En nyttig övning i ödmjukhet

Jag har alltid tyckt att det är konstigt att så många människor låter sig luras att lämna ut bankkontonummer till svindlare - och att betala in pengar för saker som de aldrig ser röken av. Det är ju möjligt att de är alltför dumma/troskyldiga/giriga för sitt eget bästa, men det tror jag är en alldeles för enkel förklaring.

Häromdagen dök det upp ett fönster extra på datorskärmen när jag öppnade Internet Explorer. Jag såg det inte förrän jag hade kollat min mail, men då var det fyra minuter kvar att ringa ett Norrköpingsnummer för att få tillgång till den fantastiska vinst som väntade mig. Detta för att jag var den miljonte användaren den veckan.

Jaha, tänkte jag. Säkert! Men varför inte testa och se hur lång tid det tar innan jag ska börja betala för att få ut någon vinst? Sagt och gjort.

Jag ringde och hamnade hos en supertrevlig amerikanska, som tjoade över att jag hade vunnit en resa för 3000 dollar. Superlativen var många och hon småpratade vänligt medan hon berättade om allt som jag och min familj skulle få uppleva. Hon lyckades få reda på (av mig, vare sig jag ville det eller inte, man är ju en social människa och kan inte vara korthuggen hur länge som helst) att jag är gift och har två tonårsgrabbar och att jag äger ett kontokort (inte mer). Hela tiden väntade vi på att datorn skulle komma vidare och visa de väldigt viktiga siffrorna som var mitt kundnummer. Hon behövde också namn och adress, vilket hon fick. (Annars kunde jag ju lika bra ha lagt på luren direkt.) Jag försökte förhålla mig vänlig, men avvaktande.

Efter ungefär en halvtimme (samtalet var gratis, det talade hon om tidigt men det kanske återstår att se) framgick det att de sammanlagt 15 dygn i Florida, Mexico och på Bermudas som jag hade vunnit tillsammans med diverse andra trevligheter - och som jag alleftersom kunde klicka fram på olika flikar som dök upp - tillsammans kostade 3898 dollar. Om man drog av min fantastiska vinst kvarstod bara 898 dollar för mig att betala - förutom då rumsskatten på 15 dollar per natt samt hamnavgiften på 200 dollar per person. (Resan till USA naturligtvis icke att förglömma.) Men jag hade 18 månader på mig (minst) att använda presentkorten och de kunde användas samtidigt eller var för sig. Det var också helt ok om jag ville sälja eller ge bort en del av resan. Så generöst!

Jag började bli ganska trött efter att ha koncentrerat mig så länge på att inte bli lurad att inte säga mer än jag verkligen ville samt att förstå och delta i det kulspruteliknande samtalet. Jag hade också försökt sticka in en fråga om vilka "vi" och "oss" var, men lyckades aldrig få plats med den.

- Menar du att jag ska betala 898 dollar för det här? sa jag. Då fick jag ganska omedelbart en man med förtroendeingivande röst i örat istället. Han förklarade vänligt och övertygande - men utan superlativerna - hur allt fungerade och vad som gällde. Och så fick jag veta att jag snart skulle bli insläppt i någon slags bokningssystem för att jag skulle kunna få mina resedokument.

Jag ville helst bara få slut på det här nu, efter närmare 40 minuter. Men så, i en liten parentes som jag fick fråga om tre gånger för att uppfatta, kom det: De där 898 dollarna skulle betalas idag - NU! När jag talade om att jag inte ville betala dem, invände han förvånat: -Men vill du inte ha den här semestern? - Kanske, sa jag. Men jag har inte 898 dollar att betala för den idag. (Vilket faktiskt råkar vara helt sant, eftersom jag är arbetslös igen och inte har hunnit få någon ersättning från a-kassan än.) Och så talade jag om varför, vilket fick honom att tacka för sig och lägga på luren.

Pust! Det här är djävulskt skickligt. Till och med jag - som inte är särskilt intresserad av långa resor eller av USA och som dessutom redan från början var fullkomligt övertygad om att det var något lurt med saken - kunde stundvis se oss ha det skönt på kryssningen till Bermudas. Trots att jag var helt inställd på att säga så lite som möjligt, tyckte jag att jag av rent sociala skäl var tvungen att säga en hel del. Och trots att jag är ganska hyfsad på engelska blev jag så trött till slut att jag knappt hörde vad de sa - och ville bara få slut på det.

Jag ska aldrig mer tänka ringaktande om människor som blir lurade.

Sommarläsning IV

Jag hittade en oläst pocket i bokhyllan, som jag därefter ägnade mig åt utan att läsa flera böcker på en gång. Den var snabbläst - och det var det jag var ute efter.

Av Carin Hjulströms Finns inte på kartan fick jag dessutom en trevlig läsupplevelse! Det är en lättläst och läsvärd utvecklingsroman som övertygar utan stora åthävor. Och som lämnar en del tankar kvar att tänka dessutom.

Läs den! Själv ska jag snarast gå till biblioteket och låna det hon har skrivit efter denna debut.

