Nu är skolavslutningen ordentligt firad, duschkabinen äntligen installerad och färdigmonterad, en hel del av högarna i arbetsrummet genomgångna och åtgärdade, sommarböckerna lånade på biblioteket med barnen och maken hemkommen till sin semester.
Och jag är trött, men onekligen rätt lycklig. Gott så.
fredag 12 juni 2009
måndag 8 juni 2009
Kundtjänst (?)
Som ordförande i en samfällighetsförening - om inte förr - upptäcker man hur snåriga myndigheter ibland kan vara. Idag gäller det Lantmäterimyndigheten.
Precis som hos föräkringskassan är det olika kontor som ska kontaktas beroende på vad för slags ärende du har. Jag kan förstå och till och med sympatisera med att någon ska sköta alla liknande frågor så att de blir bra på det! Däremot är det inte så lätt att veta för privatpersonen vart man ska vända sig.
Det är alltså inte nog med att man ska hålla ordning på alla blanketter och fylla i dem med tungan rätt i mun. Dessutom måste man ta reda på vart man ska skicka dem. Då gillar jag hemsidor, där man kan få den information man behöver utan att behöva stå i kö eller ta upp någon människas tid - i bästa fall.
Ja, vad var det om nu då? Jo:
Varje år ska det anmälas till lantmäterimyndigheten hur den nya styrelsen i samfällighetsföreningen ser ut. Ibland är den nästan identisk med förra årets, ibland inte. I det tidigare fallet känns det ganska trist att behöva sitta och skriva ALLA ledamöters och suppleanters namn, adress osv för hand på blanketten. Men en gång om året - visst! Frågan om vart eländet ska skickas måste dock besvaras.
Alltså går jag in på hemsidan och letar efter information för samfällighetsföreningar. Ingen ingång. Jag söker på ordet ifråga. Inget resultat. Jag söker kontor i min kommun och försöker avgöra till vilken kategori mitt ärende hör och om det hör hit eller om någon annan har hand om det. (Är det t.ex. en inskrivningsfråga?) Det klarar jag inte av att reda ut. Suck!
Jag ringer kundtjänst och får plats elva i kön. Det visar sig att man kan be dem att ringa upp med några knapptryckningar, så det gör jag. Inom en kvart blir jag också uppringd. Härligt!
Den vänliga damen svarar på min vänliga förfrågan, men blir lite stressad när jag framför lämpligheten av att dessa uppgifter skall vara nåbara på hemsidan och föreslår att hon ska vidarebefordra mina önskningar till dem som har ansvar för saken. Hon försöker hävda att uppgifterna finns genom att föreslå mig att göra allt vad jag redan försökt. Jag förklarar vänligt men bestämt att det tyvärr inte går om man inte har hennes kännedom om myndigheten.
Då kommer det:
- Men det går inte att göra så!
Och då blir jag faktiskt irriterad. Med en inte längre riktigt lika vänlig röst avbryter jag människan och talar om att Jo, det gör det visst. Det går att göra vad man vill med en hemsida. Och då kopplar hon mig kvickt till webmaster.
Ja, ja. Han var tacksam för mina synpunkter om enklare informationsvägar och helst en lösenordsskyddad ifyllnadstjänst. Men varför ska jag behöva bli irriterad?
(Jo, jag vet. Man väljer själv vilka känslor man ska släppa fram. Och nu har jag valt att släppa fram de här - och att göra mig av med dem.)
Precis som hos föräkringskassan är det olika kontor som ska kontaktas beroende på vad för slags ärende du har. Jag kan förstå och till och med sympatisera med att någon ska sköta alla liknande frågor så att de blir bra på det! Däremot är det inte så lätt att veta för privatpersonen vart man ska vända sig.
Det är alltså inte nog med att man ska hålla ordning på alla blanketter och fylla i dem med tungan rätt i mun. Dessutom måste man ta reda på vart man ska skicka dem. Då gillar jag hemsidor, där man kan få den information man behöver utan att behöva stå i kö eller ta upp någon människas tid - i bästa fall.
Ja, vad var det om nu då? Jo:
Varje år ska det anmälas till lantmäterimyndigheten hur den nya styrelsen i samfällighetsföreningen ser ut. Ibland är den nästan identisk med förra årets, ibland inte. I det tidigare fallet känns det ganska trist att behöva sitta och skriva ALLA ledamöters och suppleanters namn, adress osv för hand på blanketten. Men en gång om året - visst! Frågan om vart eländet ska skickas måste dock besvaras.
Alltså går jag in på hemsidan och letar efter information för samfällighetsföreningar. Ingen ingång. Jag söker på ordet ifråga. Inget resultat. Jag söker kontor i min kommun och försöker avgöra till vilken kategori mitt ärende hör och om det hör hit eller om någon annan har hand om det. (Är det t.ex. en inskrivningsfråga?) Det klarar jag inte av att reda ut. Suck!
Jag ringer kundtjänst och får plats elva i kön. Det visar sig att man kan be dem att ringa upp med några knapptryckningar, så det gör jag. Inom en kvart blir jag också uppringd. Härligt!
Den vänliga damen svarar på min vänliga förfrågan, men blir lite stressad när jag framför lämpligheten av att dessa uppgifter skall vara nåbara på hemsidan och föreslår att hon ska vidarebefordra mina önskningar till dem som har ansvar för saken. Hon försöker hävda att uppgifterna finns genom att föreslå mig att göra allt vad jag redan försökt. Jag förklarar vänligt men bestämt att det tyvärr inte går om man inte har hennes kännedom om myndigheten.
Då kommer det:
- Men det går inte att göra så!
Och då blir jag faktiskt irriterad. Med en inte längre riktigt lika vänlig röst avbryter jag människan och talar om att Jo, det gör det visst. Det går att göra vad man vill med en hemsida. Och då kopplar hon mig kvickt till webmaster.
Ja, ja. Han var tacksam för mina synpunkter om enklare informationsvägar och helst en lösenordsskyddad ifyllnadstjänst. Men varför ska jag behöva bli irriterad?
(Jo, jag vet. Man väljer själv vilka känslor man ska släppa fram. Och nu har jag valt att släppa fram de här - och att göra mig av med dem.)
lördag 6 juni 2009
Inte bara smör i Småland
I åratal har vi betalat för ett antal (fler och fler vad tiden lidit) nyckelbrickor från Svenska Stöldskyddsföreningen. För närvarande tror jag att vi har sju stycken.
Vänta, får jag räkna...
Två föräldraknippor, två barnknippor, två bilnycklar, en sommarstuga...eeh... Ja, det är nog sju.
Inte kommer jag ihåg vad de kostar om året, men vitsen är alltså att de sitter ihop med nycklarna när man av någon anledning blir av med dem. Och då kan upphittaren gå till polisen och få hittelön direkt alternativt lägga dem i en brevlåda var som helst - och så får betalaren nycklarna hemskickade i ett rekommenderat brev (eller får gå och hämta dem hos polisen, antar jag). Det är ju bara det kruxet att de kanske inte hittas. Eller att upphittaren inte bryr sig om att läsa på baksidan av den lilla brickan.
Många nyckelknippor har tappats bort genom åren och en hel del har kommit till rätta igen av sig själv. (Sanning att säga var det åtminstone en gång i veckan ett tag, men nu har det lugnat ner sig.) Men härom veckan försvann yngste sonens nycklar och vi har med våra gemensamma ansträngningar inte lyckats återfinna dem.
Innan vi hann göra några drastiska låsbyten kom dock det rekommenderade brevet. (Snacka om omedelbart bönesvar!) Någon hade lagt grabbens nycklar i en postlåda i Eksjö. I Eksjö?!! Det ligger ju flera timmar bort och jag har inte varit där sedan jag var tonåring... Hur hamnade de där?
Vi får leva med det frågetecknet. Med nycklarna i tryggt förvar känns det nästan lite mysigt med ett sådant mysterium.
Vänta, får jag räkna...
Två föräldraknippor, två barnknippor, två bilnycklar, en sommarstuga...eeh... Ja, det är nog sju.
Inte kommer jag ihåg vad de kostar om året, men vitsen är alltså att de sitter ihop med nycklarna när man av någon anledning blir av med dem. Och då kan upphittaren gå till polisen och få hittelön direkt alternativt lägga dem i en brevlåda var som helst - och så får betalaren nycklarna hemskickade i ett rekommenderat brev (eller får gå och hämta dem hos polisen, antar jag). Det är ju bara det kruxet att de kanske inte hittas. Eller att upphittaren inte bryr sig om att läsa på baksidan av den lilla brickan.
Många nyckelknippor har tappats bort genom åren och en hel del har kommit till rätta igen av sig själv. (Sanning att säga var det åtminstone en gång i veckan ett tag, men nu har det lugnat ner sig.) Men härom veckan försvann yngste sonens nycklar och vi har med våra gemensamma ansträngningar inte lyckats återfinna dem.
Innan vi hann göra några drastiska låsbyten kom dock det rekommenderade brevet. (Snacka om omedelbart bönesvar!) Någon hade lagt grabbens nycklar i en postlåda i Eksjö. I Eksjö?!! Det ligger ju flera timmar bort och jag har inte varit där sedan jag var tonåring... Hur hamnade de där?
Vi får leva med det frågetecknet. Med nycklarna i tryggt förvar känns det nästan lite mysigt med ett sådant mysterium.
tisdag 2 juni 2009
Ett oskick
Du skrev:
Är du hygglig och fixar den där utskriften vi talade om?
Det är gjort!
/ NN
Min man är en av alla dem som svarar på e-post genom att citera delar ur mitt brev och sedan kommentera dessa citat. Han menar att det är ett smidigt och bekvämt sätt att förvissa sig om att den man skriver till vet vad man talar om.
Jag förstår tanken och det händer faktiskt att jag gör det själv någon enstaka gång - om det är en massa frågor jag ska svara på eller kommentera till exempel. Och jag har full förståelse för att man gör så här i News (eller vad det heter) och liknande diskussionsgrupper, där det är bra för läsaren att veta vilken av alla kommentarer som åsyftas.
Däremot tycker jag att det är ett oskick att göra så här jämt. Det känns ungefär som om jag skulle få tillbaka ett brev jag har skrivit, med bara några kortfattade anteckningar i kanten från den ursprungliga mottagaren. Eller som om den jag talar med skulle upprepa allt jag säger innan jag får ett svar.
Kort sagt: Jag kan uppleva det som både otrevligt och nonchalant att mottagaren inte kan förmå sig till att försöka formulera och sammanfatta vad saken handlar om med egna ord.
En god kommunikation är värd den ansträngningen!
Är du hygglig och fixar den där utskriften vi talade om?
Det är gjort!
/ NN
Min man är en av alla dem som svarar på e-post genom att citera delar ur mitt brev och sedan kommentera dessa citat. Han menar att det är ett smidigt och bekvämt sätt att förvissa sig om att den man skriver till vet vad man talar om.
Jag förstår tanken och det händer faktiskt att jag gör det själv någon enstaka gång - om det är en massa frågor jag ska svara på eller kommentera till exempel. Och jag har full förståelse för att man gör så här i News (eller vad det heter) och liknande diskussionsgrupper, där det är bra för läsaren att veta vilken av alla kommentarer som åsyftas.
Däremot tycker jag att det är ett oskick att göra så här jämt. Det känns ungefär som om jag skulle få tillbaka ett brev jag har skrivit, med bara några kortfattade anteckningar i kanten från den ursprungliga mottagaren. Eller som om den jag talar med skulle upprepa allt jag säger innan jag får ett svar.
Kort sagt: Jag kan uppleva det som både otrevligt och nonchalant att mottagaren inte kan förmå sig till att försöka formulera och sammanfatta vad saken handlar om med egna ord.
En god kommunikation är värd den ansträngningen!
söndag 31 maj 2009
En lista till
Böcker från "bokcirkellistan" som jag inte har minsta behov av att se filmatiseringen av:
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Ninas resa av Lena Einhorn
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Ninas resa av Lena Einhorn
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
måndag 25 maj 2009
Nedräkning
Tillbaka i vardagen efter en härlig helg, barnen på sitt håll (kusinerna och farmor i Norrland) och vi vuxna på vårt (körresa och stugan). Riktigt trevligt!
Och nu är det sommar, iallafall några dagar!
Jag räknar ner och stryker punkter på göra-listan, en efter en.
Känns bra.
Och nu är det sommar, iallafall några dagar!
Jag räknar ner och stryker punkter på göra-listan, en efter en.
Känns bra.
onsdag 20 maj 2009
Metaformos
(Nej, det skulle inte stå metamorfos, utan precis vad det står. Läs en gång till!)
Hmm...
Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?
Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?
Hmm...
Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?
Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)