Provmani

Jag rättar inga nationella prov i denna den tredje och sista omgången av Skolinspektionens stora test. Det kanske är tur det, för jag blir tröttare och tröttare på snacket runt detta. VARFÖR är det så viktigt med nationella prov? HUR kan man tro dels att det verkligen går att mäta komplexa kunskaper som att skriva och dels att olika människors bedömning av det överhuvudtaget skulle kunna vara exakt densamma i varje enskilt fall?

En gymnasielärare i Hässleholm, Henrik Hedman, skriver i en artikel på Skola och samhälle så här:

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

Jag håller med!

En bok om Biafra

Dan före dopparedan läste jag till slut ut den tjocka pocketboken på närmare 700 sidor, som har legat till hands på toan de senaste två månaderna. (Jag har ju flera på gång samtidigt.) En halv gul sol är skriven av Chimamanda Ngozi Adichie och handlar om en handfull människor strax före och under Biafrakriget i Nigeria och det som ville bli Biafra 1967-1970.

Som nyfödd vid den tiden hade jag ingen större koll på händelser och faktum ens nu, det måste jag erkänna. Devisen "Tänk på barnen i Biafra" uppfattade vi barn på 70-talet snarast som ett skämt, om än mot en mörk bakgrund med flugor kring de uppsvällda barnmagarna, för inte skulle de ha särskilt mycket användning för de ärtor vi inte åt upp.

- Är den bra? frågade yngste sonen någon gång medan jag var mitt i. Jag drog efter andan lite eftertänksamt, men blev avbruten:
- Du behöver inte berätta vad den handlar om, bara säg ja eller nej. Är den bra?
- Bra och bra. Den är intressant. Och jag tänker läsa ut den fast den är lång.

Och eftersom jag normalt inte har mycket till övers för böcker om krig så är det ett gott betyg. Boken är klurigt uppbyggd, så att man vill läsa vidare för att reda ut och förstå ett och annat. Människorna känns verkliga, även om jag inte kan identifiera mig med dem i någon större utsträckning. Livet i både fred och krig blir också verkligt - och uthärdligt att läsa om - genom vardagliga detaljer ur olika personers synvinklar, snarare än genom hisnande och mer eller mindre otäcka beskrivningar. Och boken har minst styrfart hela tiden.

Alltså: Hyfsat lättläst, intressant - och nyttig!
(Efter att ha läst kanske en tredjedel slog jag upp Biafra och Biafrakriget i Nationalencyklopedin. Plötsligt kunde jag faktiskt relatera till i princip allt som stod!)

Listor

Nu har det plötsligt gått tio dagar till och julen står för dörren.

Planeringslistorna för våren, som var det mest akuta på nya jobbet, har tagit form och är nu distribuerade till alla berörda. Nu ska jag samla ihop mig och bo in mig och fundera på vad mer som bör och kan göras innan nästa termin drar igång.

Planeringslistorna för julen, som är det mest akuta här hemma, börjar bli överblickbara i takt med att högarna i olika hörn minskar och julklappsidéerna tar form. Jag har gott hopp om hyfsat stressfria helger.

En välsignad julhelg och ett gott nytt år tillönskar jag alla som läser detta - och ganska många till!

Decembertorka

Jag mår bra och tycker om mitt liv. Jag har fått jobb för ett tag igen. Men jag är skittrött - och följaktligen tar orden slut ganska fort. Så här blir det inte mycket skrivet.

Eller som jag skrev i en dikt en gång:

Varför torkar orden bort
och försvinner
när jag behöver dem som bäst?

Tillgången på klassiker

På utvecklingssamtal med yngste sonen häromdagen, fick jag veta att de ska ha tema Klassiker i svenskan snart. När jag kom hem kunde jag inte låta bli att kolla vad vi egentligen har i bokhyllorna.

