Nu har bokcirkeln läst ännu en jättetjock roman - den här gången av den senaste nobelpristagaren i litteratur - samt diskuterat den. Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv är relativt trevlig att läsa, men grislivet blev lite påfrestande långt. Kanske för att det kändes som om boken tappade fokus där.
Sju liv verkar överhuvudtaget lite ansträngande, om man ska vara ärlig. Det är dock en trevlig vändning att dödsrikets kung inte godkänner pånyttfödelse i mänsklig gestalt förrän man har blivit av med allt hat i sitt hjärta! Det är också ett riktigt roligt grepp att berätta Kinas moderna historia (1950-2000) med hjälp av ögonen på en åsna, en oxe, en gris och en hund (för apan tillförde inte så mycket), som alla har fler eller färre minnen av mänskliga erfarenheter och preferenser från samma ursprungsperson. Vi var ganska överens om att hund-delen var bäst, bland annat berättartekniskt, medan slutet gick rasande fort och tappade också fokus på något sätt.
(Sju liv, ja. Ximen Nao var människa när han dog strax innan boken börjar - och återföds på slutet som människa. Närmare bestämt den femåring med det stora huvudet som är den huvudsakliga berättaren. Teoretiskt sett är han barnbarn till sitt fosterbarnbarn. Typ.)
Sedan beror det förstås på vad som är fokus. Kanske finns en massa undertexter som vi inte förstod, eftersom vi inte är så kunniga vad gäller kinesisk tradition inom berättarteknik, gestaltning, teman... Iallafall blev vi till slut mest irriterade dels på alla sexbeskrivningar och -anspelningar (eller vad man ska kalla det med åsnehingstar och svinkungar och människor som lägrar både den ene och den andre kors och tvärs) och dels på att Ximen Nao i alla sina gestalter fullkomligt omotiverat och gång på gång citerar långa stycken ur "den där Mo Yans novell" si eller så. Oberoende av om de existerar i verkligheten eller inte (troligen inte?) så blir det bara för mycket.
Det kommer också ständiga påstående om och beskrivningar av denne Mo Yan, som verkar vara en ganska jobbig typ, vilket till slut blir lätt absurt. Särskilt som plötsligt Mo Yan tar över berättandet på slutet. Rörigt? Absolut! (Och vem den verklige författaren Mo Yan egentligen är, framgår ju förstås inte alls av denna synnerligen medvetet komponerade historia. Men det är ju inte meningen med en roman heller.)
Så: Boken är intressant och ofta ganska lättläst, men här finns också flera mastiga delar att ta sig igenom på de dryga 700 sidorna. Dock känns det både roligt och matnyttigt att ha läst den här boken tillsammans!
onsdag 21 augusti 2013
tisdag 6 augusti 2013
Jag lever i sommaren
Kommer ni ihåg förra sommaren? Det var inte direkt målarväder, om man säger så. Eller badväder. EN skön och ljum och lång sommarkväll blev det då. I år har jag blivit bortskämd med att i stort sett varenda dag kan avslutas med en sådan där härlig sommarkväll, som man behöver för att tanka energi inför vintern. Ett himla härligt sommarliv har jag haft ända sedan i början av juni - och har fortfarande!
Jo, jag har läst en del. Förstås. Men jag har inte alltid haft ro till det, eftersom alla våra projekt tagit mig i anspråk. Bokkommentarer kommer så småningom, när jag hämtat hem böckerna jag glömde kvar i stugan.
Projekten heter i stugan "få ordning i verkstaden" och "måla huset (betydligt större behov än vad vi hade tänkt)" och här hemma "fint på baksidan". Det förra betyder att vi har ett antal målartimmar i stugan som bör hinnas med nu i augusti, det senare betyder plattläggning och trädäckssnickrande med allt vad det innebär av grävande, lyftande, borrande, sågande, spikande, skruvande etc.
Jag känner att jag lever och för det mesta är det riktigt, riktigt bra!
(Och där emellan får man tänka: O så bra det blir när det blir färdigt!)
Jo, jag har läst en del. Förstås. Men jag har inte alltid haft ro till det, eftersom alla våra projekt tagit mig i anspråk. Bokkommentarer kommer så småningom, när jag hämtat hem böckerna jag glömde kvar i stugan.
Projekten heter i stugan "få ordning i verkstaden" och "måla huset (betydligt större behov än vad vi hade tänkt)" och här hemma "fint på baksidan". Det förra betyder att vi har ett antal målartimmar i stugan som bör hinnas med nu i augusti, det senare betyder plattläggning och trädäckssnickrande med allt vad det innebär av grävande, lyftande, borrande, sågande, spikande, skruvande etc.
Jag känner att jag lever och för det mesta är det riktigt, riktigt bra!
