”Glad och god ska mänskan vara” står det med mörkblå korsstygnsbokstäver på en gulnande och blåkantad bomullsduk på väggen i stugan. Orden är inringade av en lika korsstygnsbroderad blomslinga, som för tankarna till ett enklare dalamåleri. Fyra sorters blommor i skiftande nyanser av blått, rött och gult varav en sort med tulpanliknande kalk. Däremellan grönt slingrande blad och stjälkar samt två spirande hjärtan – ett över och ett under texten.
Glad och god. Det är väl ändå mer än lovligt naivt att utropa något sådant i denna komplicerade och ibland skrämmande värld, invänder du kanske. Dessutom är texten direkt banal. Och det har du ju rätt i. Men jag tycker att det är så konstigt att alla snälla ord verkar ha blivit något misstänkt eller fult. Kan man säga orden glad eller snäll utan att någon läser in antingen mesig eller förtryckt? Kan man vara vänlig utan att någon tror att man smickrar för att skaffa sig fördelar? Att acceptera verkar inte sällan ha blivit synonymt med att ge upp, men det är förskjutningen av klang och värde i det lilla ordet nöjd som förvånar mig mest. Senast förekom det i konstellationen ”gammal, trött och nöjd” – och jag fattade ingenting. Som om det skulle betyda lat, likgiltig eller passionslös? Även om det kan användas när man är mätt och inte vill ha mer, så tänker jag för det allra mesta på ett helt annat sätt. Jag tänker att man kan vara nöjd med sitt liv och vad man har uppnått, utan att tappa vare sig lusten eller förmågan att utvecklas, drömma, längta. Att det inte handlar om ett stillastående, utan mer om glädje och tacksamhet.
Hur är det med ”god” då? Tomas Sjödin frågar sig i nionde kapitlet i boken Eftervärme: ”Är det förmätet att tro att man kan göra skillnad i en annan människas liv? Att man genom goda tankar, blickar, ord och handlingar kan förstora hennes liv? Somliga menar att man egentligen aldrig gör någonting för någon annan, att allt ytterst handlar om oss själva. Spelar det någon roll?” Han fortsätter sin text med att konstatera att våra avsikter och motiv nog alltid är mer eller mindre grumliga, men att det faktiskt är själva handlingen som betyder något i praktiken. För mottagaren, förstås, men kanske också för oss själva. En god handling drar ju ofta med sig fler.
Glad och god ska mänskan vara. Både ord och mönster på mitt garderobsfynd är enkla, men stygnen är jämna och noggranna. Trådbytena många. Ja, någon har lagt ner både tålamod och omsorg på det här budskapet. Detta i en värld som kanske inte var lika uppdaterad som vår, men som nog kände människornas rädsla och ondska in på bara skinnet minst lika tydligt som vi gör idag. Ändå har någon konkret tagit ställning för det glada, goda, vänliga.
Det vill jag också göra. Kanske är det just därför jag omsorgsfullt har nålat upp bonaden på väggen? Inte för att det i sig gör världen bättre, men för att texten hjälper mig att hålla fokus på det väsentliga. Jag vill inte lägga energi på att misstro och analysera sönder motiv, utan möta andra med omtanke och vänlighet. Jag vill ta det godas gåta som utgångspunkt för mitt liv istället för det ondas problem, som biskop Martin Modeus föreslår i första kapitlet av sitt herdabrev. Och jag vill börja varje dag i tacksamhet och förnöjsamhet. För om jag kan leva god och glad, så kan andra det också. Då blir världen bättre med tiden.
Det är också ett banalt påstående. Spelar det någon roll?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar