Som jag minns det stannade vi och besökte varenda liten kyrka längs vägen. Först tyckte jag nog det var lite onödigt, men sedan blev jag alltmer intresserad. Till slut krävde jag att stoppen blev av – om inte annat så på tillbakavägen. För jag kunde faktiskt förstå om de vuxna emellanåt tyckte att deras planer blev försenade, med tanke på att det enligt turistsajten VisitGotland finns nittiotvå medeltida kyrkor på ön.
På varje ställe fanns en uppslagen gästbok där tidigare
besökare sida upp och sida ner prydligt hade skrivit datum, namn och
bostadsort. Oftast stod det inte mer än så. Men ibland tackade man för besöket
och skrev något om sin upplevelse, precis som i gästböckerna som då fanns i
varenda hem med självaktning. Ganska ofta låg där också en spännande hög med
gamla gästböcker, där man kunde bläddra fram vilka som besökt kyrkan samma dag många
år tidigare. Jag var nio-tio år och kände mig nog lite vilsen i mina försök att
hantera skilsmässa och flytt och nya sammanhang där jag kanske inte kände mig
riktigt hemma än. Att skriva mitt namn i det fläckade skinnbandet på bordet
strax innanför vapenhuset, kändes som om jag med egen hand skrev in mig i
historien. Som om jag placerade mig tillsammans med en lång rad av människor som
stått här före mig allt sedan medeltiden. Släkten följa släktens gång, liksom.
Sedan såg jag mig om i kyrkorummet. Jag visste nog
redan att målningar, skulptur och arkitektur kan berätta sällsamma historier om
man har förmågan att läsa dem. Nu blev det väldigt tydligt att nyckeln till
dessa historier ofta heter symboler eller attribut. Allt jag behövde var insikt
i bibelberättelserna, som jag fått i mig med modersmjölken, och en snart
nyvunnen kunskap om de olika apostlarnas martyrdöd. Släpade gubben på ett
uppochnervänt kors eller höll i himmelrikets nycklar, var det troligen Petrus.
Hade han ett kryss-kors var det Andreas. Simon Ivraren bar på den såg som
delade honom mitt itu och Paulus hade ett svärd, för han blev halshuggen som
alla dödsdömda romerska medborgare. Mose höll i budens stentavlor eller hade horn
i pannan, horn som egentligen var en felöversättning av den slöja som skulle
dölja hans strålande ansikte efter mötet med Gud. Snabbt lärde jag mig att upptäcka
skillnader och se mönster. Snart kunde jag gå in i en helt okänd kyrka och
känna igen mig, hamna i ett nytt sammanhang och ändå förstå.
Jag kom att tänka på det här när äldste sonen läste en
kurs om hälsopedagogik och träffade på den i Israel verksamme sociologen Aaron
Antonovsky. Under sina studier av förintelseöverlevare upptäckte han att vi människor
inte nödvändigtvis måste vara fullt fysiskt friska för att ändå kunna sägas vara
vid god hälsa. Däremot behöver vi uppleva en känsla av sammanhang. (KASAM,
eller på engelska SOC - Sense of Coherence). Vi behöver 1. uppleva
ett visst mått av begriplighet och struktur, 2. känna
att vi har resurser och strategier att hantera de situationer vi möter samt 3. tycka
att vårt liv och det vi gör är meningsfullt och värt att engagera sig i.
På vår Gotlandssemester lärde jag mig alltså att det
som först verkar obegripligt småningom kan passas in i ett mönster, att man med
tålamod och kunskap kan bemästra världen och att jag blir en del av ett meningsfullt
sammanhang om jag väljer att skriva in mig i det.
Det var nog precis vad tioåringen behövde just då.
Det är lärdomar jag använt mig av hela livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar