och ägna sig åt konkreta handlingar och verksamheter som syns - snarare än att i första hand bygga relationer.
Intressant och värt en del tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar