Det var världens bästa sommarjobb. Jag var några och tjugo och hittills hade jag jobbat i kök och på långvården om somrarna, praktiskt och tydligt arbete efter fastlagt schema som inte gick att rucka på. Jag trivdes på de flesta ställen. Jag lärde mig mycket både om mig själv och människorna, har jag insett i efterhand, men var rätt utpumpad när jag kom hem. Nu skulle jag vara vakt på konstmuseet. Minst en gång i timmen skulle jag gå en runda genom alla tre våningarna och se till så att allt var som det skulle, att allt hängde kvar och att ingen använde kamera eller tillhyggen på konsten. Däremellan skulle jag sitta i den minimala cafédelen och se till så att det fanns kaffe till den erbjudna kakburken. Man fick läsa mellan varven, ”men då måste det vara konstböcker”. Oj, tack!
Rundan tog drygt tjugo minuter, vill jag minnas, om man bara gick runt och kollade av. Snart tog jag mer tid på mig några gånger om dagen. Jag började med att känna mig hemma i den tidigare konsten med antikinspirerade statyer, historiska målningar och segelskepp på upprörda hav. Senare stannade jag till inför de modernistiska verkens mer naiva eller abstrakta linjer, kuber och trianglar. Slutligen gav jag mig mer tid också i salarna med samtidskonst, som vred uttryckssätt och perspektiv ytterligare ett varv eller två. Och efter ett tag lärde jag mig att uppskatta bra mycket mer än jag gjorde i början.
Jag kom att minnas detta häromdagen när Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk från 2009 än en gång dök upp i facebookflödet. Hon talar där om faran med en, ensam berättelse – the danger of a single story. Hon talar om hur påverkade vi människor blir av berättelser. Om hur de formar vår uppfattning inte bara av hur saker är, utan också av hur de ska vara – ja, till och med av hur vi tänker att de k a n vara. Därför begränsar det oss och våra möjligheter att förstå varandra och världen när vi bara får ett perspektiv. Den ensamma berättelsen skapar stereotyper, som kanske är delvis sanna men så ofullständiga att de ändå inte är i närheten av sanningen. Eftersom det inte går att känna igen eller överhuvudtaget förstå människor som verkar endimensionella, förblir de udda och främmande för oss – och vi lever vidare med en begränsad uppfattning av verkligheten.
Liknande tankegångar finner jag i Joel Halldorfs bok Gud: Återkomsten. Här resonerar han kring hur vi västerlänningar ser på det vi kallar religion och på vad den kan betyda för det moderna samhället. Han menar att det är nödvändigt för samhällsutvecklingen att vi vågar komplettera den endimensionella och generaliserande bild som finns av vad religion (eller mer konkret: en gudstro) är och betyder för människor. Han påtalar också att det råder en skriande brist på kunskap, som förstärks av medias upprepade rapporter om randfenomen. Det vi får oss till livs är huvudsakligen berättelser om det alarmerande, extrema eller ovanliga – nästan aldrig om det allmänna och vanliga, om de breda trenderna. ”Men föreställ er vad som skulle hända om media bara rapporterade om idrott när matchfixningar blev kända, huliganer rök ihop eller supportrar arrangerade gatuslagsmål. Ingenting om derbyfester eller vardagens serielunk. En mörk bild skulle framträda, och många fråga sig varför staten gödslar skattepengar på en så brutal verksamhet. Några skulle kanske till och med ropa på förbud.”
Stories matter. Many stories matter. De gör livet mera sant. På konstmuseet för trettio år sedan påbörjades alltså något väsentligt när jag övade mig i att uppleva utan att begripa. När jag vågade söka upp och möta andra beskrivningar av verkligheten, även om det var svårt och trögt och jag först inte alls tyckte om vad jag såg.
Det
vågar jag förhoppningsvis fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar