EN beskrivning av mitt liv

Planera och prioritera, hela tiden. Vända och vrida på varenda detalj och sedan noggrant analysera helheten före beslut. Varje beslut, varje dag. Hela tiden välja och välja bort. Nej, det handlar inte om ett avancerat toppjobb inom näringslivet, utan om mitt dagliga liv med sjukdomen ME/CFS.

När barnen var små i slutet på 1990-talet blev jag ofta sjuk och var hemma veckovis med infektioner som inte ville ge med sig. I början på 2000-talet tog jag till min förvåning plötsligt slut. Helt och hållet. Kroppen lade av, alla möjliga symptom förmerades och förvärrades, inga system verkade fungera som de skulle och jag var sängliggande i åtskilliga månader. Sedan dess har jag sakta, sakta, sakta, sakta blivit bättre och kan nu sedan 2012 jobba halvtid på förmiddagarna. Jag orkar i princip inte med någon fritid, och knappt min familj, men det är i alla fall en nåd att ha ett jobb att gå till och att också klara av det, även om det inte är vad jag utbildade mig till längre. Både försäkringskassan och vården har kastat ut mig för länge sedan – och jag har lämnat dem för att få bli friskare i min egen takt. Som tur är har jag en man som försörjer mig. (Pensionen orkar jag inte tänka på, men studielånen blir ju som tur är avskrivna då.)

Men den totala tröttheten är svår att förstå sig på och samhället har dåligt tålamod med sådana som inte passar in i mallen. En lättnad var det därför att efter fjorton år få upptäcka att företeelsen har ett namn, både den utmattande sjukligheten och mitt sätt att hantera den. En lättnad att upptäcka att jag inte är ensam om att överfallas av min kropp utan att vårdens prover visar varför. Att mitt sätt att låta kroppen bestämma vad jag orkar är det enda rätta. När jag ett drygt år senare fick diagnosen fastställd blev det ytterligare en bekräftelse – och en slags slutpunkt. Sjukdomen är kronisk och det verkar inte finnas någon medicinsk lindring för mig. Men det går att leva ett gott liv ändå.

(Å andra sidan har jag ingen fast läkarkontakt att utforska detta tillsammans med, så de medicinska möjligheterna kanske egentligen inte är uttömda. Eftersom jag har valt att leva mitt begränsade liv så gott som möjligt – istället för att bollas runt mellan stelbenta, skeptiska och ibland direkt hånfulla myndigheter och läkare – får jag dock kanske aldrig reda på vilket. Men jag vill inte bli bitter eller mer nedslagen än jag redan emellanåt är.)

Så jag sörjer det jag måste välja bort – och den jag aldrig kunde bli – men väljer också att njuta och vara nöjd med det jag har och kan. Det är så mycket mer än vad de sjukaste har och kan. Visst är det svårt, för jag vill ju så mycket. Jag vill jobba mer och sjunga i kör mer och orka gå längre promenader och kunna göra spontana utflykter utan att behöva veta var jag kan vila och äta hela tiden. Men jag är glad över att snuvan är borta och lymfkörtlarna har slutat att ömma efter middagsvilan, över att jag en och annan dag orkar plantera några sommarblommor eller göra något med mina nu vuxna barn. Då är livet gott!

Elisabeth Olofsson, Linköping

sjuk 2000, diagnos medelsvår ME på Gottfries efter egenremiss 2015

Detta är en text skriven på uppmaning av Riksföreningen för ME-patienter (RME), som samlar in våra erfarenheter och berättelser för att använda i sitt upplysnings- och påverkansarbete.

Oz upprepar sig

I söndags träffades bokcirkeln för att tala om Amos Oz´ roman Judas. Glädjande nog var våra pausande bokvänner tillbaka igen!

Läsaren av boken får under ca ett halvår under 1950-talet följa studenten Schmuel Asch, som har lagt sin påbörjade doktorsavhandling om judarnas syn på Jesus (inte Judas!) på hyllan och känner sig övergiven av världen i allmänhet och sin före detta flickvän i synnerhet. Han får jobb som samtalspartner och stöd för en sjuklig äldre herre, i ett hemlighetsfullt hus som styrs av den mystiska och vackra Atalia. Och sen går händelserna mest runt snarare än framåt, tills hon tröttnar på honom och kastar ut honom.

Alla de andra tycker att boken är bra och välskriven och intressant att läsa, så vitt jag förstod, även om den kanske spretar lite. Själv blev jag mest irriterad och besviken. (Jag hade ganska höga förväntningar och det är ju ibland livsfarligt för läslusten.)

Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag själv hade varit i Jerusalem, men nu fungerade alla miljöbeskrivningar mest som tråkiga longörer. Ofta upprepade till leda, precis som personbeskrivningarna. Det är klart att författaren har ett väl fungerande språk som är lätt att läsa. Men han envisas alltså med ideliga upprepningar, som till slut förtar alla eventuella stilistiska poänger.

Vad är egentligen vitsen med boken, vad ska den handla om? Det är klart att författaren får historien att hålla ihop. Men berättelsen verkar meningslös, befolkad som den är med en hoper konstiga typer som bär sig underligt åt och som inte väcker något gensvar i mig. Och inte pratar de någonsin färdigt, alla framkastade tankar avbryts i ett tidigt skede och lämnas oavslutade.

Varför har författaren valt denna titel? Det är klart att det är en intressant tanke att Judas aktivt under lång tid arbetade för att Jesus skulle korsfästas, för att därigenom följa Guds plan och ge Jesus möjlighet att visa världen den gudomlighet Judas själv benhårt trodde på. (Genom att stiga ner från korset.) Men tanken fördjupas eller förklaras inte särskilt, bara upprepas om och om igen. Alltihop är så... ytligt.

Men visst. Några givande tankar (återupp-)väcktes:
- "Förrädare" är ofta den stämpel personer får, som har andra åsikter än den som för tillfället har makten.
- Det judehat som boken beskriver att de kristna har pga Judas är främmande för mig. (Jesus var ju också jude.) Judehatet varken har eller har haft någon del i den kristenhet jag lärt känna under mitt liv, även om jag naturligtvis känner till att det har funnits i Sverige historiskt sett.
- Guds planer är oftast så mycket större/mer annorlunda än vad vi människor vågar tro eller ens kan ana.

Förutsägbart, men vackert och tänkvärt

- Jaha, den var ju söt! tänkte jag först när jag hade läst färdigt Gunilla Linn Perssons Hemåt över isen. Men det är faktiskt inte hela sanningen om denna roman om ön Hustrun i Roslagen, där Ellinor och hennes far numera är de enda bofasta och dit fågelmålaren Herrman nu återvänder.

För även om boken är otroligt förutsägbar (det fullkomligt vimlar av cliff-hangers) och ibland mer än lovligt hoppig i tid och rum (klassiskt grepp som överutnyttjats), så är språket lätt och vackert och karaktärerna har iallafall ett visst djup.

Och du kan alltid fundera på hur minnen och känslor - både dina egna och tidigare generationers - fungerar och påverkar dig själv och andra.

Så boken var trevlig att läsa, tyckte bokcirkeln.
Ett lagom svalkande boktips i sommaren.

En flickas memoarer

Jag ger mig. Efter att ha läst Agneta Pleijels Spådomen ger jag mig och medger: Memoarer/självbiografier kan faktiskt vara läsvärda.

"En flickas memoarer" är underrubriken. Och visst handlar det (antagligen, vad vet jag) om just Agneta Pleijel och hennes minnen, men genom sitt berättande av de egna minnen skriver hon en intressant och på sitt sätt tidlös bok om att vara ung flicka i mitten av 1900-talet och om att bli vuxen. Om att söka Gud, meningen och kärleken hos andra och hos sig själv.

Jag är imponerad av hur Pleijel genom att växla pronomen ("hon" respektive "jag") väver ihop flickans tankar och minnen med kvinnans analyser och kommentarer till denna trovärdiga utvecklingsroman. Berättaren påstår att hon gör det för sin egen skull, för att förstå vad som hände. Det må så vara, det kan vi nog behöva lite till mans. Det viktiga är att jag som läsare aldrig behöver känna samma sak - att skrivboken kunde förblivit oläst för att den egentligen inte angår någon annan än författaren. Aldrig.

Så: Jag ger mig. Om författaren är riktigt duktig och dessutom har distans till sig själv, så kan memoarer/självbiografier faktiskt vara riktigt läsvärda. Och jag kommer antagligen att läsa de kommande delarna också.

Glömda minnen blir verklighet

Härom söndagen träffades vår decimerade bokcirkel igen. Den här gången hade vi läst Lars Mytting, ni vet han med faktaboken om ved. Hans debutroman heter Simma med de drunknade och när man väl hade öppnat den sa det bara svosch innan den var utläst. Typ. Ja, jag fick faktiskt tvinga mig att stanna upp och vänta in historien ibland, för boken är fantastiskt lättläst men berättelsen är faktiskt ganska invecklad. Men vi tyckte om den, alla tre.

Edvard växer upp hos sin jordbundna och fåordiga farfar på en potatisgård på norska landsbygden. Han är strax över tjugo år när farfar Sverre dör. De följande veckorna blir ett omtumlande möte med en massa släkthemligheter, både hemma i byn och på resa i Europa, som han aldrig har fått någon förklaring på. Till exempel varför Sverre och hans bror var osams, varför brodern Einar ändå har finsnickrat en likkista till Sverre, hur Edvards franska mor ens kom på tanken att åka till obygden i Norge och där träffa hans pappa, vad som egentligen hände när föräldrarna dog i Frankrike och var treåringen Edvard egentligen befann sig de fyra dagar han var försvunnen direkt efter denna händelse. Samt vem Edvard är och vem han vill vara.

Man kan väl säga att det är en släktroman och en utvecklingsroman och en deckare samtidigt. En spännande historia om en både konstnärlig och praktisk bondpojkes sökande i historien och i sig själv, lättläst men samtidigt skriven på ett synnerligen poetiskt och bildrikt språk.

Det mest intressant tycker jag är att författaren lyckas göra Edvards resa genom sina egna bortglömda minnen så trovärdig. Allt eftersom platser, personer och skeenden blir tydliga eller antagliga under resan så försöker han passa ihop dem med sina egna barndomsminnen. Minnen som oftast utgörs av en känsla, en doft, olika ljud. Och nog är det precis så man minns, även om vi som vuxna ibland glömmer bort det bland alla ord?!

Det kanske är lite överdrivet att allt verkar falla på plats till slut, men historien är ändå både sannolik och vacker - och dessutom lite obegriplig ibland. Jag gillar den!

Bolle på väg

Oj, vad tiden går utan att jag får något skrivet. Men läser gör jag ju ändå. Idag vill jag skriva något kort om den bokcirkelbok vi pratade om sista söndagen i februari. Då var det dags för en klassiker igen.

Harry Martinssons Vägen till Klockrike var rolig att läsa, även om början var lite seg. Efter en bakgrundsförklaring till hur Bolle blev överflödig på sin arbetsplats pga mekaniseringen, får läsaren följa hans luffarliv genom alla Sveriges och och en del av Norges bygder. Blandat med berättelsen om hans vandringar serveras jag existentiella funderingar, underliga eskapader och fantastiska hörsägner om vartannat. Jag känner igen mycket som jag redan visste om Sverige strax efter sekelskiftet och ett tag framöver, men har också lärt mig nya saker.

(Jag måste erkänna att jag inte har slagit upp exakt vilka år det kan tänkas handla om, men enstaka bilar dyker upp på landet först de allra sista åren av Bolles liv).

Jag tror att det är just de många berättelserna om och funderingarna kring hur vi människor är, hur vi reagerar på och hanterar det okända och främmande och det vi längtar efter, som gör att boken känns aktuell. Det gäller livet, helt enkelt, även om ett luffarliv verkar vara långt borta från det liv som är mitt.

Dessutom är det ju roligt att ha varit i Klockrike - det ouppnåeliga paradiset. Som så småningom visar sig vara en socken som alla andra.

Förklädda flickor, igen

Av någon outgrundlig anledning hade jag fått för mig att Jenny Nordbergs bok De förklädda flickorna i Kabul är en roman. Det är den inte. Detta är en reportagebok. Intressant föralldel, men skriven med ett ganska tråkigt språk och lite för lång så att det ofta kändes ganska trist att läsa den. Det förstnämnda kanske man delvis kan skylla översättaren för (fast jag tror inte det, egentligen), men definitivt inte det andra.

Läsaren får följa med i mötet med den kvinnliga politikern och hennes familj, men också flera andra flickor och familjer. Det är onekligen lite konstigt hur de liksom lurar sig själva och att det är okej trots att många vet vad de håller på med, men också oerhört tragiskt att det behövs och att det är enda sättet att få vara lite fri som flickebarn.

Det som var mest intressant var nog det faktum att reportern inledningsvis på västerlänningars vis var så absorberad av frågan om genusväxlingens inverkan på de individuella barnen, att hon ställde fel frågor. Inte för att den frågan är ointressant, utan för att fenomenet inte handlar om de individuella behoven utan om de kollektiva. Om familjen och hedern, som i många länder uppfattas på ett sätt som leder till förtryck av individer - företrädesvis kvinnor.

Men nej, jag tycker inte som Aftonbladet att boken är "oupphörligen fängslande". Jag är dock glad att jag har läst den.

(Varför jag hade fått genren om bakfoten? Kanske påverkades jag av det faktum att vi i bokcirkeln för ett drygt år sedan läste Jennifer Clements synnerligen skakande roman om flickor som, för att överhuvudtaget kunna överleva, kläs ut till pojkar och/eller göms undan i Mexicos bergstrakter. Den har jag skrivit om längst ner i inlägget du hittar här.)