Frustration i bokslutstider

Åh, så trött jag blir!

Om samfällighetsföreningen köper tjänsten ekonomiredovisning av ett företag (i brist på kassör), ska de väl klara av att sköta det också?!! Det är ju DE som är professionella och VI i styrelsen som är amatörer. Särskilt jag, som inte skulle komma på tanken att låta mig väljas till kassör. (Sekreterare och ordförande går bra däremot.) Men så verkar det inte fungera.

I egenskap av just ordförande har jag under året fått informera, förklara, påminna, fråga om sakerna är gjorda, ge bakläxa när jag fått betalningspåminnelser och försöka räkna ut vad det egentligen har stått i resultatrapporterna med hjälp av mina egna anteckningar. De första två punkterna är helt okej att behöva ägna sig åt - om det räcker att säga och skriva saker en gång. Inte flera. Och inte nu igen när det felaktiga bokslutet kommer...

Timmarna jag har lagt ned på att försöka få dem att göra jobbet börjar bli lite väl många. Visst blev det billigt, men lite mer omsorg hade gärna fått kosta.

Värst är nog ändå frustrationen. Om de har tagit jobbet ska de för sjutton gubbar se till att sköta det. Man kan inte först säga att det här blir bra och att man förstår allt, fortsätta med att göra fel och sedan fullkomligt strunta i kommentarerna. Så gör man bara inte! Och om det nu är så att jobbet är litet är det väl desto viktigare - och desto enklare - att sköta det snyggt? För jag inbillar mig att de faktiskt inte är så inkompetenta som de verkar.

(Det vore ju enklare och troligen mindre frustrerande om man tänkte så, förstås. Hmm. Ska fundera på att byta approach!)

Vilken tur att vi har en ny kassör på gång!!!

Lustmord

Igår var jag på konsert - A Sea Symphony av den brittiske kompositören Vaughan Williams, som hämtat texten från Walt Whitmans klassiska (och emellanåt ganska svårbegripliga) diktverk Leaves of grass. Det var trevligt och bra på många sätt och vis. Men jag är en ordmänniska och tycker inte om att man slarvar med orden ens i musikaliska sammanhang. Eftersom exempelvis rytm och tempo och strofer och styrka är viktigt för musiken, borde man ju kunna begripa att de faktiskt spelar roll i texten också.

Programhäftet innehöll alltså ett blad med någon slag svensk sammanfattning av vad texten handlade om. Det var en god tanke, eftersom det inte gick att urskilja mer än en handfull ord där jag satt. Men det innebär inte att det var motiverat med ett lustmord på Whitmans text - och även på den svenska översättning som de haft tillgång till, såg jag senare - något som naturligtvis spillde över även på upplevelsen av musiken. Synd!

Den klåpare som hade satt ihop det här hade med förtjusning ägnat sig åt att plocka mer eller mindre korrekt översatta signalord här och där och sedan helt enkelt sätta ihop dem, utan några djupare tankar på syftningar eller meningsbyggnad eller sammanhang eller mening. (Det var ingen lätt uppgift att ge sig på, men då får man väl inse sin egen begränsning och citera några väl valda strofer istället!) Som poesi betraktat var det bedrövligt, som prosa oläsligt och smått löjeväckande. Och det var väl ändå inte meningen?

Men sånt här får man oftast inte klaga på, för det tycker inte folk är viktigt. (Iallafall inte om det gäller deras eget ordbruk.) Jag framhärdar dock ändå i att det finns anledning att lägga ned omsorg även på ord. De påverkar alla mer eller mindre, vare sig man är ordbehandlare eller inte!

(Lustmord=mord som begåtts för tillfredsställelse av sjuklig drift)

Jubileum

För övrigt är det idag ett år sedan jag skrev mitt första blogg-inlägg. Det firar jag med att lära mig grunderna i HTML, så att jag kan göra vad jag vill så småningom. (Till exempel länken i förra inlägget.)

Julklappen nu utnyttjad

Tillbaka i ett grått januari, men det är inte dumt att vara hemma. Vi har emellertid haft en mycket trevlig utflykt till Säfsen torsdag till söndag - och där var det vitt inte bara i backen. (I morse fick maken faktiskt gräva fram bilen inför packningsbestyren, eftersom det hade snöat en dryg decimeter i natt.)

Inte för att jag är någon vinterälskare av stora mått, men... Ska det vara kallt kan det gott vara vitt också. För det är rätt vackert! Följaktligen tittade jag noga och medvetet ut på det snöviskande landskapet utanför vindrutan så länge det varade.

Ja, jag har åkt skidor på tvären igen, dvs för andra gången i mitt liv. Jag kan konstatera att jag så småningom bibehöll en hyfsad kontroll över mig själv och skidorna i princip hela backen ner - om jag koncentrerade mig hundraprocentigt på just detta. I snälla, gröna backar givetvis. (Nej, jag prövade inga andra. Så roligt är det inte.)

