Rörelse och vila

Jag kommer nog aldrig till Rom. Med handen bakom nacken, för att hålla uppe huvudets tyngd, kommer jag inte att förundras över ljusspelet i Michelangelos skapelseberättelse i Sixtinska kapellets tak. Jag kommer inte att med höga knälyft bestiga någon pyramid i Konungarnas dal eller försöka hålla balansen när kamelen med knyckiga rörelser reser sig och tippar mig först framåt och sedan bakåt innan färden stabiliseras. Inte heller kommer jag vandra på via Dolorosa genom Jerusalems vindlande gränder.

Resandet är självklart för människor och samhällen idag. Man ska kunna resa när man vill och vart man vill och blir i princip förorättad när det inte går. Och framförallt ska man vilja resa. Själv lever jag med en sjukdom som kraftigt begränsar mina resmöjligheter. Om dagslängd, klimat och resrutt går att anpassa till vad jag skulle kunna orka, kräver en resa ändå så fasligt mycket energi att upplevelsen oftast tappar verklighetens skärpa. Jag är inte riktigt där, orkar inte närvara, och mår dessutom dåligt efteråt. Därför väljer jag oftast bort det.

 Det är en sorg. Tydligen är det också en provokation, eftersom folk ofta envisas med att det nog minsann kan gå ändå om jag bara vill eller försöker ordentligt. Det är nog så att vi lite till mans tänker som berättarjaget i Olga Tokarzcuks Löparna, att ”det som befinner sig i rörelse alltid är att föredra framför det som befinner sig i vila”. Det anses fullständigt normalt att varenda människa ska springa maraton och gärna genomföra en svenska klassiker. Den omtyckta Boye-dikten om att det är vägen som är mödan värd heter I rörelse. Och som kristen ska jag följa Jesus, ivrigt skynda i hans fotspår, vara en av Vägens folk och alltid på väg. Framåt. Vidare.

 Men vilan är nödvändig. Forskning visar att hjärnan behöver pauser från intryck för att prestera bättre. Det räcker alltså inte med fysisk vila, utan man behöver vila också mentalt. Det räcker inte att ge kroppen reparerande vila – som i bästa fall återställer en till senaste utgångsläge – för den behöver också läkande vila som sakta kanske gör en lite bättre. Men det är tråkigt. Verkligen jättetråkigt. Och det hjälper inte ett dugg att läkarna kallar det för aktiv rehabilitering. Å andra sidan säger vi ju ibland till barnen att det är nyttigt att ha tråkigt, så det borde ju gälla vuxna också. Att något kan växa ur vilan.

 Den svenska poeten och essäisten Nina Burton vänder och vrider på skapandet, på kreativiteten, i en av sina böcker. Där får läsaren veta att det mesta som skrivits om skapandets olika stadier bygger på Graham Wallas schema från 1926, som delar upp kreativitetsprocessen i förberedelse, inkubation, illumination och utarbetning. Det första och sista stadiet handlar om hårt och disciplinerat arbete, men de två i mitten kräver vila. Att man tar paus och ger det omedvetna tid att bearbeta idéer och fakta. Först då kan det gå upp ett ljus, som för Arkimedes i badkaret. Den som ständigt är upptagen får alltså sannolikt svårare att vara kreativ. 

Detta uppmuntrar mig när jag känner mig onyttig eller begränsad av den verklighet som blivit min. Jag tröstas också av att kyrkofadern Antonius den Store talar om modet att stanna där man är. Och att amma Synkletika av Egypten varnar för att ett ständigt byte av plats, umgänge eller sysselsättning hindrar den inre resan.

Rörelse och vila är alltså inte nödvändigtvis varandras motsatser. Och jag tänker: Slutar inte alla resor med att vi på ett eller annat sätt kommer tillbaka till oss själva? Då skadar det inte att ha lagt tid också på att stanna.