Knappast som i ett nötskal

Andra advent var det bokcirkel för sista gången 2018. Vi hade läst Ian McEwans Nötskal och gruppen var ganska delad i sin uppfattning av boken. Alla är dock överens om att författaren skriver på ett njutbart språk och att han kan väva en historia.

Berättaren i denna roman är fostret i höggravida och vackra Trudys mage, ett oerhört mångordigt och filosoferande foster som tycks ha stenkoll på vad som händer utanför dess livsrum - trots att han med jämna mellanrum inte hör någonting alls p g a buller i tarmar och liknande. Övriga medverkande, som utförligt beskrivs inifrån magen, är huvudsakligen:

John - blivande far, poet med bokförlag, utkörd ur sitt hus av hustrun Trudy som han älskar
Claude - mäklare som vill sälja huset ifråga, bror till John och älskare till Trudy

Medan fostret pratar på får läsaren mellan alla beskrivningar, funderingar och drömmar (ofta lite tjatigt repeterade) vara med när hans mor och farbror planerar och genomför mordet på hans far. Här ska man av baksidestexten att döma associera till Hamlet, vilket känns ganska långsökt. Det hela slutar med att fostret sätter igång förlossningen för att hindra mördarnas flykt. Ganska väntat.

Jag är inte särskilt begeistrad, som synes. Segt och pratigt, även om perspektivet en kort stund i början känns fräscht och själva mordet onekligen var rätt snyggt uttänkt. Men det håller inte, jag köper det inte. Det är inte trovärdigt, hur många poddar och självhjälpsböcker Trudy och fostret än har lyssnat på, att det senare kan resonera och berätta på detta sätt. Författaren följer helt enkelt inte sina egna spelregler. (Se mer om detta i mitt referat av Göran Häggs Författarskolan från 2012, som jag sedan tillämpar på Guillous Brobyggarna.)

Det enda som är riktigt intressant är titeln. Ordet "nötskal" används en enda gång i hela boken, i början av kapitel sju. Här talas om specialiserade ord och bildkonstnärer - och vetenskapsmän - som "i likhet med foster frodas på ett begränsat område". Och fostret ifråga liknar detta vid "att vara instängd i ett nötskal, se världen i en liten bit elfenben, i ett sandkorn".

Är det något positivt? Ja, det är klart att fostret tycker det - och att samhället tycker om (eller iallafall kräver) specialisering är vi väl alla ganska så på det klara med. Jag tänker också på det svenska uttrycket "som i ett nötskal", som kanske finns på engelska också och som betyder "väl avgränsad och i koncentrerad form". Det uttrycket upplever jag som positivt, med en inneboende känsla av att det är sanningen/det viktigaste man har fångat i detta nötskal.

Frågan är om det inte finns ett embryo (!) till självkritik och samhällskritik här? Och då kanske denna läsning inte var alldeles onödig. För vi behöver ju alla med jämna mellanrum ställa oss frågan om hur vårt eget perspektiv begränsar oss, om huruvida vår egen sanning hindrar oss från att se verkligheten och människorna som den/de är.

Verktyg för energihantering

Tio saker som får mig att må bättre

⏩ Gå ut i solen - eller i det dagsljus som finns - minst 12 minuter per dag. Orkar du inte gå, klä på dig och sitt.

⏩ Skaffa en mat- och sovklocka. Först när du har fungerande dagliga rutiner, kan du också frångå dem någon gång ibland.

⏩ Vila på riktigt varje dag. I sängen, med släckta lampor, eller åtminstone i soffan utan att göra något alls och med telefonen i andra änden av huset. Säkerställ att du får inte bara ”reparasjonshvile” utan också ”helingshvile”.

⏩ Gör en sak i taget, men växla mellan olika typer av aktiviteter, mellan fysiska och mentala saker. Och vila emellan.

⏩ Sitt ner när du duschar. Minska vattenstrålarnas tryck och försök fokusera på hårtvätten, så att du blir klar innan du svimmar av. Vila efteråt.

⏩ Njut av NU och gläds över det du har och kan.

⏩ Undvik miljöer med många människor och sinnesintryck, buller och högt i tak, så mycket det går. Handla på nätet, använd brusreducerande hörlurar, åk bil eller cykel (om det går), skaffa en frisör som jobbar ensam, välj (eller kräv!) ett lugnare hörn på restaurangen om du verkligen vill eller måste vara där. Stå ut med att alltid vara den där jobbiga typen.

⏩ Stäng av alla aviseringsljud och kolla flödet på FB högst 1-2 ggr per dag. Dela upp tv-programmet/ filmen du vill se i flera delar, med vila emellan.

⏩ Respektera dig själv när du är trött, utledsen eller stirrig. Klappa dig ömt och vänligt på axeln - men säg också till dig på skarpen att ligga still.

⏩ Börja med att göra det du vill, önskar, blir glad av att göra. Har du ork kvar efter det, kan du göra något av allt du ”måste”.

En del av dessa tips kanske känns helt ointressanta för dig, en del kan du kanske ha glädje av. Alla visar en del av den vardag som är min, där ”pacing” eller ”aktivitetsavpassing” är en nödvändig konst att lära sig och tillämpa. Vad som hjälper dig i din vardag vet bara du, så anpassa efter just dina förmågor, behov och svårigheter.

De tio tipsen lades ut ett i taget som status på Facebook, som en alternativ adventskalender 2018. Till er som ville ha en sammanställning - var så goda!

Och vem blir jag?

För några veckor sedan pratade bokcirkeln om Colson Whiteheads roman Den underjordiska järnvägen - en intressant och ibland alltför spännande berättelse i slaveriets USA under 1800-talet,  som handlar om hur Cora rymmer från den grymma tillvaron på plantagen i Georgia och blir ständigt förföljd av en slavjägare på väg mot den möjliga/omöjliga friheten.

Boken är lättläst, även om den ibland blir nästan outhärdlig i mötet med människors ondska. Boken är intressant, en sannfärdig och drabbande berättelse om slaveriets verklighet även om detaljerna inte alltid är historiskt precisa (om än korrekta i sak). Och boken behöver läsas idag, för det var länge sedan som Alex Haleys Rötter hade sin storhetstid och vi behöver definitivt bli påminda om vad tankarna om rasåtskillnad kan göra med ett samhälle och med oss som lever i det.

Vem hade jag varit?
En slav, en slavägare, en medlöpare, ett stationsbiträde som försökte rädda människor, en välgörenhetstant som diskriminerar utan att ens inse det, en del av den lynchande mobben?
Och vem blir jag i liknade situationer idag?

Läs den.

Läsvärt hopkok

Koka björn av Mikael Niemi är en härligt lättläst och stundtals direkt vacker bok. Deckarhistorien är inte dåligt ihopkommen med prosten som en naturälskande Sherlock Holmes och ”nåjdungen” Jussi som hans Watson-liknande skugga i jakt på den reella förövaren. Historien fördjupas framförallt av de kusligt aktuella temana: det lönar sig att sparka nedåt, följa dina fördomar, hitta syndabockar hellre än sanningar och låta dina personliga aggressioner förblinda dig. Detta, ihop med våldet, gör boken stundtals nästan olidlig att läsa.

Samtidigt finns här en oerhört stark lovsång till läsandet och skrivandet, till det skrivna språket och hur det gör oss mänskliga.

Flera i bokcirkeln betonade också lokalfärgen och den historiska researchen. Ja, Mikael Niemi vet mycket om Lappland och mitten av 1800-talet, om Lars Levi Laestadius och om väckelsen. Men den senare berättelsen lyckas han inte få att bli levande, tycker jag. Allt som handlar om prosten som prost och ledare för väckelsen känns helt bortkastat, för det spelar ingen egentlig roll för huvudberättelsen utan borde snarare fått bli en egen bok. Dessutom är den beskrivningen stel, otymplig och fullkomligt obegriplig om man inte vet ganska mycket om vad en väckelse är och kan vara. Synd, för jag tror faktiskt inte att det var den bilden Niemi ville lämna läsaren med.

Och: Visst kokar de björn, både köttet (de hungriga torparna) och huvudet (prosten som vill spara kraniet som bevis) av den stackars björnhona som oförskyllt slås ihjäl tillsammans med sina ungar. Men kokandet tar i sig en så försvinnande liten plats i boken att det knappast kan vara därför som den heter så. Snarare syftar det antagligen på den historia som författaren här kokat ihop och på den historia som fjärdingsman bekvämt kokar ihop för att visa att han snabbt kommit på vem mördaren är.

Det är emellanåt ett ganska otäckt hopkok, och alltså lite splittrat, men visst är det läsvärt.

Från dagbok till bokblogg – en utvärdering

Jag började blogga i januari 2008 för att inte prata ihjäl min man, när han kom hem från jobbet till sin sjuka och därmed socialt ganska isolerade hustru. I brist på jobb och fikaraster behövde jag få skriva av mig ögonblickstankar och liknande. Och man kan ju i alla fall inbilla sig att man når någon annan när man lägger ut sina ord i en blogg på nätet. Nu har det gått drygt tio år och det är verkligen dags att utvärdera det hela. I sommar har jag därför läst igenom alla 387 inlägg som jag har gjort på formulerat.blogspot.com, vilket i sig onekligen varit ganska utmattande.

Den första tiden (2008-2009) blev det runt 100 inlägg om året och de handlade om livet, typ dagbok. Möjligen kul att minnas för mig, men rätt ointressant för andra. Något lite står det om språk och skola, ytterst lite om läsning och böcker. Men under 2009 började jag recensera bokcirkelböckerna.

De två följande åren (2010-2011) gjorde jag kring 40 inlägg varje år, som var huvudsakligen dagboksanteckningar eller bokkommentarer. Aktiviteten sjönk till kring 20 inlägg 2012-2013, men nu med bokpratet som huvudsakligt innehåll och med bara några få dagsanteckningar då och då. Sedan 2014 (med 16 st inlägg) har jag snarare skrivit kring tio inlägg per år och de har handlat uteslutande om böcker jag läst (förutom något enstaka om den sjukdom som jag äntligen fick diagnosticerad hösten 2015).

Facebook har under åren tagit över småpratsrollen, tillsammans med de verkliga fikastunderna på de jobb jag haft och har. Ibland är en mening eller två i en status verkligen precis vad jag orkar med att skriva – och numera finns ju alla människor där. (Det var ganska ointressant i början, 2007 och framåt.)

Har jag några läsare då? Nja, jag vet inte riktigt. Högst en handfull, tror jag, i alla fall numera när jag också lägger ut en länk på FB. (Åtminstone känner jag inte till några fler och det räkneverk jag en gång lade till på sidan är uruselt och inget att lita på.) Det är dock jättekul när de kommenterar texterna, vilket oftast sker när vi möts öga mot öga.

Spelar det någon roll att läsarna är få? Nej. Det är klart att det är roligt att bli läst, en härlig uppmuntran att få veta att orden berör på ett eller annat sätt! Men jag skriver ju för att jag vill skriva, inte för att tillfredsställa någon annan. Faktum är att jag behöver skriva, både för att komma ihåg böckerna och för att fortsätta träna en viss analytisk skärpa så att jag inte förslummas fullständigt i tankeverksamheten.

Jag vill helt enkelt utmana mig att författa texter som är något mer djuplodande än ytligt småprat, som gärna får fortsätta handla om böcker, språk och läsning. Alltså tänker jag fortsätta med mina bokkommentarer - och så får vi se om det kanske blir några andra texter också.

Gläder det någon annan än mig själv, tro?

Meningslös roman av augustprisvinnare

Jaha. Jag måste erkänna att jag inte begriper någonting. Inte mer än att jag tycker att Steve Sem-Sandberg har slösat bort en mängd intressanta och lovande teman på en meningslös bok som heter "Stormen". Naturligtvis associerade jag genast till Shakespeares drama och passade på att friska upp minnet om det lite innan jag började läsa romanen. Enligt ett utdrag ur Svenska dagbladet på bokens baksida så "ekar och vibrerar [pjäsen] genom sidorna utan att någonsin göra för mycket väsen av sig". Jaså, jaha?

Det är Andreas som berättar om sina minnen från ön, mest från barndomen, medan han återvänder dit när hans fosterfar Johannes har dött. Han berättar om Kaufmann, som ägde det mesta av Innanöarna och verkar ha haft en arbetskoloni för hela familjer som levde hyfsat bra men arbetade och existerade under närmast livegna former. Han berättar om Johannes, som blev dennes chaufför och drabant - och som av någon outgrundlig anledning blev fosterfar åt de två barnen Minna och Andreas. Han berättar om sin storasyster, som han följde i vått och torrt och var oerhört bunden vid. Och han berättar om herr Carsten, som var - och fortfarande är - någon slags skrämmande uppsyningsman på gården.

Platsen är alltså en ö i Norge, tiden är typ nutid samt (i minnena) huvdsakligen andra världskrigets och Quislingregeringens tid. Boken består i princip uteslutande av antydningar och gissningar och ångestdrömmar och obegripliga utbrott. Alla, inklusive huvudpersonen, verkar mer eller mindre förryckta. (Men jag är svensk och lider inte av något trauma i anslutning till 2 vkr, så jag ska kanske inte uttala mig.)

Oberoende av vilket så tycker jag att den här berättelsen spårar ur ganska snart. Som läsare kommer jag aldrig in i berättelsen. Den är liksom för svävande och ogripbar för det, trots att språket nog egentligen är både lättläst och vackert. När Andreas mot slutet med geväret i hand har barrikaderat sig uppe på gården - oklart varför - och plötsligt tycker sig veta allt möjligt som hände då in i minsta detalj, då försvinner trovärdigheten totalt. Storyn må vara osannolik, men den måste ju ha NÅGON slags inre logik för att bli en rimlig berättelse.

Nä, jag begriper inte alls vitsen med att berätta detta. Ska man behöva göra riktiga djupanalyser av Shakespeares pjäs för att få nyckeln? Jag tycker inte att det verkar värt besväret.

Tilläggas kan dock att expressens litteraturkritiker tycker att detta är "ett litet mästerverk, som också går att läsa som en poetik." Men mina bokcirkelkamrater verkade lika besvikna som jag.

Swede Hollow engagerar

För mer än tre veckor sedan pratade vi i bokcirkeln om Ola Larsmos Swede Hollow, en roman om att utvandra till Amerika på 1880-talet - och kanske framförallt om att invandra till Amerika då. Vi får möta familjen Klar och människorna omkring dem på vägen till ett nytt liv och sedan följa hur det livet utvecklar sig i ett slumområde i S:t Paul, Minnesota.

Boken har ett fångande anslag då läsaren får vara med i Annas tankar under resan över havet. Väl framme i Amerika är det oftare maken Gustaf vi får se från insidan i hans sökande efter arbete och mening. Så småningom är det äldsta dottern Ellen, som också erövrar språket på ett helt annat sätt än de vuxna förmår. Det är en trevlig läsupplevelse, språket flyter bra och är emellanåt vackert trots den allt annat än vackra omgivningen och situationen.

Hon kände utmattningen rulla in, likt ett snöfall som långsamt tätnade och gjorde det allt svårare att se något annat än det man hade allra närmast.

Invandrarna i Swede Hollow har författaren tydligen skrivit större reportage om i Dagens nyheter, efter flera års research. Det märks att han vet vad han talar om, även om boken som roman betraktad skulle ha vunnit på att han strukit lite i materialet. Nu får läsaren plötsligt del av tidningsartiklar om den hemska slummen - som huvudpersonerna rimligen inte kan tänkas ha läst - och av en faslig massa människors tankar, som om Larsmo liksom har velat få med så mycket som möjligt. Det blir ganska splittrande och bryter illusionen när man läser. Synd. Även drivna skribenter behöver tillämpa rådet "kill your darlings" och förlaget kunde ha gjort en insats där.

Boken måste dock sägas vara väl värd en genomläsning, då den är intressant och givande ut flera perspektiv. Det som står där berör mig på flera sätt. Som de flesta svenskar har jag släktingar som emigrerade till Amerika i slutet på 1800- och början på 1900-talen. Här får jag en uppfattning om hur de och deras grannar kan ha haft det, vilket gör släktträdet mer levande. Även om jag inte riktigt kan identifiera mig med personerna (bl a för att de är så många) kan jag ändå ställa mig frågan hur jag själv skulle ha handlat i en sådan fattigdom och misär, i en sådan situation. Det är ju vitsen med romaner överhuvudtaget - att få fundera på mig själv som människa och vilka val jag hade gjort i ett annat liv som kunde blivit mitt. (Förutom dem man läser för ren underhållnings skull.)

Dessutom kan jag i bästa fall öka min förståelse för hur de människor har de som kommer som invandrare till Sverige idag, både likheter och skillnader. Och fundera på vad som betyder mest i ett nytt liv, i ett nytt land, i ett nytt språk. Så läs boken, vänner!

Tack för den, Bo Giertz!

Härom söndagen var det bokcirkel igen, men jag orkade inte vara med eftersom jag fortfarande var trött i sviterna av årets influensa. Men jag har ju läst boken - Stengrunden av Bo Giertz, "en själavårdsbok" från 1944. Det är en fantastisk predikan och jag njuter inte bara av innehållet utan också av språket, av de friska naturskildringarna och av humorn.

Boken utspelar sig i Ödesjö församling, som jag gissar är tänkt att ligga en bit norrut i Sverige. Kanske i Västerbotten? (Iallafall är Finlands sak vår i väldigt hög utsträckning och man fruktar att ha ryssen utanför dörren väldigt snart om de svenska styrkorna faller.) Den består av tre noveller, som utspelar sig på samma plats vid tre olika historiska tidpunkter: 1809-10 (när Sverige förlorade Finland), 1880 (när det var ett oroligt läge och Ryssland ville skärpa kontrollen över sina storfurstendömen) samt 1939-40 (finska vinterkriget).

Huvudpersonerna är desamma: den äldre prosten/kyrkoherden, den unge pastorn och församlingsborna (både höga och låga). Även temat är på ett snyggt sätt samma i varje tid - och här ramlar vi över på själavården, om man säger så. Och vill du inte ha en predikan får du sluta läsa nu.

______________

Den unge (och i handfast kristendom okunnige) pastorn kommer till församlingen med höga tankar om sig själv och en överseende attityd till den gammaldags äldre prästen. I mötet med verkligheten (läs: församlingsborna) vaknar han till och inser att detta är på riktigt, på liv och död. Att det är Jesus och försoningen det handlar om. Men på den vägen går han vilse, när han för sig själv och andra predikar en väckelse som handlar om att vi människor i Jesu efterföljd och med mycket god vilja kan bli rena och syndfria nog att på egen hand förtjäna försoningen. Because I'm worth it, liksom.

Med fasa inser de allihop så småningom att det inte hjälper hur många "syndastenar" du plockar bort från ditt liv (som smycken och dans och kaffe och biobesök och glädje i största allmänhet), till slut ser du att hela hjärtat är en grund av sten och att du aldrig själv förmår bli av med den. Kort sagt: Den väckelsen leder inte till mycket av vare sig kärlek eller tröst, om än till syndamedvetenhet.

Nu är ju inte den insikten särskilt populär i våra dagar (heller), när du anses bli vad du äter och kan göra allt du vill bara du verkligen försöker ordentligt. Dock blir ju följden att det är ditt eget fel om inte livet blir fullkomligt underbart (och alltså måste man utse syndabockar för att stå ut med misslyckandet, men det är en helt annan diskussion. Tror jag).

Till slut stiger den gamle prosten/erfarne prästen - samt en och annan klok församlingsbo - fram och förklarar stillsamt evangelium, det glada budskapet: Det är inte vad du gör för Jesus som räddar dig. Det är vad Jesus har gjort för var och en av oss. Han tog med varje hjärtas stengrund till Golgata-kullen och upp på korset. Och genom att dö med den ställer han vår stengrund på försoningsklippan. Och den håller att leva och dö på.

Tröst på riktigt för den oroliga själen, alltså. Men det kräver tro och tillit av oss, att vi vågar släppa kontrollen. Och det får vi öva på i Jesu namn.

________

Hur kan detta vara roligt? frågar du kanske. Vad menar jag med att jag njuter av humorn? Åtminstone jag fnissar iallafall när den unge pastor Fridfeldt säger till sin chef och kyrkoherde (1880):

- Jag vill bara att Farbror ska veta från början att jag är troende.
- Såå, du är troende, det var roligt att höra. Vad tror du på då?
(...)
- På Jesus förstås! Jag menar att jag har givit honom mitt hjärta!
- Menar du att det var något att ge åt Honom?

Farmor och vår Herre

Nu har det snart gått tre veckor sedan vi hade bokcirkel senast och jag har fortfarande inte lyckats komma fram till vad jag vill skriva om Hjalmar Bergmans Farmor och vår Herre. Den kom ut 1921, men är relativt lättläst trots pluralformer på verben och liknande. Historien har vi hört förr - en fattig piga som tar itu med att få det liv hon vill ha bland annat genom att gifta sig "över sitt stånd". Hon heter Agnes och nu är det hennes åttioårsdag. Hon ser tillbaka på sitt liv i aftonbönen, tillsammans med vår Herre.

Eftersom jag tycker att det är helt normalt att tala med vår Herre, både på sängkanten och annorstädes, så ska jag inte orda så mycket om det. Mer än att jag bara delvis känner igen den Gud jag tror på i bokens upplösning - och det kanske är därför jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om romanen ifråga.

Först får vi veta hur Agnes tänker om saker och ting och att det har varit ett ganska bra liv. Berättaren delger läsaren detta med ständiga kommentarer och inte särskilt objektiva värderingar av huvudpersonen. Så får vi vara med när hon äntligen träffar barnen och uppleva att det hela ändå är ganska konstigt. Sedan får vi del av barnens version av hur det har varit. Berättaren låter inte bara vår Herre hålla med dem helt och fullt, utan Han tar - eller möjligen "får ta" - Agnes klara förstånd ifrån henne. Och så kan barnen mycket bekvämt göra som de vill med henne och huset.

Nja, jag köper inte berättelsen riktigt. Den känns skum. Kanske för att jag som läsare inte upplever att jag har fått möjlighet att bedöma parterna själv, med utgångspunkt i en objektiv redogörelse. Faktum är att jag kommer att tänka på två andra berättelser.

Dels är det Återstoden av dagen, som vi läste i december och som jag skriver om här. Där får läsaren på egen hand upptäcka att huvudpersonen nog inte riktigt har fattat alla dimensioner av vare sig kärlek eller politik i sitt liv. Det leder till en nyfikenhet och lust att kanske också skärskåda sina egna minnen och motiv istället för att bli upprorisk av att få "sanningar" upptryckta i ansiktet.

Dels är det Strindbergs drama Fadren, som jag minns det från för länge sedan. Det handlar om  ryttmästaren (som definitivt inte är Guds bästa barn eller någon särskilt älskvärd äkta man) som med hjälp av lurendrejeri och elakt spel drivs till vansinne och tvångströja av sin fru.

Så nej, jag vet inte vad jag tycker och tänker om den här romanen. Jag vet inte ens om det är meningen (från författarens sida) att jag ska veta det. Men det ska bli mycket intressant att se berättelsen dramatiserad på Östgötateatern senare i vår!