Sommarläsning III

Som jag nämnde i förra inlägget gillar jag att ha flera böcker på gång samtidigt. Då kan man alltid anpassa läsningen efter humör och koncentrationsförmåga. Min fortsatta sommarläsning blev därför tredelad.

Till frukost läste jag ett kapitel eller två i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann - egentligen? som Lärarnas Riksförbund har givit ut (red Christer Isaksson). Det var intressant och givande läsning, som kastar ljus över mycket jag har upplevt och funderat över. Och en del som jag inte tänkt på alls, dessutom. Såklart. Läsvärt!

(Några av funderingarna formuleras på baksidan så här: "Skulle skolan bli bättre om den på nytt blev statlig? Har bristerna i dagens skola och elevernas internationellt sett sjunkande kunskapsnivå andra orsaker - och även andra lösningar - än de som har att göra med kommunaliseringen? Vad har friskolorna betytt för skolväsendet och hur har deras framväxt påverkat den kommunala skolan?")

På kvällarna i mitten av juli läste jag Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Jag hade, sanning att säga, inte särskilt höga förväntningar - och blev positivt överraskad! Krönikorna var välskrivna, småroliga och kändes äkta. Den avslutande bloggdelen kan man dock vara utan. Det blev en tjatig och ofokuserad repris, bara.

Däremellan läste jag Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande TRYCK STJÄRNA, en spännande titel på en bok som verkligen ger associationer. Jag brukar gilla att läsa Malmsten i små doser och njuta av underfundigheten, så jag tänkte att den skulle passa i den här blandningen, men den här boken tog inte tag i mig. Jag hade svårt att skilja personerna som pratar högt ifrån varandra - och blev irriterad över att deras berättelser var tvådelade. Tycker inte att det fyllde någon funktion. Varför inte hela noveller om en person i taget? Kanske var det mitt eget fel med det här läsupplägget, men jag kunde inte se annat än att visst kan hon skriva och visst är det ganska skarpt ibland. Punkt.

Sommarläsning II

Om vi nu ska ta det här i kronologisk ordning - och någon slags ordning ska man ju ha - så började jag min ledighet med att läsa två böcker parallellt. Jag brukar göra så när jag känner mig ledig, för att kunna läsa det som passar bäst för stunden. Det är alltid läge att läsa, men det är inte allt som är lägligt att läsa alla gånger.

Den ena boken jag läste i var bokcirkelboken av Murakami, som jag ska skriva mer om när vi haft vår träff senare i augusti. Den andra boken, mer för avslappning, var Rapsbaggarna av Karin Brunk Holmqvist. Den var faktiskt inte alls lika bra som den enda jag har läst förut (se inlägget om Sirila gentlemän sökes), men den var trevlig och smårolig och författarens förmåga att levandegöra med detaljer syntes även här.

Så det var en bra blandning!

Sommarläsning I

Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och talat om att jag är arbetssökande. Trots att det är både den första dagen i veckan och den första dagen i månaden, gick det snabbt och geschvint för att vara denna myndighet: bara 40 minuter. Tack för det!

Och eftersom jag hade tagit med mig dagens Östgöta Correspondenten, så gick det ingen nöd på mig.

Under de tre veckorna i stugan hade vi i och för sig ingen tidning, utan gjorde uppehåll i prenumerationen, men första och sista semesterveckan har det varit härligt att skrota runt med tidningen på förmiddagen! Därför kan tidningen definitivt klassas som sommarläsning.

Med ett emaljerat handfat i tvättbersån

Jag har inte duschat på de tre veckor vi tillbringat i sommarstugan, eftersom vi inte har någon dusch där. Jag har dock dagligen tvättat mig i ansiktet, under armarna och i stjärten i ett handfat utomhus samt badat i havet emellanåt. Dessutom har jag tvättat håret under en försiktigt vattenstril när behovet varit påkallat och vädret så tillåtit. Och jag har känt mig fullt tillräckligt ren.

Jag har dock förstått att det finns folk som tycker att ovanstående är äckligt och ohygieniskt. Jag insåg det för ett tag sedan när en god vän, som är undersköterska i hemsjukvården, berättade ungefär följande från sin jobbarvardag:

- Vi har ett par som inte har duschat på de nio år som vi haft hand om dem. Många av mina arbetskamrater tycker att det är förfärligt, trots att de inte luktar illa eller ser sjaskiga ut, men snälla nån... Dessa människor har ju inte duschat tidigare i sitt liv, varför ska de behöva börja nu när de är gamla?

En intressant fundering med anledning av historiens gång och teknikens utveckling. Även våra ideal och vanor förändras. Undrar hur många gånger om dagen man kommer vilja duscha mig när jag blir gammal? Och hur väsentligt jag kommer tycka att det är?

Sommarledig

Sommarlov. Det känns faktiskt som om jag har sommarlov! Jag känner mig härligt ledig och njuter av att bara gå omkring och skrota - ta ett handtag här och där, läsa ett kapitel i en bok då och då.

Framtiden kommer, och då är jag arbetslös, men jag ska försöka vänta med att oroa mig tills den är här. Nu ska jag har sommarlov. Because I´m worth it!