Naturligtvis har jag läst om en hög med deckare i sommar, precis som jag brukar göra när jag vill vila och slappna av. Som jag rimligen redan har berättat om i något tidigare inlägg så gillar jag lite äldre deckare, där huvudpersonen inte nödvändigtvis är alkoholiserad eller ligger i skilsmässa och där böckerna kan betraktas mer som pusseldeckare än som thrillers.
Mina tre favoritförfattare i den här genren heter Agatha Christie, Maria Lang och Dorothy Sayers och många av deras bästa böcker kom ut under förra hälften av nittonhundratalet. Jag har således njutit, för vilken gång i ordningen vet jag inte, av Hercule Poirot när han löser Mordet på Orientexpressen, av Christer Wijk när han söker sig fram till sanningen om vem mördaren är i Mördaren ljuger inte ensam samt av Lord Peter Wimsey i hans ...största affär. Spännande, intellektuellt småroligt och dessutom välskrivet. Ja, jag gillar det.
Ytterligare två böcker i sommar har handlat om död, även om det väl egentligen är lite falsk marknadsföring att tala om dem under rubriken jag valde för det här inlägget. I den ena boken jobbar en principfast man på att ta livet av sig (åtminstone i första halvan av boken) och i den andra är det precis vad en mycket välplanerad kvinna verkligen gör. Redan på de första sidorna genomförs detta självmord.
I den ena boken får vi läsa om hur ett inrutat och emotionellt fattigt liv på ett oväntat sätt kan förändras, samtidigt som åtminstone jag fnissar ganska mycket och gläder mig över att boken faktiskt inte är ett enda dugg insmilande. (Ja, möjligen blir jag lite trött när den obligatoriska bögen dyker upp. Samtidigt så kastar detta ett nytt och intressant ljus över huvudpersonen, så jag köper även det.) Boken jag läst är Fredrik Backmans En man som heter Ove och den är läsvärd.
I den andra boken får vi läsa om hur mycket den självdöda kvinnan ångrar sig, både vad gäller själva självmordet och när det gäller hur hon har prioriterat i livet.Hon hamnar nämligen i något slags limbo/skärseld/mellantillstånd efter döden, då hon med en följeslagares samt andra osaliga andars hjälp ska lära sig att acceptera faktum innan hon så småningom kan lämna de levande ifred och gå vidare. Lite otippat i dagens bokutgivning och därför intressant. En stund. Men jag tycker nog inte att Någonstans inom oss är Kajsa Ingemarssons bästa bok precis.
Det här var del två av tre. Den sista osannolika blandningen av böcker kommer inom kort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar