Bättre lycka nästa gång

 För en vecka sedan talade bokcirkeln om Nina Wähäs roman Testamente. Det är en 438 sidor lång, yvig berättelse med en uppsjö av personer ur vilkas perspektiv läsaren får uppleva olika delar av händelseförloppet. Den egentliga tid som förflyter är mindre än nio månader – en graviditet – i början av 1980-talet, även om vi också får många tillbakablickar. Boken handlar om familjen Toimi, med föräldrarna Siri och Pentti samt deras fjorton barn (varav två dog i småbarnsåldern) och barndomshemmet ifråga finns i Tornedalen. Att syskon och syskonband är olika blir väldigt tydligt och är trovärdigt skildrat, liksom att det vi kallar kärlek kan se ut på många sätt.

Språket fungerar bra. Romanen är uppdelad i tre delar: Del 1 The cast, the scenery;  Del 2 The murder; Del 3 Who dunnit. Första och tredje delen berättas till stora delar ur den äldsta dottern Annies perspektiv, men både här och i mittendelen finns också de andras tankar och minnen inflikade i kortare eller längre berättelser. Dirigerar det hela gör en allvetande berättare, som hela tiden vänder sig direkt till läsaren för att kommentera och ursäkta och påpeka och värdera det som sker.

Mina bokcirkelkamrater tyckte mycket om boken. Den var spännande och hade ett driv så att man ville läsa vidare, sa de. Det varken tyckte eller ville jag. Naturligtvis läste jag ut boken ändå, för att kunna förstå de andras förklaringar av varför de gillade den, men ändå kan jag inte göra deras omdöme mer rättvisa än vad jag gjort ovan. Så det är nog bäst att du slutar läsa den här texten nu om du planerar att läsa boken ifråga.

 

För min del blev jag fullkomligt utless av den första delen. Jag höll på att bli galen på den beskäftige berättaren som hela tiden lägger sig i, ställer ledande frågor, gör värdeladdade sammanfattningar och berättar för mig som läsare hur allt ska förstås. Andra delen börjar bra med att suga tag i mig när Hirvo och Siri får säga sitt i fred och med egna ord, men det räcker tyvärr inte så länge. Tredje delen blir en enda stor antiklimax, särskilt som trovärdigheten försvinner helt när den knappt läskunnige Pentti plötsligt visar sig vara oerhört välformulerad i sitt testamente. (Det sistnämnda var vi i alla fall överens om!) Och även om jag får veta redan på första sidan att det här ska handla om ett mord, presenteras varken förövare eller lik – bara en faslig massa om och men.

Nina Wähä berättar i en intervju i tidningen ”Skriva” (nr 6/2019) att hon ville skriva om just Tornedalen och i den muntliga berättartradition som hon upplever finns där, en tradition som används för att bearbeta livet. Det låter ju spännande! Skulle denna lokalfärg kunna vara en förmildrande omständighet? Nej, tyvärr. Jag tycker inte att miljön egentligen får någon särskilt stor plats i den här berättelsen eller att personerna ”använder berättandet för att behandla sin egen skit”. Det kunde ha utspelats var som helst och snarare är människorna oerhört fåordiga.

Wähä berättar vidare att hon först trodde att hon höll på att skriva på en novellsamling. Vad synd att hon inte genomförde det! Då hade hon tvingats ge alla karaktärer plats och det hade känts mer rättvist och kanske blivit mer begripligt. Istället infördes vad hon kallar ”en neutral berättare för att skapa en dramaturgi”, vilket alltså fick katastrofala konsekvenser för min läslust.

Bättre lycka nästa gång.