Pust!

Allting går i ett och jag hinner inte andas riktigt...

Nu verkar det dock som om äldste sonens skolilska kan mildras något efter intensiv kontakt med skolan. Dessutom är de stora proven gjorda för den här gången. (Han behöver väldigt mycket stöttning, som kanske har framgått här tidigare!)

Mina egna studier har stått på undantag, men jag har till slut lyckats sätta punkt för inlämningsuppgiften som ska vara färdig den här veckan. Skönt! (Litteraturläsningen till seminariet nästa vecka får faktiskt vänta ett tag.)

I helgen tänker jag hinna med hus och hem och tomt - och njuta av det! Jag ska vara ute i det vackra väder som maken lovat mig och klippa ner lite buskar, jag ska baka något gott och jag ska röja undan de värsta högarna till förmån för luft och ljus. Kanske kan jag övertala någon att dra runt dammsugaren lite...

Nu är det nu och sedan är på måndag. Härligt!

(För övrigt är jag mycket fascinerad av att min besöksräknare plötsligt har hoppat från elvahundra till elvatusen. Kan ni inte skriva och berätta vilka ni är allihop?)

Sång i september

I helgen var jag på körläger. Nu för tiden orkar jag delta nästan fullt ut och det är jag så glad för! (Att den här veckan blir ganska trög och påfrestande står jag gärna ut med, för sakens skull.) Vi övade bland annat Rosenberg och Poulenc, som vi ska sjunga i vinter ihop med en del andra körer - och en jätteorkester. Kul!

Och idag är det tisdag, körövningskväll. Det brukar vara särskilt givande så här direkt efter körlägret, då man fortfarande nästan är uppsjungen och dessutom får befästa något av vad vi lärt oss under helgen. Härligt!

Jag måste få passa på att dela med mig av en sjungande dikt av Kajenn. Läs den högt och njut av ljudkombinationerna!

Uppmuntringssång i september

Går du mot hösten
sjungande
blir gången mera
gungande
och sången mera
klingande,
bevingande och lätt.
Det krävs något
betvingande
och lagom
tröstebringande
när mörkret blir
betungande
och alldeles för tätt.

Att sjunga
är ett sätt!

Höstens gåvor

Skolan har börjat och jag har inte ett enda ordentligt jobb, men vi har det bra tillsammans här hemma - och med äldste sonen kan jag till och med prata just skola utan att vi blir osams!

Det börjar bita i kinderna både på morgonen och på kvällen, men något gråväder lider vi inte av. Solen skiner uppmuntrande varje dag, tycks det mig, även utomhus.

När vi var i stugan härom helgen plockade vi med oss en massa äpplen hem. De äts av någon anledning inte upp i någon högre hastighet, vilket skulle behövas, så jag har börjat göra torkade äppelringar av dem. Underbart gott!

Några gånger i veckan går maken ut och plockar en liten skål med hösthallon att ha i filen. Och i frysen står små burkar på rad med rårörda röda vinbär för samma ändamål senare under terminen.

Jag måste erkänna att jag känner mig rik.

Söderköpings gästabud

I lördags var vi på utflykt hela familjen, trots tonåringens protester. Vi besökte det medeltids- och vikingatidsarrangemang som kallas Söderköpings gästabud.

På kort promenadavstånd i den inte särskilt stora stadskärnan fanns massor med olika saker som hände - bågskytte, marknad, gycklare och fakirer och andra upptåg, medeltidsmusik både i kyrkor och på gator och torg, vikingläger, tornerspel, teater... Arrangemangen återkom så att man som besökare inte behövde välja bort alltför mycket.

Riktigt trevligt och mysigt med happenings i varenda hörn, så detta kan rekommenderas även för en familj med lite större barn!

Inblick - utsikt

Gud, för Dig är allting klart.

Efter dagarna hos Mariadöttrarna ser jag också något klarare på den närmaste framtiden. Tack!

Och nu är snart alla fönster putsade också!

Fortsatta boklistor

I serien "Listor från bokcirkeln" har jag nu kommit till

Böcker det fanns mycket att säga om:

Kärlekens teater av Doris Lessing
Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Ann Schaffer
Århundradets kärlekssaga (dikter) av Märta Tikkanen
Tätt intill dagarna av Mustafa Can
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon
Öken av le Clézio

Snacka om populärhistorisk schablon

Igår diskuterade bokcirkeln den första delen i Historiska Medias romanserie Släkten, som är tänkt att levandegöra svensk historia. Blandat blod utspelar sig på vikingatiden och är skriven av Katarina Mazetti.

För första gången var vi nu sex stycken och ändå var vi, tråkigt nog, överens om att det inte var någon särskilt givande bok att läsa. Hon kan ju skriva en bok, men vi hade väntat oss mer. Det kändes tyvärr inte som om det blev varken hackat eller malet, dvs vi som läsare fick inte särskilt mycket mer kunskap och heller inte mycket till liv.

De viktigaste frågorna som ställdes var nog:

Varför tar författaren inte sina romanfigurer på allvar - och hur kan hon tro att vi läsare ska kunna göra det när hon aldrig fördjupar utan bara förklarar ytligt utifrån dagens perspektiv?

Har hon inte fått rimliga arbetsförutsättningar - eller trodde hon att allt skulle ge sig bara man försöker härma Röde Orm litegrann till formen?

Behöver den schabloniserade bilden av vikingatiden verkligen en bok till - utgiven på det historisk seriösa förlaget dessutom? (Och hur ser boken om medeltiden ut? Vi ryste vid tanken.)

Det brukar inte bli så mycket diskussioner när vi är överens - iallafall inte om sådana här stolpskott - men frågorna är ju onekligen principiellt intressanta. Eller vad säger du?