Till senaste bokcirkeln läste vi romanen Kallt nog för snö av den australiensiska författaren Jessica Au, som lämnar mig som läsare smått förvirrad.
Boken handlar om en kvinna och hennes gamla mamma, som på dotterns initiativ gör en tvåveckors utflykt till Japan. Läsaren får väldigt detaljerade upplysningar om vad de gör: ”Jag plockade fram mitt paraply, slog upp det och stängde dragkedjan på jackan.”
Dottern (som är ”jag”) berättar också vad hon tänker, vad
hon tror att mamman tänker samt saker hon minns från sin uppväxt/sitt tidigare
liv. Allt silas genom henne. Mamman är bara en skugga.
Resultatet blir något drömmande och obestämt, utan tydlig
riktning eller mening. Eller innehåll, för den delen. Men det är ganska
trevligt att läsa, för texten har ändå ett flyt och ett driv.
Baksidestexten påstår att de två kvinnorna ”…samtalar om
livet, om banala saker, och mellan samtalen råder en svårtolkad tystnad”. Jag
håller inte med om det. Det som finns i texten är inga samtal, utan dotterns
planlösa referat av vad som nämnts. Här finns ingen tystnad, utan ett ständigt
jag-tjatter av osorterade minnen.
Dottern säger någonstans att den här inte resan blev som hon
hade tänkt, men vad hon hade tänkt framgår egentligen aldrig. Mamman verkar
mest ha följt med för att göra henne glad.
Det är lite skumt. Jag blir inte särskilt berörd, utan mest
irriterad. Varför kan vi inte få se och höra mamman? Hon är lika främmande som
snön i titeln, den snö som de aldrig såg.
Handlar boken egentligen om hur varje människa oftast är
helt inlåst i sitt eget perspektiv? Kanske särskilt i förhållande till sina
föräldrar?
