Flanörer i bokform

"Flanörlitteratur" finns det något som kallas i litteraturhistorien. Det är, om jag minns rätt, pessimistiska texter från omkring sekelskiftet 1900 som betraktar och funderar över världen och livet. Ofta med en hel del miljöskildringar invävda. Dess främsta svenska representanter är Bo Bergman och Hjalmar Söderberg. Och jag har ju läst Söderbergs Doktor Glas i sommar.

Det började med en tanke att läsa den parallellt med yngste sonen, som läste den i skolan, men det fick jag släppa. (Dels för att jag hade för mycket på gång och dels för att han var fullständigt ointresserad av att diskutera boken med mig.) Trots detta kändes det som om jag läste den med nya ögon, kanske lite 16-åriga. Ganska mycket är nog svårförstått för en ungdom av idag (t.ex. varför de unga kvinnor som kommer till doktorn i hemlighet är olyckliga och vad det egentligen är de ber honom om, för det sägs aldrig riktigt rakt ut), men funderingarna över livet och tillvaron håller fortfarande åtminstone för unga vuxna och uppåt. Tycker jag.

Däremot är ju den här doktor Glas alldeles knäpp! Och det otäcka är att jag ändå nästan förleds att tycka att hans argument för att ta död på misshagliga personer är rimliga - men bara nästan. Med andra ord är boken synnerligen välskriven, eftersom illusionen håller. Språket och miljöbeskrivningarna är sådär lite nonchalant vackra i förbifarten och boken är dessutom ganska tunn. Ja, jag är glad att jag har läst den igen och funderar nu på att äntligen ta tag i Bengt Ohlssons Gregorius, som ju antar pastorns perspektiv istället.

Har jag alltså läst mer flanörlitteratur i sommar? Tja, det beror ju på hur man ser det. Jag skulle dock vilja räkna följande dit också:

- Stefan Andhés underbara kåserier, t.ex. i Som en vind genom gräset, gör mig alltid mer eller mindre lycklig när jag är trött och ofokuserad. Författaren flanerar runt, i London och i Linköping och på lite andra ställen. han berättar vad han ser och vad han minns och vad han tänker om det och om livet. Charmigt och underhållande!

- Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyces är inte heller pessimistisk, utan snarare tvärt om. Boken tangerar de djupare tankarna, blandat med fantastiska miljöskildringar av det England huvudpersonen helt otippat promenerar fram genom, men det mesta förblir outtalat. Och även om det här också är charmigt, så blir det nästan lite tröttsamt i längden. Å andra sidan sker faktiskt en utveckling av karaktärerna och relationerna, även om den är långsam och försiktig, så det är inte så dumt ändå.

Ja, det var de första tre kortrecensionerna. Fortsättning följer.