torsdag 22 mars 2012

Grand final i skojarbranschen

Två bokcirkelkvällar i olika konstellationer blev det den här gången - och jag var en av de två personer som var med på båda. För Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen MÅSTE man bara få prata om, även om livet kör ihop sig.

Ändå hann vi inte beröra hälften av vad som kunde diskuteras. Till exempel så pratade vi aldrig om titeln den här gången. Vadå skojarbranschen? Och vad är det som är slut? Vad menar Babba, som är den som använder uttrycket? Vad menar Ekman med att lyfta upp det som titel?

Däremot pratade vi om
- autofiktion/självbiografier och sanning (ni vet det där med "baserat på en sann historia")
- om yta och djup
- om olika roller som ingår i livet man lever/väljer att leva
- och naturligtvis hela tiden om vår upplevelse av den historia Ekman berättar om den komplicerade relation som Lillemor och Babba har. De lever sina egna liv, men är ändå tätt sammanbundna på ett sätt som nog ingen av dem hade tänkt sig från början.

Vi var överens om att detta är en spännande och intressant och lättläst bok, om än lite förvirrande och irriterande ibland. De som läst författaren tidigare kunde berätta att den är väldigt annorlunda. (Själv har jag läst och tyckt om en tidig liten deckare av Ekman, men sedan har jag lagt ifrån mig de böcker jag prövat att börja på.)

Läser man på ett annat sätt så är kanske Lillemor och Babba egentligen en och samma person. Och då kommer jag att tänka på en passus ur en helt annan bok, nämligen Blindgång av Marianne Fredriksson, där en av personerna förklarar för den unga huvudpersonen ungefär så här: "Alla människor har har olika personer i sig och det är viktigt att känna till dom. Och godta dom som de är. Jag tycker också att man måste se till så att dom känner varandra, kan säja hej och sådär när dom möts." (s. 283)

Mmm...
Läs den!

söndag 18 mars 2012

Att vänta tar energi

Med jämna mellanrum blir vissa saker extra tydliga i livet - och så är det nu efter den senaste månadens långa väntan: Jag ringde på en jobbannons, fick vibbar om att jag nog skulle ha en ganska stor chans och att rekryteringsprocessen pågick för fullt, ansökte och började bli lite mer ordentlig med att bära med mig mobilen överallt. Men ingenting hände förrän för en vecka sedan, då jag kallades på intervju. jag har varit på den, det kändes definitivt som om de tyckte att jag var intressant (även om jag fick mig en funderare för egen del) ... och nu väntar jag igen.

Så tröttande det är! Vad mycket energi som binds upp i denna väntan!!

Och ändå har jag faktiskt övat mig på det under åratals arbetslöshet och sjukskrivning - på att vänta och hoppas och planera ett liv som inte låter sig planeras alls - och på så sätt blivit ganska bra på att bemästra det.

Men det känns bra att jag får veta under nästa vecka. Och att jag ska åka till Mariadöttrarna, dvs gå i kloster, några dagar veckan därpå. Det behöver jag!