(Och där emellan får man tänka: O så bra det blir när det blir färdigt!)
lördag 13 juli 2013
Sol och vind och blåa hav
Det är sommar! Jag läser en hel del, bland annat nobelpristagaren Mo Yans tjocka bok, men väntar med att skriva om det ett tag till. Njut av livet, läs och lev!
söndag 23 juni 2013
Morgon i Jenin
För en vecka sedan diskuterade bokcirkeln Susan Abulhawas Morgon i Jenin, en dramatisk berättelse om Amals uppväxt och liv som till stora delar utspelas i palestinska flyktingläger och senare i USA. Vi får veta mer om hennes släkt och kan kanske förstå kärleken till jorden och till olivträden. Och till arbetet med allt detta, som de palestinska bönderna saknar i flyktinglägret - precis som de svenska bönderna saknar det i Selma Lagerlöfs Jerusalem.
Jag tyckte om boken. Flera av mina bokcirkelvänner tycker att den är valhänt skriven och irriterande grund, eftersom den försöker täcka precis varenda historisk detalj som är väsentlig i sammanhanget. Jag stördes inte särskilt mycket av det, utan köper den debuterande författarens spelregler. Jag behövde kanske en historiebok ur palestinsk synvinkel - och då står jag ut med lite väl osannolika sammanträffanden, ett bildspråk som emellanåt blir alltför svulstigt och det faktum att jag egentligen inte känner ens Amal efter dessa knappt fyrahundra sidor.
Kanske är det valhäntheten som gör boken läsbar, för egentligen är historien fullkomligt outhärdlig. Den handlar om det meningslösa krigets hemskheter, om vad detta krig gör med människorna (till exempel med de tonåringar som får obegränsad makt över andra människor - och uppmanas att använda sig av den), om hur folk överlever trots allt och hur de lever i glädje och kärlek och sorg även i de vidrigaste förhållanden. Som Grossmans bok och som många andra.
Det är viktigt! Men: Nä. Jag varken skrattade eller grät, men tyckte alltså om boken. Jag har lärt mig lite nytt och fått ytterligare bekräftat att den här konflikten verkligen inte är lättlöst. Och kanske blir nästa bok lite mer djuplodande?
Jag tyckte om boken. Flera av mina bokcirkelvänner tycker att den är valhänt skriven och irriterande grund, eftersom den försöker täcka precis varenda historisk detalj som är väsentlig i sammanhanget. Jag stördes inte särskilt mycket av det, utan köper den debuterande författarens spelregler. Jag behövde kanske en historiebok ur palestinsk synvinkel - och då står jag ut med lite väl osannolika sammanträffanden, ett bildspråk som emellanåt blir alltför svulstigt och det faktum att jag egentligen inte känner ens Amal efter dessa knappt fyrahundra sidor.
Kanske är det valhäntheten som gör boken läsbar, för egentligen är historien fullkomligt outhärdlig. Den handlar om det meningslösa krigets hemskheter, om vad detta krig gör med människorna (till exempel med de tonåringar som får obegränsad makt över andra människor - och uppmanas att använda sig av den), om hur folk överlever trots allt och hur de lever i glädje och kärlek och sorg även i de vidrigaste förhållanden. Som Grossmans bok och som många andra.
Det är viktigt! Men: Nä. Jag varken skrattade eller grät, men tyckte alltså om boken. Jag har lärt mig lite nytt och fått ytterligare bekräftat att den här konflikten verkligen inte är lättlöst. Och kanske blir nästa bok lite mer djuplodande?
fredag 3 maj 2013
Skolfundering
Jag har just skrivit en text om skolan, trots att jag för närvarande känner mig ganska långt bort från skolans värld. Trots, eller kanske tack vare? Jag vet inte riktigt. Läs den här eller i nättidningen Skola och samhälle.
Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!
Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.
Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.
Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)
- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)
- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)
- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)
Idag jobbar jag huvudsakligen med information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.
Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.
I hur många år ska det vara så?
Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping
Tio år.
Så länge arbetade jag som gymnasielärare i svenska och historia, efter min utbildning, innan jag blev sjuk av det. Så länge jobbade jag med planering, handledning, undervisning, dokumentation, reflektion, betygssättning och utveckling – av ungdomarna, av min undervisning, av skolan, av mig själv. Och ofta hade jag roligt!
Tio år. Till.
Så lång tid har det tagit för mig att bli så pass frisk att jag kan jobba 20 timmar per vecka, det vill säga halvtid på ett arbete där man faktiskt är färdig när man går hem. Eller, åtminstone för det mesta, kan fortsätta och bli färdig nästa dag. Så lång tid har det också tagit för mig att inse att det inte är i skolan jag ska arbeta de kommande tio åren.
