Omläsningsfrossa

De senaste månaderna har jag inte haft så mycket energi över till nyttoläsning och utvecklande och spännande läsning (eller vad man ska kalla läsning av sådana böcker som man befarar är bra och intressanta men inte lättlästa), men eftersom jag läser ändå (för att slappna av, för att minnas, för att njuta, för att bli glad) så har jag ägnat mig åt omläsning.

(Anledningen till min energibrist är huvudsakligen trevlig: Jag har fått jobb (Hurra!) och de första månaderna har det verkligen varit fullt upp. Jag har fått använda min energi till att försöka begripa vad jag ska syssla med. Framemot mars/april tyckte jag ändå att jag började ha en aning om saken, men då ramlade jag utför en trappa... Jaja, det går ingen större nöd på mig.)

Omläsning är härligt, tycker jag. Då kan man ta med bara det bästa - eller en del av boken denna gång och en annan del nästa gång. Eller läsa om alltihop i ett nytt ljus, med en ny tanke. Samtidigt kräver det inte så mycket energi som det eventuellt gör första gången man läser. Fast den här gången blev det mest barn- och ungdomsböcker. De är inte särskilt jobbiga i sig, men oftast såå mycket bättre i sin enkelhet än mången feel good-roman.

Jag har alltså med glädje, beundran och fröjd läst om Astrid Lindgrens stora sagoverk Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio samt dessutom Ronja Rövardotter. Jag har läst Susan Coopers fantastiska serie i fem delar om kampen mellan ont och gott, där kämparna inte är trollkarlar och mugglare utan tre vanliga barn samt några mer ovanliga barn och vuxna. I höstas läste jag den på engelska: The Dark is Rising Sequence - och nu i vår läste jag böckerna på svenska. Den första (eller andra kanske) heter En ring av järn.

Dessutom slog jag mig loss med att återvända till Lars Collmar och Evangelium enligt Johannes Larsson (Bibelns berättelser sett ur ett tidsresande barns befriande perspektiv), Edith Nesbit och Den underbara trädgården (klassisk sommarlovsberättelse från 1911) samt Madeleine L'Engle och Ett veck i tiden (svagt kristet färgad ont o gott-roman med viss clou, som jag läste in för Svenska kyrkans närradio en gång i tiden).

Trevligt var ordet, sa Bull.

Intressant läsresa med bärnstensögon

Annandag påsk träffades bokcirkeln senast. Till dess hade vi föresatt oss att läsa Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Det var en intressant bok - inte bara för det kulturellt och historiskt intressanta innehållet, utan också för den läsresa man bjöds på.

Så tyckte de tre av oss som läst hela boken. De två som var ungefär halvvägs var betydligt mer tveksamma. Och jag förstår dem precis. I början kändes nämligen boken intressant och lite spännande. (- Vart för han oss, den här författaren?) Ganska snart blev dock de givande glimtarna kortare och de långtråkiga beskrivningarna längre. Mitt i boken lade jag den ifrån mig och sa: - Men hur 17 kan en bok som borde intressera mig bli så fruktansvärt ointressant? Är det för att författaren berättar så många berättelser samtidigt på ett ganska planlöst sätt? För det gör han. Eller för att han är keramiker och inte författare (som en av cirkelmedlemmarna uttryckte det)? För det är han ju, men samtidigt är det inget dåligt eller tråkigt språk han använder.

Eftersom jag hade tid på mig tvingade jag mig ändå att fortsätta läsa, för att kunna vara rättvis och ha en överblick när det blev dags för diskussion. Och det intressanta hände att alla planlösa berättelser på något sätt samlade ihop sig och fick en mening. Att många av de lösa röda trådarna faktiskt på något sätt infogades i ett mönster, i en meningsfullhet, som handlar om hur vi människor lever våra liv och vad som är viktigt i olika tider och om hur vi minns. Bland annat.

Hur det här gick till, att min inställning till boken vände, begriper jag inte riktigt. Kanske beror det på att den andra halvan av boken handlar mycket om författarens farmor, som han ju kände personligen och därför hade fler känslor för och bättre inlevelse i. Kanske beror det också på att de långa linjerna, både bakåt i historien och framåt till nutiden (med associationer t.ex. till Putins övertagande av Krim) blir tydligare, samtidigt som  beskrivningen av författarens vilsenhet avväpnar läsaren i förhållande till det ibland lite förvirrade berättandet.

Men läs den själv!

Kärringen mot August

Igår träffades min bokcirkel för att tala om den bok som många tydligen läser just nu och som fick senaste Augustpriset för bästa svenska roman: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Det är en välskriven och intressant bok om en (kärleks-?)relation som det onekligen finns mycket att säga om. Däremot tyckte jag inte att den gav någon vidare läsupplevelse.

Jag köper absolut att jag inte tycker om huvudpersonerna alls och att de är synnerligen irriterande båda två, om än på olika sätt. Till exempel att Hugo är svag och feg och att Ester går vilse i sina filosofiska analyser. Så får det vara i en bok. Jag har dock svårare att köpa att Lena Anderssons berättare hela tiden bryter in i romantexten med förnumstiga kommentarer, som med kvalificerat akademiskt skitsnack skriver läsaren på näsan vad denne anser att det handlar om.

Så jag blev kärringen mot strömmen - igen.

För mycket lycka? Nja.

Till min förvåning och besvikelse blev jag faktiskt inte särskilt lycklig av att läsa Alice Munroe. Det hade jag ju trott och hoppats. Visst är boken lättläst, särskilt tydligt i jämförelse med t.ex. Herta Müller. Visst beskriver hon vardagen på ett sätt som man kanske kan känna igen fläckvis. Och visst är hon en skicklig berättare som kan lägga upp en text och som kan använda stilmedlen med precision. MEN vad använder hon sin skicklighet till?

Som jag uppfattar det till att skriva kyliga och distanserade noveller som inte ens när de är skrivna i jag-form berör mig i någon större utsträckning. Är det det kritikerna menar när de skriver om "skärpa" och "elegant stil"? För några "karaktärer av kött och blod" ser jag knappt skymten av. (Citaten är hämtade från baksidestexten på pocketboken.) Müller begrep jag inte mycket av och texten var svårforcerad, men det var poesi som kändes i magen. Något helt annat än det här som mest känns... tråkigt och likgiltigt, liksom pratigt. Jag blir inte inbjuden och texten verkar inte vilja säga mig något utan föredrar att finnas där lite för sig själv och pladdra på, oftast utan att egentligen ha ett ärende eller vilja berätta något.

Men visst. Novellen "Trä" griper faktiskt tag litegrann genom att huvudpersonen är så fullkomligt besatt av träden i skogen. Det finns också en och annan intressant tanke om livet/minnet att fundera vidare utifrån. Iallafall en tre-fyra stycken meningar på 343 sidor. Till exempel:

Något hände här. I ens liv finns det några platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. (s. 186)

När man är barn blir man en ny människa en gång om året. (s. 214)

Det har iallafall blivit väldigt uppenbart för mig vad jag förväntar mig av en novell. Jag förväntar mig en berättelse som med få ord berättar mycket - och som har ett slut som på något sätt är öppet och/eller pekar på någon slags förändring eller som liksom vrider till det. Jag menar alltså inte att alla trådar ska knytas ihop och alla svar ska ges tillsammans med en härlig sensmoral, men... NÅGONTING ska det vara. Och det hittade jag bara i en eller två av de tio novellerna i den här samlingen. Närmare bestämt i den inledande "Dimensioner" och möjligen i "Ansikte" och "Trä".

Jag var som tur var inte alldeles ensam i bokcirkeln om att inte ha blivit Munroe-frälst. Det är synd, eftersom fler än jag alltså fick en mindre läsupplevelse än vad vi hade tänkt. Fast diskussionen blir å andra sidan så mycket livligare när vi inte är överens. Eller hur?

Senkommen främling

Oops! Inser att det har gått fyra veckor sedan senaste bokcirkeln utan att jag har skrivit om boken ifråga. Det får vi ändra på!

Vi läste klassikern Främlingen av den nobelprisbelönade franske/algeriske författaren Albert Camus. Han har kallats både existensialist och absurdist, även om han själv så vitt jag förstår inte var riktigt bekväm med någon av etiketterna. Boken, som kom ut 1942, blev dock något av en snackis och bidrog till filosofiska funderingar kring livets mening och meningslöshet. Trots min litteraturhistoriska bakgrund har jag lyckats undvika att läsa den ända till nu, kanske bland annat för att jag i min ungdom inte kände mig så där cool som de andra (svartklädda) kulturvetarna och tänkte att den var för djup för mig. (Det är ju dock inte mycket att skylla på nu, med tanke på att det har gått cirka tjugofem år sedan dess!)

Berättaren är Mersault själv, som också är huvudperson. (Ja, det blir ju ofta så när det är en jag-berättelse.) Han berättar om sitt liv, som så småningom visar sig snart ska avslutas genom avrättning, huvudsakligen utifrån två händelser: hans mammas begravning och när han sköt en arab på stranden. Först verkar han "bara" bedövad av sorg eller så, men ganska snart blir det hela obegripligt. Vad är han egentligen för en konstig människa? ÄR han en konstig människa? Har han inget samvete alls? Eller är världen galen? Nja, jag tycker nog han är ganska konstig och otäckt likgiltig för/ distanserad till det mesta i sin värld. Jag kände inte igen mig - identifierade mig - alls. (Mer än möjligen att det är jobbigt med hetta, men man kan ju inte gå omkring och skjuta folk för det!) Å andra sidan är det inte en bok man glömmer ganska snart efter att man läst den.

Så jag är glad att jag har läst boken. Den var kort och lättläst. Det är kul att känna till den ordentligt. Dessutom är inledningen fullkomligt genial: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Språket är också fantastiskt, enkelt och suggestivt men samtidigt mycket klart. Det suger in mig i boken och släpper inte taget ens när jag tycker att det mesta är obegripligt. Bara det är fascinerande nog.

(Jag kommer för övrigt att tänka på Dostojevskijs Brott och straff, som var en av alla de böcker jag faktiskt läste då för länge sedan. Den handlar också om en ung man, om ett mord och om vad som händer efter det. Men där slutat nog likheterna. Jag minns den som febrig, full av samvetsförebråelser och en del annat krångel samt mycket tjock.)

Explosiva barn - uppmuntran och bekräftelse

I våras läste jag en fantastisk bok - Ross W Greene (2001 (1998)): Explosiva barn. Ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar. - och nu börjar författaren och hans metoder plötsligt dyka upp lite överallt, t.ex. i denna artikel.

Den här boken skulle jag nog ha behövt läsa ungefär när den kom ut, men det är inte förrän nu ett dussin år senare som jag har gjort det. Upplevelsen är en blandning av ”Aha!”,”Då gjorde vi ändå en hel del rätt!” och ”Där ser ni!” – uppmuntran och bekräftelse så här lite i efterhand. Författaren är en amerikansk professor i psykologi och beteendevetenskap från Boston och har jobbat med dessa barn i tjugo år. Kort sagt: Han vet vad han pratar om, även om han (som alla amerikanska författare, tycks det) pratar alldeles för mycket. (Får de verkligen betalt per sida?) Å andra sidan är det ganska pedagogiskt.

Så: Vad säger han?

• Det finns inga standardrecept. Vad som krävs är ett öppet sinne och en vilja att hjälpa barnen att hantera motgångar och förändringar.

• De svårhanterliga beteenden som dessa barn uppvisar (häftiga vredesutbrott, olydnad, impulsivitet, instabilt humör, verbal och fysisk aggressivitet) är för det mesta INTE uppmärksamhetssökande, något barnen gör för att djävlas eller ett resultat av olämpliga uppfostringsmetoder.

• Boken handlar inte om diagnoser utan om explosiva, oflexibla och lättfrustrerade barn – oberoende av anledningen/förklaringen (som naturligtvis kan vara en diagnos eller flera).

• Målet med boken och Greens arbete är att minska fientligheten/det negativa samspelet hemma och i skolan, att öka barnets förmåga (till flexibilitet, frustrationstolerans, kommunikation och problemlösande), att hjälpa de vuxna att se hur våra förklaringar och tolkningar av barnens beteende påverkar våra reaktioner på det samt att hjälpa oss alla dels att förstå de faktorer som leder till beteendet ifråga och dels att börja samspela.

Och så ger han en mängd exempel, både händelser och de vuxnas tankar, där jag känner igen mig och oss och sonen i vartenda ett. (Men också kan känna: - Oj, så illa var det nog aldrig riktigt. Eller?) Han diskuterar varför det är så här och hur man kan arbeta med sig själv och med barnen för att det ska bli annorlunda. Skulle du vilja ha min sammanfattning av boken så hör av dig.

Grabben är nu för övrigt 18 år och håller på att utvecklas till en mogen och härlig människa - i alla fall när föräldrarna inte är i närheten.

Apropå Halloween

Häromdagen svarade jag på en förfrågan från Institutet för språk och folkminnen genom att berätta om mina tankar och upplevelser av Halloween och dito -firande i Sverige. Gör det gärna här du också! (Där står det också mer om vad de sysslar med och varför.)

Jag tycker att Halloween är ganska ointressant och bryr mig inte om det hela särskilt mycket. (Desto viktigare att även sådana tankar hamnar i forskningen!) Det känns huvudsakligen som ett kommersiellt jippo, men samtidigt kan jag ju se att folk kanske behöver mer fest och ljus och lite mysig skrämselhicka i höstmörkret. Om man nu tycker att det är mysigt, så...visst. Jag föredrar allt ett vackert Requiem med kör och orkester samt en bön för de avlidna, framför spöken och häxor och spindelväv. Skrämselhicka framkallar jag inte frivilligt. Och när jag småningom "ärver" alla gravrätter i familjen blir det väl ännu mer betoning på minnesgudstjänster och kransar den här helgen, antar jag.

Nej, jag firar inte och jag klär inte ut mig. Det blir heller inte särskilt mycket av pumpadekorationer el likn - onödigt jobb när det finns så många andra fina sätt att tända ljus på! Jag tänder väl ljus som en vanlig höstkväll, sjunger eller lyssnar kanske som nämnts på ett Requiem och firar sonens födelsedag. Men andra får gärna frossa i detta om de vill. Man ska ta alla tillfällen i akt att fira lite extra! (Även om det onekligen är lite oklart vad man då firar.)

Eftersom ett av mina barn alltså fyller år i månadsskiftet okt/nov måste jag  dock medge att jag vid något eller några tillfällen ordnade födelsedagskalas med spöktema när han var liten. Då hade vi lite grinande pumpor och spindelväv och spindlar som dekoration, tillverkade (pysslade) spöken eller spindlar och letade i mörkret med ficklampa och spökreflexer för att hitta godispåsarna. Vi sjöng kusliga sånger och jag bakade en spökformad tårta.

När det kommer barn och ringer på dörren i mörkret och tigger godis, så tycker jag att de åtminstone ska vara utklädda och liksom ha ansträngt sig. Precis som på skärtorsdagen. Ska man ha något av folk får man väl ge lite också, även om man ju inte direkt kan ge bort påskkort på Halloween. Däremot kan man åtminstone ha ett lagom bus på lager! (Det har de sällan, utan istället ser de väldigt förvånade ut när jag väljer "bus". Om de nu ens kommer ihåg att ställa frågan. En del bara står där och väntar.) Jag vänder på det och säger: - Ett bra bus? Då får ni godis!

Jag var också tydligt med detta när barnen var små (vare sig det var vid vårhelgen eller hösthelgen ifråga), vilket kanske är en anledning till att de inte ägnade sig åt sådana ringapådörren-propmenader så många gånger. Det blev väl för jobbigt i jämförelse med utfallet... Stackars barn!?

(Texterna ovan är svar på uppmaningar som "Berätta om dina tankar/om hur du och andra firar/vad du tänker om bus eller godis, så texten hänger inte riktigt ihop som helhet. Jag ber om ursäkt för det, men tror att det ändå är läsbart.)