För mycket lycka? Nja.

Till min förvåning och besvikelse blev jag faktiskt inte särskilt lycklig av att läsa Alice Munroe. Det hade jag ju trott och hoppats. Visst är boken lättläst, särskilt tydligt i jämförelse med t.ex. Herta Müller. Visst beskriver hon vardagen på ett sätt som man kanske kan känna igen fläckvis. Och visst är hon en skicklig berättare som kan lägga upp en text och som kan använda stilmedlen med precision. MEN vad använder hon sin skicklighet till?

Som jag uppfattar det till att skriva kyliga och distanserade noveller som inte ens när de är skrivna i jag-form berör mig i någon större utsträckning. Är det det kritikerna menar när de skriver om "skärpa" och "elegant stil"? För några "karaktärer av kött och blod" ser jag knappt skymten av. (Citaten är hämtade från baksidestexten på pocketboken.) Müller begrep jag inte mycket av och texten var svårforcerad, men det var poesi som kändes i magen. Något helt annat än det här som mest känns... tråkigt och likgiltigt, liksom pratigt. Jag blir inte inbjuden och texten verkar inte vilja säga mig något utan föredrar att finnas där lite för sig själv och pladdra på, oftast utan att egentligen ha ett ärende eller vilja berätta något.

Men visst. Novellen "Trä" griper faktiskt tag litegrann genom att huvudpersonen är så fullkomligt besatt av träden i skogen. Det finns också en och annan intressant tanke om livet/minnet att fundera vidare utifrån. Iallafall en tre-fyra stycken meningar på 343 sidor. Till exempel:

Något hände här. I ens liv finns det några platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. (s. 186)

När man är barn blir man en ny människa en gång om året. (s. 214)

Det har iallafall blivit väldigt uppenbart för mig vad jag förväntar mig av en novell. Jag förväntar mig en berättelse som med få ord berättar mycket - och som har ett slut som på något sätt är öppet och/eller pekar på någon slags förändring eller som liksom vrider till det. Jag menar alltså inte att alla trådar ska knytas ihop och alla svar ska ges tillsammans med en härlig sensmoral, men... NÅGONTING ska det vara. Och det hittade jag bara i en eller två av de tio novellerna i den här samlingen. Närmare bestämt i den inledande "Dimensioner" och möjligen i "Ansikte" och "Trä".

Jag var som tur var inte alldeles ensam i bokcirkeln om att inte ha blivit Munroe-frälst. Det är synd, eftersom fler än jag alltså fick en mindre läsupplevelse än vad vi hade tänkt. Fast diskussionen blir å andra sidan så mycket livligare när vi inte är överens. Eller hur?

Senkommen främling

Oops! Inser att det har gått fyra veckor sedan senaste bokcirkeln utan att jag har skrivit om boken ifråga. Det får vi ändra på!

Vi läste klassikern Främlingen av den nobelprisbelönade franske/algeriske författaren Albert Camus. Han har kallats både existensialist och absurdist, även om han själv så vitt jag förstår inte var riktigt bekväm med någon av etiketterna. Boken, som kom ut 1942, blev dock något av en snackis och bidrog till filosofiska funderingar kring livets mening och meningslöshet. Trots min litteraturhistoriska bakgrund har jag lyckats undvika att läsa den ända till nu, kanske bland annat för att jag i min ungdom inte kände mig så där cool som de andra (svartklädda) kulturvetarna och tänkte att den var för djup för mig. (Det är ju dock inte mycket att skylla på nu, med tanke på att det har gått cirka tjugofem år sedan dess!)

Berättaren är Mersault själv, som också är huvudperson. (Ja, det blir ju ofta så när det är en jag-berättelse.) Han berättar om sitt liv, som så småningom visar sig snart ska avslutas genom avrättning, huvudsakligen utifrån två händelser: hans mammas begravning och när han sköt en arab på stranden. Först verkar han "bara" bedövad av sorg eller så, men ganska snart blir det hela obegripligt. Vad är han egentligen för en konstig människa? ÄR han en konstig människa? Har han inget samvete alls? Eller är världen galen? Nja, jag tycker nog han är ganska konstig och otäckt likgiltig för/ distanserad till det mesta i sin värld. Jag kände inte igen mig - identifierade mig - alls. (Mer än möjligen att det är jobbigt med hetta, men man kan ju inte gå omkring och skjuta folk för det!) Å andra sidan är det inte en bok man glömmer ganska snart efter att man läst den.

Så jag är glad att jag har läst boken. Den var kort och lättläst. Det är kul att känna till den ordentligt. Dessutom är inledningen fullkomligt genial: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Språket är också fantastiskt, enkelt och suggestivt men samtidigt mycket klart. Det suger in mig i boken och släpper inte taget ens när jag tycker att det mesta är obegripligt. Bara det är fascinerande nog.

(Jag kommer för övrigt att tänka på Dostojevskijs Brott och straff, som var en av alla de böcker jag faktiskt läste då för länge sedan. Den handlar också om en ung man, om ett mord och om vad som händer efter det. Men där slutat nog likheterna. Jag minns den som febrig, full av samvetsförebråelser och en del annat krångel samt mycket tjock.)

Explosiva barn - uppmuntran och bekräftelse

I våras läste jag en fantastisk bok - Ross W Greene (2001 (1998)): Explosiva barn. Ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar. - och nu börjar författaren och hans metoder plötsligt dyka upp lite överallt, t.ex. i denna artikel.

Den här boken skulle jag nog ha behövt läsa ungefär när den kom ut, men det är inte förrän nu ett dussin år senare som jag har gjort det. Upplevelsen är en blandning av ”Aha!”,”Då gjorde vi ändå en hel del rätt!” och ”Där ser ni!” – uppmuntran och bekräftelse så här lite i efterhand. Författaren är en amerikansk professor i psykologi och beteendevetenskap från Boston och har jobbat med dessa barn i tjugo år. Kort sagt: Han vet vad han pratar om, även om han (som alla amerikanska författare, tycks det) pratar alldeles för mycket. (Får de verkligen betalt per sida?) Å andra sidan är det ganska pedagogiskt.

Så: Vad säger han?

• Det finns inga standardrecept. Vad som krävs är ett öppet sinne och en vilja att hjälpa barnen att hantera motgångar och förändringar.

• De svårhanterliga beteenden som dessa barn uppvisar (häftiga vredesutbrott, olydnad, impulsivitet, instabilt humör, verbal och fysisk aggressivitet) är för det mesta INTE uppmärksamhetssökande, något barnen gör för att djävlas eller ett resultat av olämpliga uppfostringsmetoder.

• Boken handlar inte om diagnoser utan om explosiva, oflexibla och lättfrustrerade barn – oberoende av anledningen/förklaringen (som naturligtvis kan vara en diagnos eller flera).

• Målet med boken och Greens arbete är att minska fientligheten/det negativa samspelet hemma och i skolan, att öka barnets förmåga (till flexibilitet, frustrationstolerans, kommunikation och problemlösande), att hjälpa de vuxna att se hur våra förklaringar och tolkningar av barnens beteende påverkar våra reaktioner på det samt att hjälpa oss alla dels att förstå de faktorer som leder till beteendet ifråga och dels att börja samspela.

Och så ger han en mängd exempel, både händelser och de vuxnas tankar, där jag känner igen mig och oss och sonen i vartenda ett. (Men också kan känna: - Oj, så illa var det nog aldrig riktigt. Eller?) Han diskuterar varför det är så här och hur man kan arbeta med sig själv och med barnen för att det ska bli annorlunda. Skulle du vilja ha min sammanfattning av boken så hör av dig.

Grabben är nu för övrigt 18 år och håller på att utvecklas till en mogen och härlig människa - i alla fall när föräldrarna inte är i närheten.

Apropå Halloween

Häromdagen svarade jag på en förfrågan från Institutet för språk och folkminnen genom att berätta om mina tankar och upplevelser av Halloween och dito -firande i Sverige. Gör det gärna här du också! (Där står det också mer om vad de sysslar med och varför.)

Jag tycker att Halloween är ganska ointressant och bryr mig inte om det hela särskilt mycket. (Desto viktigare att även sådana tankar hamnar i forskningen!) Det känns huvudsakligen som ett kommersiellt jippo, men samtidigt kan jag ju se att folk kanske behöver mer fest och ljus och lite mysig skrämselhicka i höstmörkret. Om man nu tycker att det är mysigt, så...visst. Jag föredrar allt ett vackert Requiem med kör och orkester samt en bön för de avlidna, framför spöken och häxor och spindelväv. Skrämselhicka framkallar jag inte frivilligt. Och när jag småningom "ärver" alla gravrätter i familjen blir det väl ännu mer betoning på minnesgudstjänster och kransar den här helgen, antar jag.

Nej, jag firar inte och jag klär inte ut mig. Det blir heller inte särskilt mycket av pumpadekorationer el likn - onödigt jobb när det finns så många andra fina sätt att tända ljus på! Jag tänder väl ljus som en vanlig höstkväll, sjunger eller lyssnar kanske som nämnts på ett Requiem och firar sonens födelsedag. Men andra får gärna frossa i detta om de vill. Man ska ta alla tillfällen i akt att fira lite extra! (Även om det onekligen är lite oklart vad man då firar.)

Eftersom ett av mina barn alltså fyller år i månadsskiftet okt/nov måste jag  dock medge att jag vid något eller några tillfällen ordnade födelsedagskalas med spöktema när han var liten. Då hade vi lite grinande pumpor och spindelväv och spindlar som dekoration, tillverkade (pysslade) spöken eller spindlar och letade i mörkret med ficklampa och spökreflexer för att hitta godispåsarna. Vi sjöng kusliga sånger och jag bakade en spökformad tårta.

När det kommer barn och ringer på dörren i mörkret och tigger godis, så tycker jag att de åtminstone ska vara utklädda och liksom ha ansträngt sig. Precis som på skärtorsdagen. Ska man ha något av folk får man väl ge lite också, även om man ju inte direkt kan ge bort påskkort på Halloween. Däremot kan man åtminstone ha ett lagom bus på lager! (Det har de sällan, utan istället ser de väldigt förvånade ut när jag väljer "bus". Om de nu ens kommer ihåg att ställa frågan. En del bara står där och väntar.) Jag vänder på det och säger: - Ett bra bus? Då får ni godis!

Jag var också tydligt med detta när barnen var små (vare sig det var vid vårhelgen eller hösthelgen ifråga), vilket kanske är en anledning till att de inte ägnade sig åt sådana ringapådörren-propmenader så många gånger. Det blev väl för jobbigt i jämförelse med utfallet... Stackars barn!?

(Texterna ovan är svar på uppmaningar som "Berätta om dina tankar/om hur du och andra firar/vad du tänker om bus eller godis, så texten hänger inte riktigt ihop som helhet. Jag ber om ursäkt för det, men tror att det ändå är läsbart.)

Två katastrofromaner

Nej, de är inte dåliga. De två romaner jag syftar på, och som jag läst i feberdimmorna den senaste veckan, utspelar sig däremot under en relativt kort tidsrymd och mitt i varsin vattenrelaterad katastrof. Den ena i ett stormpinat och översvämmat Arvika, den andra i nordligaste Norrland när dammarna i Lule älv brister och en vägg av vatten rusar genom landskapet mot havet. I båda böckerna möter vi människor som blir avbrutna mitt i sina liv och reagerar på det och på varandra. För de allra flesta blir detta en vändpunkt på ett eller annat sätt. (Naturligtvis, höll jag på att tillägga. Annars är det ju ingen vits att skriva och läsa böcker.) Och vissa karaktärer påminner så pass mycket om varandra att jag nästan blandar ihop personerna mellan böckerna.

Majgull Axelssons Moderspassion är som hennes tidigare böcker lite hemlig ibland, men det är huvudsakligen i huvudpersonen Minnas dialog med sig själv som det kommer till uttryck. Översvämningen och olyckorna som följer av den är inte så viktiga i sig, de har egentligen ingen annan roll än som ursäkt för att konfrontera dessa människor med varandra och sig själva. Men det fungerar bra och språket lyfter de vanliga temana om manlig överlägsenhet och dumhet respektive ordkarghet och omtanke, om kvinnliga ambitioner som kvävs både av dem själva och av andra, om föräldraskap och vuxenblivande, om liv och död. Lyfter dem till något läsvärt och hyfsat givande.

Temana återkommer i Mikael Niemis Fallvatten, som dock fokuserar mer på själva katastrofen. Det beror nog bland annat på att den är större och mer omedelbar, för att inte säga akut. Dessutom är det ju en kittlande och förskräckande tankelek: Är det så här det blir om Suorva-dammen brister och vattnet drar som en tsunami genom Norrlands inland? Hur skulle jag själv reagera? Vad är man kapabel till i en krissituation? Kommer de att klara sig? Cliff-hangers saknas verkligen inte och även om Niemis räddningsvarianter ibland är spektakulära, så är de aldrig fullständigt osannolika. Därför inbjuder denna bok till sträckläsning på ett annat sätt, även om det utmärkta berättande språket kanske egentligen inte är lika intressant. Men människorna vi möter har samma sorger och glädjeämnen som de andra och som vi själva eller som någon vi mött i verkliga livet. Och det mest skrämmande i hela boken är nog den känslokalla och elaka människa som egentligen inte verkar beröras av katastrofen, men ändå skändar och mördar.

Två böcker om livet på sin spets, om hjälpsamhet och om att se om sitt eget hus. Åtminstone den senare ska jag boktipsa min norrländske make om, men jag är glad över att jag har läst Axelsson också.

Historier kring Bålberget

Bokcirkeln har läst Therése Söderlinds Vägen mot Bålberget och baksidestexten säger att författaren "har skrivit ett drama som, liksom den hyllade debutromanen Norrlands svårmod, handlar om ursprung men också om att vara fångad i sin tid". Nu äntligen har jag läst ut den! Som tur var gick det att prata om den ändå härom söndagen - och det fanns en hel del att diskutera.

Vi pratade om just detta vad tidsandan och de praktiska övervägandena i livet gör och kan göra med oss. Vi pratade om att vara barn och att vara vuxen. I boken berättar fyra olika personer om två olika skeenden, var och en med sitt perspektiv. Jacke och Malin berättar om sina liv i 1970- respektive 1670-talet medan de pågår, medan Veronica och Olof som vuxna berättar om den barndom de upplevde vid samma tid. Vi får veta väldigt mycket mer än vi kanske vill veta både om hur häxprocesserna kunde gå till, hur livet tedde sig både för anklagade kvinnor och anklagande barn och hur en vilsen karl och hans dotter i modern tid krånglar till sina relationer.

Även om framförallt Veronicas parti är lite pratigt (och Jackes inledande del både obegripligt och konstigt, troligen för att iallafall jag inte gillar honom något vidare), så gör stilgreppet med olika berättarröster boken intressant och driver berättelsen framåt. Bokens början är alltså väldigt seg och berättelsen tar fart först när Malin kommer in i bilden. Sedan tappar Veronica lite nerv igen ett tag, men Olofs slutkapitel är givande och behövs för helheten - trots att läsaren kanske egentligen inte får några färdiga svar på allt.

Den här boken är alltså läsvärd, men som vanligt är det lättare att uppskatta boken om man inte är alltför stressad. Efter att ha läst färdigt i lite mer lugn och ro blev jag dock sugen på att läsa debutboken också!

Inget bäst före-datum?!

Skriva hinner jag inte - och knappt läsa heller. Men jag vill gärna berätta att jag läste Lagercrantz bok om Zlatan i början av september. Jag som är fullkomligt renons på fotbollsintresse kunde bara konstatera att författaren har lyckats få ett sådant flyt och en sådan dramaturgi i grabbens historia att det faktiskt knappt gick att sluta läsa.

Mest fascinerad blev jag av den stress som proffsspelare (i diverse sporter antar jag) lever under när de ska köpas och säljas innan det sk transferfönstret stängs sista augusti. Som om de vore drängar och pigor i Sverige förr i tiden, när man bara fick flytta kring Mickelsmäss. Förutom tidspressen handlar det om att skapa möjligheter och göra rätt val i karriären - och dessutom att få till allt det där innan man blir för gammal.

Efter läsningen gladde jag mig åt att mitt bäst före-datum förhoppningsvis inte är lika tydligt och att min eventuella karriär troligen inte måste avgöras vid en viss tidpunkt varje år.

Dessutom konstaterade jag att jag fortfarande inte minns några namn eller klubbar som har med fotboll att göra.