Det är med sorg i mitt klappande lärarhjärta som jag har valt bort skolan. (Jag börjar ju fortfarande planera möjliga lektioner och uppgifter när jag hittar intressanta artiklar och infallsvinklar som har med mina ämnen att göra!) Men jag kan helt enkelt inte se att det finns någon möjlighet att bli och fortsätta vara frisk på den arbetsplatsen – och då måste jag, för min egen skull, också försöka hålla mig därifrån.
Vad är problemet? Jo, om jag ska kunna arbeta i skolan
- vill jag undervisa och handleda ungdomar till kunskap och utveckling i mina ämnen, dvs vara lärare och göra det som jag kan och är bra på och dessutom utbildad till. Jag vill inte, som nu är fallet, i första hand vara kurator och polis och mamma på jobbet.
(Det finns det andra som är mycket bättre på!)
- vill jag få känna att arbetsgivaren och samhället i grunden har förtroende för mig och mina kollegor och för vårt sätt att sköta arbetet. Jag vill kunna känna att jag har stöd av mina närmaste chefer och få vara stolt över vad jag gör – slippa bli ständigt påhoppad, ifrågasatt och kringskuren.
(Det skulle frigöra kreativitet och glädje. Precis vad skolan behöver!)
- vill jag ha en arbetssituation där det går att jobba ifred när det behövs och som tillåter mig att jobba deltid om jag vill/behöver det. Jag vill också ha ett schema som ger utrymme för mig att ta undervisningen och mina elevers utveckling på allvar.
(Det senare kräver förberedelse- och efterarbetstid samt tid för reflektion, vilket också genererar formativ bedömning samt nödig dokumentation. Att börja i andra änden, med dokumentationen, tror jag är synnerligen ineffektivt!)
- kan ansvariga inte fortsätta att skylla allt som händer på enskilda individer, lösa alla problem kortsiktigt samt se alla fall av mobbning, fusk, utmattning, stress etc som specialfall.
(Det är dags att sluta följa den samhällstrenden!)
Idag jobbar jag huvudsakligen med information, kommunikation, dokumentation och administration – kunskaper och färdigheter som verkligen finslipades under min tid som lärare. Jag gör alltså delvis samma saker som då. Skillnaden är att jag får känna mig uppskattad och att åtminstone min nuvarande arbetsgivare litar på att jag sköter mitt jobb. Och min aktning är stor för alla före detta kollegor som fortsätter slita därute för elevernas skull.
Så ja, jag har valt bort skolan och läraryrket tills vidare. Anledningen är alltså att skolan, som jag ser det, har valt bort något mycket väsentligt: att ge mig och många andra lärare möjligheten att genomföra vårt arbete på ett sätt som gör att vi kan se oss själva i ögonen i badrumsspegeln när vi borstar tänderna.
I hur många år ska det vara så?
Elisabeth Olofsson, f.d.(?) gymnasielärare Linköping
torsdag 2 maj 2013
Läsvärd flykt
Jag
har just tagit mig igenom ännu en roman på över 700 sidor, nämligen På flykt undan ett sorgebud av David
Grossman. Hans bok börjar mitt i ett nattligt samtal under sexdagarskriget
i Israel 1967 och fortsätter in i nutid. Fortsättningen är annorlunda både på
det ena och andra sättet – vindlande, frustrerande, tankeväckande, utmanande,
skrämmande, upplyftande och ibland kanske också lite rolig.
Historien
är mycket enkel och samtidigt mycket komplicerad. Huvudperson är utan tvekan Ora
och relationerna till de två män hon älskar (varav den ena är med på hennes
flyktvandring genom bergen i Galileen) och hennes två söner. Romanen tangerar
och behandlar ett antal teman: föräldraskap, vänskap, kärlek och skuld, våld,
krig, rädsla och vad allt detta egentligen gör och kan göra med oss människor.
Den är lätt att läsa, men samtidigt förvirrande. Och slutet är jag direkt
irriterad på, eftersom läsaren lämnas kvar i denna förvirring utan några som
helst ledtrådar. (Vilket i och för sig är helt följdriktigt.)
Ändå
måste jag säga: Läs! Förundras och fundera över hur man beskriver en människa
på ett sätt som gör henom rättvisa eller hur människor påverkas av att leva i
ett ständigt pågående krigstillstånd. Hur vi reagerar när vi blir utsatta för
respektive har makt att utsätta andra för våld. Hur Oras berättelse utan att vi
märker det gång på gång övergår i bilder med många fler perspektiv. Detta är en läsvärd bok om att fly – från eller till något då, nu eller hela tiden.
(Förresten:
Är böckerna inte mycket tjockare nuförtiden?
När vi satt i bokcirkeln och skulle välja nästa bok, den som ska läsas
nu i maj, fick vi förkasta i princip alla förslag eftersom de var över 450
sidor allihop. Och det hinner vi inte med i maj månad.)
tisdag 26 mars 2013
Selma suger tag
- Äntligen en bok som jag längtar till! Ganska intressant egentligen med
tanke på att det är en mer än hundraårig gammal text med pluralformer på
verben, att texten ibland är ganska omständligt och man inte alltid
begriper varför saker berättas förrän långt senare. Och nu vill och måste jag fortsätta med del två!
Förra söndagen var det bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Selma Lagerlöfs Jerusalem - och ovanstående text skrev jag efter att ha läst första delen. (Vi försöker ju ha lite olika läs-spår, för omväxlings skull, så det här får väl räknas till klassikerspåret.) Efter att ha trälat mig igenom de senaste två böckerna, Rosenberg och van Niekerk, hoppades jag på något annat nu. Och det hoppet blev alltså infriat.
Boken är alltså utgiven i två delar, där den första utspelar sig I Dalarne och den andra I det heliga landet. (I min utgåva finns båda - och båda behövs för att berättelsen ska bli hel - så jag kallar dem för "boken" i singular.)
I den första delen får vi en presentation av Ingmarssönerna samt andra viktiga människor som skollärar´n, kyrkoherden och Gertrud. Hellgum och hans lära, som ju ändå är anledningen till den kommande emigrationen, presenteras dock inte särskilt tydligt. Det handlar mer om konsekvenserna av och konflikterna kring att bryta relationer, vanor samt religiösa och andra band. Hela tiden beskrivet utifrån den enskilda människan, men utan minsta romantiserande. I den andra delen försöker dalabönderna acklimatisera sig i sin nya tillvaro, som är ganska hård och brutal även om de också trivs rätt bra med att få leva ut sin tro.
I boken är det nämligen uppenbart och självklart att människan behöver och har en tro. Något av det starkaste jag läst på länge var dock Lagerlöfs beskrivning av "staden som dödar människor", en flersidig skildring av Jerusalem som stegras för varje retorisk vändning tack vare de knappa men målande orden. En skildring som mynnar ut i en svidande kritik, inte av kristendomen i sig men av dess utövare:
Den stora Berättelsen...om vad? Mitt försök till svar på den frågan finner du nog i texten ovan, men varför inte läsa själv?!!
Förra söndagen var det bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Selma Lagerlöfs Jerusalem - och ovanstående text skrev jag efter att ha läst första delen. (Vi försöker ju ha lite olika läs-spår, för omväxlings skull, så det här får väl räknas till klassikerspåret.) Efter att ha trälat mig igenom de senaste två böckerna, Rosenberg och van Niekerk, hoppades jag på något annat nu. Och det hoppet blev alltså infriat.
Boken är alltså utgiven i två delar, där den första utspelar sig I Dalarne och den andra I det heliga landet. (I min utgåva finns båda - och båda behövs för att berättelsen ska bli hel - så jag kallar dem för "boken" i singular.)
I den första delen får vi en presentation av Ingmarssönerna samt andra viktiga människor som skollärar´n, kyrkoherden och Gertrud. Hellgum och hans lära, som ju ändå är anledningen till den kommande emigrationen, presenteras dock inte särskilt tydligt. Det handlar mer om konsekvenserna av och konflikterna kring att bryta relationer, vanor samt religiösa och andra band. Hela tiden beskrivet utifrån den enskilda människan, men utan minsta romantiserande. I den andra delen försöker dalabönderna acklimatisera sig i sin nya tillvaro, som är ganska hård och brutal även om de också trivs rätt bra med att få leva ut sin tro.
I boken är det nämligen uppenbart och självklart att människan behöver och har en tro. Något av det starkaste jag läst på länge var dock Lagerlöfs beskrivning av "staden som dödar människor", en flersidig skildring av Jerusalem som stegras för varje retorisk vändning tack vare de knappa men målande orden. En skildring som mynnar ut i en svidande kritik, inte av kristendomen i sig men av dess utövare:
"Här är det som katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen misskund, här hatar man för Guds högre äras skull alla människor. (...) Här är själajaktens Jerusalem, här är de onda tungornas Jerusalem, här är lögnens, förtalets och smädelsens Jerusalem. Här förföljer man utan vila, här mördar man utan vapen. Detta är det Jerusalem, som dödar människor." (s. 283 i mitt dubbelband, Bonniers 2004)Gång på gång återkom vi i bokcirkeln till hur modern boken känns, samtidigt som vi fascinerades bland annat av det i nutid mycket ovanliga att bokens egentligen inte har någon huvudperson. (Inte ens Ingmar, faktiskt!) Den innehåller ett antal noveller om olika personer, av vilka en del återkommer i nya berättelser men andra inte. Det är istället den stora Berättelsen som är det viktiga, det är den som flyter fram genom boken och som får både färg och form av de enskilda personernas tankar och upplevelser.
Den stora Berättelsen...om vad? Mitt försök till svar på den frågan finner du nog i texten ovan, men varför inte läsa själv?!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)