Inte för att jag vet precis hur hans svensklärare definierar klassiker, men efter att ha försökt undvika senare halvan av 1900-talet blev resultatet följande:

Almqvist, Carl Jonas Love: Det går an

Beecher Stowe, Harriet: Onkel Toms stuga

Bergman, Hjalmar: Flickan i frack, Farmor och vår Herre

Brontë, Charlotte: Jane Eyre

Dickens, Charles (Bylock): Oliwer Twist

Dostojevskij, Fjodor: Brott och straff, En otäck historia

Eddan, den äldre poetiska

Fogelström, Per-Anders: Mina drömmars stad

Homeros: Odysséen

Lagerlöf, Selma: Gösta Berlings saga, Löwensköldska ringen

Martinsson, Harry: Aniara

Marinsson, Moa: Kvinnor och äppleträd

Orwell, Geroge: 1984

Orcy, Baronessan Röda nejlikan

Pyle, Howard (Bylock): Robin Hood

Remarque, Eric Maria: På västfronten intet nytt

Stevenson, R.L. (Bylock): Skattkammarön

Strindberg, August: Röda rummet, Hemsöborna

Söderberg, Hjalmar: Doktor Glas, Martin Bircks ungdom

Tolkien, J.R.R: Bilbo. En hobbits äventyr.

Verne, Jules: Jorden runt på 80 dagar

Voltaire, Francois: Candide

Woolf, Virginia: Ett eget rum, Mot fyren

Inte så illa, faktiskt, även om blandningen är stor. Välkommen att låna!

("Men mamma, hur många böcker har vi egentligen? Vad jag än frågar om, så går ni och hämtar en bok ju. Man kunde tro att det är biblioteket.")

Brydda kvinnor

Det var bokcirkel i söndags. Vi har läst Marie Ndiaye: Tre starka kvinnor den senaste tiden och skulle nu diskutera den. Boken ger oss tre berättelser, där bara den sista har ett någorlunda tydligt slut som berättar "hur det går". Tre berättelser om lika många kvinnor. Den första och den sista berättas ur Norahs respektive Khadys perspektiv, medan mittenberättelsen ges oss av en svartsjuk och egocentrisk make. (Så i vilken utsträckning den egentligen handlar om Fanta kan verkligen diskuteras!)

- Brydd, jag är brydd!
sa vännen som inte kunde vara med i telefon strax innan. Hon hade femtio sidor kvar, dvs i stort sett hela den sista berättelsen.

Jag med. Dessutom kan jag, efter att ha läst färdigt, inte komma ifrån att jag är besviken också. Och jag var inte ensam. Därför vände vi ut och in på boken och våra läsupplevelser. Vad är det vi har missat? Är det här en berättartradition som vi inte känner? Vad är det för förväntningar som inte uppfylls? Finns det en röd tråd och ett tilltal som vi inte uppfattar?

Hur vi än vände och vred på saken så kom vi inte så långt. Språket är rätt bra, så boken var inte svårläst. Men vad vill hon egentligen säga med alla olika fåglar, med att kvinnornas namn utan rimlig anledning eller mening återfinns i de andras berättelser, med att den kvinnliga styrkan tydligen är så oerhört beroende av män hela tiden? Författaren kastar ut en massa trådar, men gör inte minsta ansats till att hjälpa läsaren att väva ihop dem.

Södergran skriver: "Du sökte en kvinna och fann en själ. Du är besviken." Att jag är besviken beror nog snarare på att jag hade svårt att finna deras själar, kanske. Det var så mycket prat.

Hösten är vacker...

Hösten är vacker. Jag är inte alltför trött. Projekten står som spön i backen (även om de betalda jobben onekligen inte gör det) så jag behöver inte gå sysslolös. Jag har påbörjat jul- och julklappslistorna, vilket innebär att jag har motat min stress i grind redan nu. Dessutom älskar jag min man och min barn och tycker om att leva samman med dem.

Livet är med andra ord gott. Ändå får jag ingenting skrivet och orkar liksom inte riktigt engagera mig i nåt.

...