Elvaåringen ställde sig på skidorna, ramlade ett par gånger och åkte för övrigt i full fräs. Han och maken (som ju är uppvuxen med sånt här) avslutade till och med andra dagens åkning med en svart backe! Trettonåringen tog under protest på sig slalomskidorna och behöll dem på i ungefär en timme. Under denna tid surade och gnällde och skällde han oavbrutet, även om han inte ramlade särskilt mycket mer än vad jag gjorde. Sedan satt han i matsäcksrummet och spelade game boy, innan jag tog av mig skidorna och vi åkte lite pulka tillsammans. Dagen avslutades med att vi bytte till längdskidor.

På lördagen lämnade vi alltså pappa och lillebror i slalombacken och gav oss ut i skogen för att njuta av att ha tillgång till våra vrister. Elljusspåret var dock så illa skyltat att de två kilometer vi hade tänkt värma upp med byttes till nästan fem. Men vi skällde inte på varandra en enda gång! När vi väl hittat tillbaka till bilen gjorde vi dock ett högtidligt "give me five". Heja oss! Att lunchen blev lite sen tog de andra tack och lov med jämnmod.

Boendet? En lägenhet av fyra i ett gult hus strax bredvid infarten till backen. Rymlig och trevlig, i allafall om man inte har alltför stora krav på ålderstigna badrum. Möjligen skulle de behöva köpa en ny dammsugare som varken bits eller faller i bitar.

Så ja, vi har haft det bra!

Fördelar

Det finns fler fördelar med min hemmagympa, förutom det fysiska och mentala välbefinnandet. Varje gång jag flyttar på soffan för att få plats att hoppa omkring framför tv:n, måste jag ju först dammsuga där och under soffbordet. Och det behövs!

Vadå sanning?

Med mild förvåning och dito intresse läser jag den hetsiga debatten om Liza Marklunds bok Gömda. "Den är ju inte sann!" utropar diverse människor indignerat, när det visar sig att berättelsens detaljer inte stämmer överens med vad som sägs ha hänt i verkligheten. Är det något att bli upprörd över?

(Jag måste först som sist erkänna att jag inte har läst boken ifråga, huvudsakligen för att all hysteri och upphöjande till skyarna av vissa böcker tar lusten ifrån mig att läsa dem. Men också för att jag inte är den största anhängaren av biografiliknande böcker. Resonemanget nedan grundar sig därför på min uppfattning om litteratur i allmänhet.)

Det är klart att den inte är sann. Det är ju en roman! Vitsen med en roman är - som jag ser det - att den ska upplevas som sann, som trovärdig, som värd att läsa för att den säger något om att vara människa. Läsaren ska kunna inbilla sig att det har eller skulle kunna hända mig själv eller någon annan. Om det verkligen har hänt precis så där på någon bestämd plats och för någon bestämd människa är egentligen fullkomligt ointressant. Och har det bevisligen inte gjort det, vilket för det mesta är fallet, blir romanen faktiskt inte sämre eller mindre sann för det.

Men biografier måste ju ändå vara sanna, särskilt om det är den det handlar om som har skrivit dem!? Nej, det tror jag inte ett ögonblick. Det finns åtminstone två anledningar:

1) Ska man beskriva något måste man ju hela tiden välja och välja bort, eftersom allt helt enkelt inte kan sägas och skrivas.
2) Vi människor minns och uppfattar olika. Flera beskrivning av samma händelse kan skilja sig diametralt från varandra, utan att den ena därför skulle vara osann.

Att sedan reklamen hävdar att romanen/filmen bygger på en verklig händelse, för att det säljer bra... Det är ju inte heller något nytt. Redan utgivaren av Robinson Crusoe använde det tricket, om jag inte minns fel.

Så spara upprördheten till något väsentligt - och våga läs en bok för att den kanske på ett eller annat sätt kan handla om dig!

Olika sorters ljusterapi

Mammorna som hämtade på dagis tittade lite konstigt på tanten som bara stod alldeles stilla och stirrade framför sig mitt på gräsmattan mellan postlådan och busshållplatsen. Men det var ju där jag kom åt att vända ansiktet mot den förskrämda januarisolen strax efter tre idag - och där som eventuella solstrålar kunde nå mig.

Köksrenoveringsprojektet rullar långsamt vidare. Idag har jag grundmålat de tidigare bruna resp. skitgula fönster- och dörrkarmarna vita. Å så ljust det blir!

Nu har jag börjat min framförtevengympa igen efter alla förkylningar och helger. Det gör mig ljus till sinnes, även om det var ganska tungt idag. (Jag brukar också passa på att le fånigt mot de käcka tränarna på tv:n. Det sägs ju att kroppen mår bra bara av att man använder de där skrattmusklerna, så man får ju passa på. Ett annat bra tillfälle är när man stänger av datorn. Då blir iallafall min skärm först svartvit och får sedan färg igen - och då ler jag!)

Detta är mitt hundrade blogginlägg!