Till i söndags läste vi Odysséen, berättelsen om Odysseus irrfärder på väg hem från det trojanska kriget till sin trogna hustru Penelope och deras numera vuxne son Telemachos. På hexameter, förstås. (Nej, han var inte särskilt förvirrad i sig själv. Det var gudarna som lade hinder i vägen för honom mest hela tiden.)
Hexameter - med sex betonade stavelser i varje rad. Som i början av den andra sången:
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
reste Odysseuvs älskade son sig hastigt från bädden...
Det var lättare än jag mindes att läsa, och iallafall en till i bokcirkeln höll med, även om jag inte hade den nyaste varianten av mer eller mindre putsad översättning. (Det finns visst en från 90-talet. Kanske skulle prova den...)
Och det är roligt att ha fått helheten, även om jag ju kände till både ramberättelsen och många av hans upplevelser redan innan. Är man svensklärare så är man ;)
Och tänker man efter så är det ju eviga frågor som behandlas, om vadan och varthän och det där ni vet, även om det kanske inte är det första man tänker på.
Eller så är det just därför jag ändå blir fascinerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar