Har suttit och bläddrat i fotoalbum de senaste dagarna. Det gör iallafall jag alldeles för sällan! Tänk så mycket trevligt arbete jag har lagt ned på dem - och vilka fina bilder det finns här och där. Inte heller denna gång var det bara för att det skulle vara kul, förstås, utan för att det skulle förenas med nyttan.
Barnens album är inte särskilt uppdaterade, ser ni. Närmare bestämt sträcker de sig båda till den dag respektive fyllde ett år, vilket är ett bra tag sen nu. Så då tänkte jag fylla på lite där, komplettera insticks-albumen med de bilder som jag tidigare nallat till andra ändamål samt fixa nyårshälsningen till adoptionslandet. Allt i ett när man ändå håller på och gräver liksom. Framförallt de två tidigare anledningarna tvingar mig ju till en djupdykning bland gamla negativ så småningom, men det får nog bli nästa år.
Så gott slut!
onsdag 30 december 2009
söndag 27 december 2009
Mellandagar
God fortsättning på er, alla eventuella läsare där ute!
Själv njuter jag av dessa mellandagar, som ger tid och avslappnade möjligheter till lite av varje som kanske inte hinns med när det inte finns så mycket mellanrum i livet.
Just nu är tanken att det mesta av kraften ska läggas på källarrenoveringen. Vi har varit duktiga hittills, och/men inte överansträngt oss. Det är väl föralldel inte heller meningen, men vi vill hinna komma igång ordentligt. (Så där så att jobbet liksom fortsätter av bara farten när terminen kommer igång igen, då när det blivit självklart att gå ner i källaren och jobba k´lite varje dag.)
Vad jag gör av mellanrummen? Jag penselmålar källartaket, just nu på andra varvet av tre. Jag läser lite här och löser lite korsord där. Jag bläddrar igenom gamla album för att bestämma och småningom beställa alla de där fotona jag borde ha klistrat in i barnens album de senaste elva resp. tretton åren. Jag funderar på en nyårshälsning till Korea. Jag bakar ibland. Planerar lite ibland. Fikar med min man och ibland med mina barn.
Kort sagt har jag det riktigt skönt!
Själv njuter jag av dessa mellandagar, som ger tid och avslappnade möjligheter till lite av varje som kanske inte hinns med när det inte finns så mycket mellanrum i livet.
Just nu är tanken att det mesta av kraften ska läggas på källarrenoveringen. Vi har varit duktiga hittills, och/men inte överansträngt oss. Det är väl föralldel inte heller meningen, men vi vill hinna komma igång ordentligt. (Så där så att jobbet liksom fortsätter av bara farten när terminen kommer igång igen, då när det blivit självklart att gå ner i källaren och jobba k´lite varje dag.)
Vad jag gör av mellanrummen? Jag penselmålar källartaket, just nu på andra varvet av tre. Jag läser lite här och löser lite korsord där. Jag bläddrar igenom gamla album för att bestämma och småningom beställa alla de där fotona jag borde ha klistrat in i barnens album de senaste elva resp. tretton åren. Jag funderar på en nyårshälsning till Korea. Jag bakar ibland. Planerar lite ibland. Fikar med min man och ibland med mina barn.
Kort sagt har jag det riktigt skönt!
onsdag 23 december 2009
Juletid - julefrid
Nu är det snart jul igen. Imorgon och några dagar till, för att vara exakt.
Och i år har jag rimmat på julklapparna!
Goda helger!
Och i år har jag rimmat på julklapparna!
Goda helger!
söndag 20 december 2009
Klappat och klart
Sådärja!
Julbreven är skickade (nja, inte de som ska gå med e-post än förstås), julklapparna inslagna, julgranen inköpt och monterad (lite pynt kvar åt barnen), åtminstone en del av huset städat, i princip alla nationella prov rättade (av dem jag har fått hittills) och det mesta av studierna avslutade (utom hemtentan så, som jag tar tag i mån-tis).
Inte illa pinkat när man sitter här med skägget i brevlådan!
(1) Vilket påminner mig om de första sidorna i Populärmusik från Vittula, det enda jag egentligen kommer ihåg av den där boken.
(2) När man som jag fortfarande är lite ostadig på benen, alltså.
Julbreven är skickade (nja, inte de som ska gå med e-post än förstås), julklapparna inslagna, julgranen inköpt och monterad (lite pynt kvar åt barnen), åtminstone en del av huset städat, i princip alla nationella prov rättade (av dem jag har fått hittills) och det mesta av studierna avslutade (utom hemtentan så, som jag tar tag i mån-tis).
Inte illa pinkat när man sitter här med skägget i brevlådan!
(1) Vilket påminner mig om de första sidorna i Populärmusik från Vittula, det enda jag egentligen kommer ihåg av den där boken.
(2) När man som jag fortfarande är lite ostadig på benen, alltså.
torsdag 17 december 2009
Skillnad
Tänk, vilken skillnad det blir i ljusförhållandena när det är snö på marken i jämförelse med när det inte är det!
tisdag 15 december 2009
Hjärtdjur
I söndags diskuterade bokcirkeln Herta Müllers Hjärtdjur. Vi var överens om att den är mer eller mindre obegriplig och inte var särskilt njutbar att läsa - iallafall inte i längden. Och inte är vi intresserade av att läsa något annat av henne heller.
Boken handlar om kampen för att överleva i en diktatur, en kamp som enligt baksidan skulle ske med språket, berättelserna och humorn. Det låter väldigt spännande, men tyvärr begrep vi inte särskilt mycket av det heller. Det var grått och trist och skitjobbigt - vilket vi ju vet att det är.
Vitsen med att läsa kan ju vara att man får en större eller djupare förståelse för fenomenet, men så var knappast fallet. November blev snarast ännu gråare, utan att upplysas av någon förståelse. (Och ärligt talat: Vi borde väl ändå kunna räknas till läsare som ligger en aning över flingpaketsnivån?!)
Men vetenskapsjournalisten jag hörde på radio kanske har rätt: Hur ska vi i detta sockervaddsland kunna förstå ett språk som smakar metall och som river hål i taggtrådsstängsel?
Å andra sidan är det tveksamt om det är värt att försöka. Jag tycker nog att Herta Müller lämnar mig i sticket, snarare än att (som någon hade sagt) "ha stort förtroende för läsaren".
Boken handlar om kampen för att överleva i en diktatur, en kamp som enligt baksidan skulle ske med språket, berättelserna och humorn. Det låter väldigt spännande, men tyvärr begrep vi inte särskilt mycket av det heller. Det var grått och trist och skitjobbigt - vilket vi ju vet att det är.
Vitsen med att läsa kan ju vara att man får en större eller djupare förståelse för fenomenet, men så var knappast fallet. November blev snarast ännu gråare, utan att upplysas av någon förståelse. (Och ärligt talat: Vi borde väl ändå kunna räknas till läsare som ligger en aning över flingpaketsnivån?!)
Men vetenskapsjournalisten jag hörde på radio kanske har rätt: Hur ska vi i detta sockervaddsland kunna förstå ett språk som smakar metall och som river hål i taggtrådsstängsel?
Å andra sidan är det tveksamt om det är värt att försöka. Jag tycker nog att Herta Müller lämnar mig i sticket, snarare än att (som någon hade sagt) "ha stort förtroende för läsaren".
måndag 14 december 2009
Decemberblandning
Tillbaka på banan och i selen. Julbrevet ska korrekturläsas och klapparna få snöre, men sedan är det nästan klart.
Trevlig Göteborgshelg där man hann se barnen i ögonen och prata med varann, utan avbrott av datorer och telefonsignaler, har vi hunnit och orkat också.
Och förhoppningsvis ramlar det in två offerter på helrenovering av tak, dvs utbyte av råspont, underlagspapp, läkt, tegelpannor, skorstensinfästningar, avvattningssytem och delvis ruttet innertak. Pust!
Trevlig Göteborgshelg där man hann se barnen i ögonen och prata med varann, utan avbrott av datorer och telefonsignaler, har vi hunnit och orkat också.
Och förhoppningsvis ramlar det in två offerter på helrenovering av tak, dvs utbyte av råspont, underlagspapp, läkt, tegelpannor, skorstensinfästningar, avvattningssytem och delvis ruttet innertak. Pust!
tisdag 8 december 2009
Tillbaka
Jag är tillbaka på banan. Två dygns totalvila hjälpte - och nu är jag skör men fungerande.
Känns bra.
Känns bra.
lördag 5 december 2009
Tillbaka i träsket
Det blev ingen Poulenc-konsert idag. Och jag har bett maken hindra mig om jag får för mig att försöka imorgon. För jag vill ju så gärna! Men jag har smärtsamt erfarit att det tyvärr inte går. (Jag har svimmat från en gradäng mitt under en körövning en gång, det får räcka.)
Istället har jag sovit, vilat, gråtit, läst strödda sidor i böcker som jag läst många gånger förr, sovit, vilat, gråtit, sovit (heter det så? Plötsligt ser det jättedumt ut!)osv. Och jag har ont i hela kroppen och mår illa. Influensan tror jag dock inte att jag kan skylla på, eller sprutan för den delen. Det här är den gamla vanliga sjukan, den som Försäkringskassan sammanfattar med att jag är "fullt frisk och hundra procent arbetsför".
Skittrist är det. Jag är trött på att vila!!!
Men det är bara att bita ihop och vila sig upp ur träsket igen. Nu är jag ju inte lika rädd, för nu vet jag att det går att komma en bra bit på väg. (Till femtio procent arbetsför, ungefär iallafall.)
Istället har jag sovit, vilat, gråtit, läst strödda sidor i böcker som jag läst många gånger förr, sovit, vilat, gråtit, sovit (heter det så? Plötsligt ser det jättedumt ut!)osv. Och jag har ont i hela kroppen och mår illa. Influensan tror jag dock inte att jag kan skylla på, eller sprutan för den delen. Det här är den gamla vanliga sjukan, den som Försäkringskassan sammanfattar med att jag är "fullt frisk och hundra procent arbetsför".
Skittrist är det. Jag är trött på att vila!!!
Men det är bara att bita ihop och vila sig upp ur träsket igen. Nu är jag ju inte lika rädd, för nu vet jag att det går att komma en bra bit på väg. (Till femtio procent arbetsför, ungefär iallafall.)
torsdag 3 december 2009
Tonårsdiskussioner
Arrggghh! Jag blir galen!
Lugn och fin ska tonårsföräldern vara, och jag försöker verkligen in i det sista. Men det finns ju gränser för hur länge man orkar vara pedagogisk... Samtidigt är det ju förunderligt att det ska vara så svårt att hålla huvudet kallt.
Nu börjar jag iallafall genomskåda diskussionstekniken han har, äldste sonen. Han tror nog faktiskt ärligt att han tar upp saker lugnt och sansat (även om vi vuxna upplever det som en attack). När vi svarar lugnt, särskilt om svaret är nej men ibland även om det är till hans fördel, så trappar han omedelbart upp kriget med att tala om att vi är värst i världen, att vi suger, att vi är ena djävla idioter, att han minsann ska sticka hemifrån så fort han bara kan etc.
Det kan vi oftast ta, vi har hört det förr, även om det nöter en hel del på tålamodet. Om vi eventuellt får möjlighet att fortsätta diskussionen med att exempelvis ange skälen för vår inställning, finns det en risk att han inser att de är rimliga. Då slår han snabbt till med ett (i våra ögon) oförklarligt ämnesbyte som ger honom möjlighet att älta gamla oförätter. Och då har han oss som i en liten ask - vi blir förbannade.
Dels för att det inte har med saken att göra och dels för att han hela tiden vill slåss istället för att konstruktivt diskutera - som vi hade tänkt och drömt om.
Om han visar sig ha argument som vi köper, blir det extra tydligt. Det är ju egentligen lite roligt, men i det läget är man ju så trött att det är svårt att se det så. Ja, du får - varför skäller du då på mig, unge?! (sa jag inte, men tänkte). Särskilt jobbigt är det för honom om det visar sig att han kan välja själv, antagligen för att han inte kan skylla på oss då?!
Han låter ju som ett monster, men är en alldeles vanlig - och ganska trevlig - tonåring.
(Diskussionstekniken ifråga har man ju föralldel stött på även i andra sammanhang, där det ju inte finns några förmildrande drag alls. Men då kan man ju slå tillbaka med ironi eller kall beslutsamhet eller något annat som inte hör hemma i relationen med sina barn.)
Lugn och fin ska tonårsföräldern vara, och jag försöker verkligen in i det sista. Men det finns ju gränser för hur länge man orkar vara pedagogisk... Samtidigt är det ju förunderligt att det ska vara så svårt att hålla huvudet kallt.
Nu börjar jag iallafall genomskåda diskussionstekniken han har, äldste sonen. Han tror nog faktiskt ärligt att han tar upp saker lugnt och sansat (även om vi vuxna upplever det som en attack). När vi svarar lugnt, särskilt om svaret är nej men ibland även om det är till hans fördel, så trappar han omedelbart upp kriget med att tala om att vi är värst i världen, att vi suger, att vi är ena djävla idioter, att han minsann ska sticka hemifrån så fort han bara kan etc.
Det kan vi oftast ta, vi har hört det förr, även om det nöter en hel del på tålamodet. Om vi eventuellt får möjlighet att fortsätta diskussionen med att exempelvis ange skälen för vår inställning, finns det en risk att han inser att de är rimliga. Då slår han snabbt till med ett (i våra ögon) oförklarligt ämnesbyte som ger honom möjlighet att älta gamla oförätter. Och då har han oss som i en liten ask - vi blir förbannade.
Dels för att det inte har med saken att göra och dels för att han hela tiden vill slåss istället för att konstruktivt diskutera - som vi hade tänkt och drömt om.
Om han visar sig ha argument som vi köper, blir det extra tydligt. Det är ju egentligen lite roligt, men i det läget är man ju så trött att det är svårt att se det så. Ja, du får - varför skäller du då på mig, unge?! (sa jag inte, men tänkte). Särskilt jobbigt är det för honom om det visar sig att han kan välja själv, antagligen för att han inte kan skylla på oss då?!
Han låter ju som ett monster, men är en alldeles vanlig - och ganska trevlig - tonåring.
(Diskussionstekniken ifråga har man ju föralldel stött på även i andra sammanhang, där det ju inte finns några förmildrande drag alls. Men då kan man ju slå tillbaka med ironi eller kall beslutsamhet eller något annat som inte hör hemma i relationen med sina barn.)
onsdag 2 december 2009
Det finns hopp
Har börjar läsa in mig på rättningsmaterialet till det nationella prov i svenska B som det är mitt uppdrag att rätta. De verkar till min glädje vara lika bra som de brukade vara. Skönt!
Innan jag läser färdigt ska jag dock börja med veckans föreläsning om fonetik. Annars kommer jag nog aldrig vidare med studierna - och jag tänkte inte ge upp dem riktigt än...
Dessutom verkar jag ha lyckats sova bort det mesta av huvud- och muskelvärk efter vaccinationen i förrgår.
Det finns hopp, särskilt i adventstider!
Innan jag läser färdigt ska jag dock börja med veckans föreläsning om fonetik. Annars kommer jag nog aldrig vidare med studierna - och jag tänkte inte ge upp dem riktigt än...
Dessutom verkar jag ha lyckats sova bort det mesta av huvud- och muskelvärk efter vaccinationen i förrgår.
Det finns hopp, särskilt i adventstider!
söndag 29 november 2009
Gott nytt kyrkoår!
Nu är alla de klassiska sångerna sjungna - på en konsert med alla kyrkans körer igår och på högmässan idag. Och jag är klippt slut.
Imorgon ska jag försöka få vaccinera mig och sedan får vi väl se hur mycket jag orkar med mitt nya jobb och eventuellt mina studier före de stora konserterna nästa helg. (Poulenc och Rosenberg).
Men roligt är det! Fröjda di-i-ig, det är advent!
Imorgon ska jag försöka få vaccinera mig och sedan får vi väl se hur mycket jag orkar med mitt nya jobb och eventuellt mina studier före de stora konserterna nästa helg. (Poulenc och Rosenberg).
Men roligt är det! Fröjda di-i-ig, det är advent!
fredag 27 november 2009
Allt på en gång
Jajamensan!
Nu ska jag läsa kursboken om fonetik, så att jag i helgen kan ägna mig åt att sjunga (och få upp adventsljusstakarna), så att jag på måndag kan gå och vaccinera mig, så att jag på tisdag förhoppningsvis kan börja jobba, så att jag på tisdag och fredag och lördag och söndag kan sjunga igen.
Nu kör vi!
Nu ska jag läsa kursboken om fonetik, så att jag i helgen kan ägna mig åt att sjunga (och få upp adventsljusstakarna), så att jag på måndag kan gå och vaccinera mig, så att jag på tisdag förhoppningsvis kan börja jobba, så att jag på tisdag och fredag och lördag och söndag kan sjunga igen.
Nu kör vi!
tisdag 24 november 2009
Jag e så gla
Ha ha,
hurra!
De ringde på min födelseda
och sa:
Vi tror att du e bra,
så dig vill vi ha!
Jag har fått ett jobb ida!
(Fånigt och fritt direkt ur hjärtat.)
hurra!
De ringde på min födelseda
och sa:
Vi tror att du e bra,
så dig vill vi ha!
Jag har fått ett jobb ida!
(Fånigt och fritt direkt ur hjärtat.)
Längtansrymd
Läste följande i början av en födelsedagsbok:
"Vad hinner vi längta efter, har längtansrymden försvunnit? Den stod ju för en stor del av tillvarons glädje."
(Bodil Jönssons Tio år senare)
"Vad hinner vi längta efter, har längtansrymden försvunnit? Den stod ju för en stor del av tillvarons glädje."
(Bodil Jönssons Tio år senare)
söndag 22 november 2009
Trött, men lycklig
Idag tar jag det lugnt. Läser tidningen, löser korsord, plockar undan något litet, njuter av minnet av gårdagens trevliga kalas, tittar på alla fina blommor och saker, funderar lite kort på veckan som kommer, läser litegrann i böckerna vi fick, sover en skvätt, plockar undan något litet igen och tittar på ett avsnitt av Världens konflikter på SVT Play.
Precis vad jag behöver för att ladda batterierna inför nästa vecka och adventshelgen. (För även om det var himla kul igår, så har jag laddat länge och blev ganska trött.)
Stort TACK till alla trevliga vänner som förgyllde makens och mitt anspråkslösa 88-årskalas! Det var himla trevligt att det äntligen blev av med en bjudning - och tänk vad roligt det är att få presenter!
Precis vad jag behöver för att ladda batterierna inför nästa vecka och adventshelgen. (För även om det var himla kul igår, så har jag laddat länge och blev ganska trött.)
Stort TACK till alla trevliga vänner som förgyllde makens och mitt anspråkslösa 88-årskalas! Det var himla trevligt att det äntligen blev av med en bjudning - och tänk vad roligt det är att få presenter!
torsdag 19 november 2009
Synonymt?
I tidningen Skolvärlden finns det en debattsida, som ofta är både intressant och givande att läsa. Ibland går det dock lite väl fort för skribenterna, tror jag. i senaste numret (nr 18) skriver två lärare (?) som jobbar med något som heter Webbstjärnan om att skolan måste börja jobba med it - nu!
Jag har inget emot uppmaningen, mer än att jag irriterar mig på det synnerliga luddiga begreppet it som sällan konkretiseras. Men slutklämmen offrar allt vad rimlighet är på det klatschigas altare: "Allt är möjligt, användningsområdena är oändliga och it behöver inte vara tekniskt avancerat. It är snarare synonymt med pedagogik." (min kursivering)
Snacka om att blanda äpplen med päron - verktyg med teroretiskt baserad metod. Är en gaffel samma sak som matlagningsförmåga? En dator synonymt med ingenjörskonst? En spruta med medicinsk vetenskap? Knappast.
Man börjar undra vad som är mål och vad som är medel.
Jag har inget emot uppmaningen, mer än att jag irriterar mig på det synnerliga luddiga begreppet it som sällan konkretiseras. Men slutklämmen offrar allt vad rimlighet är på det klatschigas altare: "Allt är möjligt, användningsområdena är oändliga och it behöver inte vara tekniskt avancerat. It är snarare synonymt med pedagogik." (min kursivering)
Snacka om att blanda äpplen med päron - verktyg med teroretiskt baserad metod. Är en gaffel samma sak som matlagningsförmåga? En dator synonymt med ingenjörskonst? En spruta med medicinsk vetenskap? Knappast.
Man börjar undra vad som är mål och vad som är medel.
måndag 16 november 2009
Löwenhjelm, var det
Inte så konstigt att jag inte hittade dikten. Den är ju skriven av Harriet Löwenhjelm! Jag ber härmed så hemskt mycket om ursäkt och citerar dikten i sin helhet nedan:
Är jag intill döden trött
Är jag intill döden trött,
ganska trött, mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.
Säg, var hålls min lille vän,
rare vän, ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän, rare vän
i den vida världen?
Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull, för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull, för min skull,
hjälp mig, du som kan det!
Är jag intill döden trött
Är jag intill döden trött,
ganska trött, mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.
Säg, var hålls min lille vän,
rare vän, ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän, rare vän
i den vida världen?
Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull, för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull, för min skull,
hjälp mig, du som kan det!
Inte lust
Trött, stressad och allmänt ledsen - det senare utan någon direkt påtaglig orsak. Tungt och grått och vått och rörigt. Hinner inte med något ordentligt. Har inte riktigt lust heller.
Då citerar man Edith Södergran.
"Jag är intill döden trött,
ganska trött, lite trött,
sjuk och trött och ledsen.
Tung är vägen som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, ganska trött,
sjuk och trött och ledsen."
Och får motvilligt inse att det väl egentligen inte är så synd om mig.
(Men citatet är nog inte riktigt rätt - och just nu hittar jag inte dikten, varken hos Södergran eller för den delen Karin Boye. Men någon av dem är det!)
Då citerar man Edith Södergran.
"Jag är intill döden trött,
ganska trött, lite trött,
sjuk och trött och ledsen.
Tung är vägen som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött, ganska trött,
sjuk och trött och ledsen."
Och får motvilligt inse att det väl egentligen inte är så synd om mig.
(Men citatet är nog inte riktigt rätt - och just nu hittar jag inte dikten, varken hos Södergran eller för den delen Karin Boye. Men någon av dem är det!)
onsdag 11 november 2009
Bearbetning
Till i söndags läste vi Ragdes Berlinerpopplarna, en trevlig och lättläst bok som inte ställer några större krav på läsaren. Det finns dock möjlighet att bland annat fundera över människan och hennes/våra sätt att hantera relationer i anslutning till texten.
En tanke som slog oss var att titeln känns påklistrad, tillsammans med det lilla som för övrigt står om andra världskriget. Onödigt, helt enkelt. Hade fungerat bra ändå.
Men det kan ju vara så att man i Norge har ett större behov av att hela tiden relatera till detta krig, som ju de var involverade i på ett helt annat sätt än vi svenskar. Så det kan vara lite svårt för oss att begripa att det kan behöva bearbetas på nytt i varje generation.
Kanske. Men värt att läsa i soffhörnet, alltså.
En tanke som slog oss var att titeln känns påklistrad, tillsammans med det lilla som för övrigt står om andra världskriget. Onödigt, helt enkelt. Hade fungerat bra ändå.
Men det kan ju vara så att man i Norge har ett större behov av att hela tiden relatera till detta krig, som ju de var involverade i på ett helt annat sätt än vi svenskar. Så det kan vara lite svårt för oss att begripa att det kan behöva bearbetas på nytt i varje generation.
Kanske. Men värt att läsa i soffhörnet, alltså.
måndag 9 november 2009
Att kvintilera
Som slutpsalm i gårdagens högmässa sjöng vi några verser på O store Gud, närmare bestämt nr ??? i den svenska psalmboken. Det är alltid lite roligt att få sjunga de här innerliga och trosvisst jublande klassikerna och ta i allt man har. Som postludium improviserade sedan organisten på ett underbart - och långt ifrån sliskigt eller insmickrande - sätt över melodin ifråga. Härligt!
Vid kyrkkaffet var det sedan någon som i sammanhanget använde det inte alltför frekventa ordet "kvintilera". Eftersom en hel del av oss är språkintresserade följde en diskussion kring bland annat ordets etymologi - och jag var förstås tvungen att slå upp det när jag kom hem. Här är resultatet (i något förkortad form).
Enligt den mycket användbara ordboken Prismas främmande ord (1984), betyder ordet ’leka på strängar el. tangenter; småsjunga’. Där får man också reda på att det kommer av tyskans quintilieren, av latinets quintinus = femte. Och att substantivet som kan bildas till verbet är 'kvintilering'.
Men hur gick det där egentligen till? Från fem till musiklek… Låt oss undersöka några ord i närheten.
kvint –en, -er (lat. quinta, till quintus femte) 1 intervall omfattande fem tonsteg i diatoniska skalan 2 femte och finaste strängen på fiol
kvinta (till kvint) 1 virke av femte sorteringen 2 orgelregister som ljuder en kvint högre än den spelade tonen
kvintessens –en (fra. quintessence, av medeltidslat. quinta essentia det femte grundämnet, som ansågs vara av finare slag eftersom himlakropparna enligt Aristoteles skulle bestå av det) det väsentliga, det bästa, kärnan
Wesséns Våra ord (1960) tillägger att det också att kan betyda ’drilla’, men ursprungligen betydde ’leka på femte strängen’.
Och då börjar vi begripa hur det hela har gått till!
Vid kyrkkaffet var det sedan någon som i sammanhanget använde det inte alltför frekventa ordet "kvintilera". Eftersom en hel del av oss är språkintresserade följde en diskussion kring bland annat ordets etymologi - och jag var förstås tvungen att slå upp det när jag kom hem. Här är resultatet (i något förkortad form).
Enligt den mycket användbara ordboken Prismas främmande ord (1984), betyder ordet ’leka på strängar el. tangenter; småsjunga’. Där får man också reda på att det kommer av tyskans quintilieren, av latinets quintinus = femte. Och att substantivet som kan bildas till verbet är 'kvintilering'.
Men hur gick det där egentligen till? Från fem till musiklek… Låt oss undersöka några ord i närheten.
kvint –en, -er (lat. quinta, till quintus femte) 1 intervall omfattande fem tonsteg i diatoniska skalan 2 femte och finaste strängen på fiol
kvinta (till kvint) 1 virke av femte sorteringen 2 orgelregister som ljuder en kvint högre än den spelade tonen
kvintessens –en (fra. quintessence, av medeltidslat. quinta essentia det femte grundämnet, som ansågs vara av finare slag eftersom himlakropparna enligt Aristoteles skulle bestå av det) det väsentliga, det bästa, kärnan
Wesséns Våra ord (1960) tillägger att det också att kan betyda ’drilla’, men ursprungligen betydde ’leka på femte strängen’.
Och då börjar vi begripa hur det hela har gått till!
fredag 6 november 2009
Struktur
Jag har denna vecka börjat en ny kurs: Svenskans struktur i ett andraspråksperspektiv. (Kanske skrev jag det nyss? Ja, då får läsaren ursäkta. Repetition brukar dock inte skada!) Jag började med att läsa lite i böckerna och känner att grammatikminnet är lite hyfsat uppfräschat, tack vare det och tack vare att de tidigare kurserna onekligen berört saken ibland.
På Fronter, den lärplattform som används för kommunikation och distribution, har jag dock sett att en del av mina kurskamrater fått något av Stora Skälvan. Alla verkade de ha börjat med föreläsning nr 1, efter att inte ha läst någon grammatik på ganska länge. Den började jag titta på igår och måste säga: Jag skulle nog också ha fått panik!
Det blir plötsligt så väldigt tydligt hur viktigt det är med struktur i en text, oberoende av om den är muntlig eller skriftlig. Särskilt viktigt blir det med tydligheten när man håller en föreläsning för en kamera och inte kan få någon direkt respons av åhörarna. (Märk väl: Jag säger inte att det är en lätt situation. Jag klagar inte på kroppsspråket eller svårigheter med att titta rakt in i kameran. Jag klagar på upplägget.)
Struktur var ordet, sa Bull.
Efter att ha tagit del av tre knappa halvtimmesbitar satte jag mig ner och funderade på vad som egentligen sagts - och varför. Jag tror att jag har genomskådat båda delar nu, men tänk så mycket enklare det hade varit om lyssnaren redan inledningsvis fått dessa ledtrådar till hur alltihop skulle förstås och uppfattas.
Det behövs ju bara en mening eller två. Ska det vara så svårt?
På Fronter, den lärplattform som används för kommunikation och distribution, har jag dock sett att en del av mina kurskamrater fått något av Stora Skälvan. Alla verkade de ha börjat med föreläsning nr 1, efter att inte ha läst någon grammatik på ganska länge. Den började jag titta på igår och måste säga: Jag skulle nog också ha fått panik!
Det blir plötsligt så väldigt tydligt hur viktigt det är med struktur i en text, oberoende av om den är muntlig eller skriftlig. Särskilt viktigt blir det med tydligheten när man håller en föreläsning för en kamera och inte kan få någon direkt respons av åhörarna. (Märk väl: Jag säger inte att det är en lätt situation. Jag klagar inte på kroppsspråket eller svårigheter med att titta rakt in i kameran. Jag klagar på upplägget.)
Struktur var ordet, sa Bull.
Efter att ha tagit del av tre knappa halvtimmesbitar satte jag mig ner och funderade på vad som egentligen sagts - och varför. Jag tror att jag har genomskådat båda delar nu, men tänk så mycket enklare det hade varit om lyssnaren redan inledningsvis fått dessa ledtrådar till hur alltihop skulle förstås och uppfattas.
Det behövs ju bara en mening eller två. Ska det vara så svårt?
onsdag 4 november 2009
Det var inte igår
Nu har jag städat ugnen/ugnarna. Det var inte igår. (Jo, det var det... Igår kväll, faktiskt. Men det var naturligtvis inte så jag menade.)
Så idag kan jag baka utan att det luktar bränt. Härligt!
Tänk vad ett rakblad och lämpligt dundermedel kan göra.
Så idag kan jag baka utan att det luktar bränt. Härligt!
Tänk vad ett rakblad och lämpligt dundermedel kan göra.
tisdag 3 november 2009
Knep och knåp
Jag har idag haft väldigt roligt med en liten bok som heter Språktypologi och språksläktskap av Lars-Gunnar Andersson. (Måste inhandlas. De flesta böcker till studierna lånar jag på biblioteket om och om igen, men den här vill jag ha!).
Förutom att det var intressant att läsa om olika språk och hur de kan klassificeras på olika sätt - och fått riktigt intressanta idéer till vettiga grammatiklektioner för svenska elever - så kunde jag inte låta bli att göra alla övningarna som fanns längst bak i boken. (Seminarieuppgifterna tar jag en annan dag.)
Så nu har jag lyckats klura ut en massa saker (om böjning och ordningsföljd och uttal) om språk som jag inte behärskar ett dugg, som t.ex. swahili, japanska, polska och esperanto. Kul!
Förutom att det var intressant att läsa om olika språk och hur de kan klassificeras på olika sätt - och fått riktigt intressanta idéer till vettiga grammatiklektioner för svenska elever - så kunde jag inte låta bli att göra alla övningarna som fanns längst bak i boken. (Seminarieuppgifterna tar jag en annan dag.)
Så nu har jag lyckats klura ut en massa saker (om böjning och ordningsföljd och uttal) om språk som jag inte behärskar ett dugg, som t.ex. swahili, japanska, polska och esperanto. Kul!
söndag 1 november 2009
Se´n sist
Har hållit höstens första, lena kastanj i min hand.
Har städat ett av alla hörn i huset, ett sådant där som inte hör till de högprioriterade.
Har fixat kalas för att äldste sonen fyller fjorton.
Känns bra!
(Subjektet, det är jag det. Och i de två senare fallen även min man.)
Har städat ett av alla hörn i huset, ett sådant där som inte hör till de högprioriterade.
Har fixat kalas för att äldste sonen fyller fjorton.
Känns bra!
(Subjektet, det är jag det. Och i de två senare fallen även min man.)
tisdag 27 oktober 2009
Hoppsan
Tänk så det kan gå.
Björklund säger: - Fler prov och betyg i lägre åldrar. Det är jättebra och blir mindre flum.
Stor undersökning i England säger: - Hoppsan, det var visst inte så där jättebra!
Läs exempelvis artikeln i SvD.
Sverige ligger som vanligt i startgroparna och börjar göra saker när andra länder lämnar dem för något bättre. Den krassa frågan blir: Varför är det aldrig någon som lyssnar till lärarna innan det blir fel?
Björklund säger: - Fler prov och betyg i lägre åldrar. Det är jättebra och blir mindre flum.
Stor undersökning i England säger: - Hoppsan, det var visst inte så där jättebra!
Läs exempelvis artikeln i SvD.
Sverige ligger som vanligt i startgroparna och börjar göra saker när andra länder lämnar dem för något bättre. Den krassa frågan blir: Varför är det aldrig någon som lyssnar till lärarna innan det blir fel?
söndag 25 oktober 2009
Nöjd och glad
Igår skrev jag ihop ett sammanhängande svar även på de sista frågorna i min hemtenta om Tvåspråkighet. Jag känner mig väldigt nöjd med det och har tagit det lugnt idag. (Eller rättare: tagit mig tid till hemmet med dammsugning etc).
Samt belönat mig med att umgås med min man och med att klia grisarna bakom öronen på mitt digitala fritidsjordbruk. (Båda delar ger en massa goa hjärtekänslor.)
Imorgon ska jag se vad jag egentligen skrev och om det är svar på frågorna. Samt putsa till det så att det blir ännu något lite bätttre - men bara lagom. Good enough räcker!
Samt belönat mig med att umgås med min man och med att klia grisarna bakom öronen på mitt digitala fritidsjordbruk. (Båda delar ger en massa goa hjärtekänslor.)
Imorgon ska jag se vad jag egentligen skrev och om det är svar på frågorna. Samt putsa till det så att det blir ännu något lite bätttre - men bara lagom. Good enough räcker!
torsdag 22 oktober 2009
Kuligare med konsumtion?
Tänk...
...att det är så mycket lättare och roligare att komma igång med gympan när man har tjusiga nyköpta träningkläder.
...att det är så mycket lättare och roligare att komma igång med gympan när man har tjusiga nyköpta träningkläder.
tisdag 20 oktober 2009
Hyllstädning
Håller på att omorganisera bokhyllornas innehåll, närmare bestämt skönlitteraturen. (Hyllorna med facklitteratur ska jag fundera över någon annan gång.)
Jag skulle nämligen se efter om jag inte hade en viss novell av Tomas Mann, när jag upptäckte att jag inte hittade ordentligt. De olika novellsamlingarna stod på lite olika ställen, beroende på titel och/eller utgivare. Dumt! Nu blir det en första hyllmeter med antologier av olika slag - och jag upptäckte att jag har riktigt många olika novellsamlingar som jag blev riktigt sugen på...
Tankarna går till en av Skolverkets rapporter som jag just läst ut. Den handlar om varför elever med utländsk bakgrund (med en eller flera föräldrar födda i utlandet, själva födda i Sverige eller i utlandet) får sämre betyg än elever med helsvensk bakgrund. Det visar sig att det egentligen inte finns någon större skillnad. Iallafall inte för de barn som har gått hela sin skolgång i Sverige och om man räknar bort effekterna av olika socioekonomiska faktorer som boendesegration, ekonomi, arbetslöshet etc.
Bra integration ger bra skolförutsättningar, alltså. Inte så lätt för skolorna att göra något åt. Det är en tröst i eländet på ett sätt, samtidigt som skolan måste jobba medvetet för att motverka de negativa effekterna av det de inte kan påverka. Samt lägga en massa krut på de senare komna barnen/ungdomarna om de ska ha en chans!
För att återknyta till min bokhyllestädning:
Ett av alla måtten i rapportens statistikexplosion var hur många böcker som fanns i hemmet. Mindre än 50 st, mer än 200 st eller däremellan. (Det var ungefär lika få för alla barn med utländsk bakgrund, oberoende av hur länge de hade bott i landet, så hur mycket man fick med sig när och om man flydde verkar inte spela roll.) Infödda svenskar hade fler böcker och fler meritpoäng när de gick ut nionde klass.
Jag nöjer mig med att räkna på Billy. Vi har sex hyllor med skönlitteratur och tre med facklitteratur. Bokhyllorna ifråga är 80 cm breda och har i vår version fem hyllor med böcker (och en med pärmar, folianter etc). Varje hylla verkar rymma 30-40 st böcker. Det blir ca 175 böcker per bokhylla och ett slutresultat klart över den övre gränsen i undersökningen.
Det är inte det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att det bara är 46% av de infödda svenska barnen som har mer än en bokhylla med böcker hemma. Och hela 16% som har färre än ett och ett halvt hyllplan.
Hur möblerar man då?
Jag skulle nämligen se efter om jag inte hade en viss novell av Tomas Mann, när jag upptäckte att jag inte hittade ordentligt. De olika novellsamlingarna stod på lite olika ställen, beroende på titel och/eller utgivare. Dumt! Nu blir det en första hyllmeter med antologier av olika slag - och jag upptäckte att jag har riktigt många olika novellsamlingar som jag blev riktigt sugen på...
Tankarna går till en av Skolverkets rapporter som jag just läst ut. Den handlar om varför elever med utländsk bakgrund (med en eller flera föräldrar födda i utlandet, själva födda i Sverige eller i utlandet) får sämre betyg än elever med helsvensk bakgrund. Det visar sig att det egentligen inte finns någon större skillnad. Iallafall inte för de barn som har gått hela sin skolgång i Sverige och om man räknar bort effekterna av olika socioekonomiska faktorer som boendesegration, ekonomi, arbetslöshet etc.
Bra integration ger bra skolförutsättningar, alltså. Inte så lätt för skolorna att göra något åt. Det är en tröst i eländet på ett sätt, samtidigt som skolan måste jobba medvetet för att motverka de negativa effekterna av det de inte kan påverka. Samt lägga en massa krut på de senare komna barnen/ungdomarna om de ska ha en chans!
För att återknyta till min bokhyllestädning:
Ett av alla måtten i rapportens statistikexplosion var hur många böcker som fanns i hemmet. Mindre än 50 st, mer än 200 st eller däremellan. (Det var ungefär lika få för alla barn med utländsk bakgrund, oberoende av hur länge de hade bott i landet, så hur mycket man fick med sig när och om man flydde verkar inte spela roll.) Infödda svenskar hade fler böcker och fler meritpoäng när de gick ut nionde klass.
Jag nöjer mig med att räkna på Billy. Vi har sex hyllor med skönlitteratur och tre med facklitteratur. Bokhyllorna ifråga är 80 cm breda och har i vår version fem hyllor med böcker (och en med pärmar, folianter etc). Varje hylla verkar rymma 30-40 st böcker. Det blir ca 175 böcker per bokhylla och ett slutresultat klart över den övre gränsen i undersökningen.
Det är inte det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att det bara är 46% av de infödda svenska barnen som har mer än en bokhylla med böcker hemma. Och hela 16% som har färre än ett och ett halvt hyllplan.
Hur möblerar man då?
söndag 18 oktober 2009
Ljus i mörkret
Har jag talar om att det nu finns ljus utanför vår ytterdörr? Mycket trevligt i det begynnande höstmörkret.
Och nu är nästan kökslampan på plats också!
Och nu är nästan kökslampan på plats också!
torsdag 15 oktober 2009
Mörkerkörning
Det är höst och klockan är kväll. Mörkret sluter sig kring bilen. Alla direkta ljus och reflekterande ljuspunkter kastar sig in i ögonen, där jag kör på den svarta asfaltvägen hemåt.
Det är inte så farligt sent och jag är inte så farligt trött, men ändå är det nästan hopplöst att komma ifrån tunnelseendet. Det finns ju ingenting utanför ljuskäglornas sken, mer än ett blink här och där! Det blir nästan lite overkligt att köra så här...
En smygande, absurd tanke dyker upp efter ett tag. Tänk om det här inte är vägen hem. Tänk om Någon eller Något har flyttat om alla vägar medan jag var borta - och skyltarna i rondellen jag snart hamnar i visar något helt annat än vad jag förväntar mig.
...
Jag har nog sett för mycket av barnens data- och tv-spel, men eftersom jag inte är så fasligt mörkrädd var det ganska kul att tänka tanken vidare!
Det är inte så farligt sent och jag är inte så farligt trött, men ändå är det nästan hopplöst att komma ifrån tunnelseendet. Det finns ju ingenting utanför ljuskäglornas sken, mer än ett blink här och där! Det blir nästan lite overkligt att köra så här...
En smygande, absurd tanke dyker upp efter ett tag. Tänk om det här inte är vägen hem. Tänk om Någon eller Något har flyttat om alla vägar medan jag var borta - och skyltarna i rondellen jag snart hamnar i visar något helt annat än vad jag förväntar mig.
...
Jag har nog sett för mycket av barnens data- och tv-spel, men eftersom jag inte är så fasligt mörkrädd var det ganska kul att tänka tanken vidare!
tisdag 13 oktober 2009
En episk berättelse
Till i söndags läste vi Odysséen, berättelsen om Odysseus irrfärder på väg hem från det trojanska kriget till sin trogna hustru Penelope och deras numera vuxne son Telemachos. På hexameter, förstås. (Nej, han var inte särskilt förvirrad i sig själv. Det var gudarna som lade hinder i vägen för honom mest hela tiden.)
Hexameter - med sex betonade stavelser i varje rad. Som i början av den andra sången:
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
reste Odysseuvs älskade son sig hastigt från bädden...
Det var lättare än jag mindes att läsa, och iallafall en till i bokcirkeln höll med, även om jag inte hade den nyaste varianten av mer eller mindre putsad översättning. (Det finns visst en från 90-talet. Kanske skulle prova den...)
Och det är roligt att ha fått helheten, även om jag ju kände till både ramberättelsen och många av hans upplevelser redan innan. Är man svensklärare så är man ;)
Och tänker man efter så är det ju eviga frågor som behandlas, om vadan och varthän och det där ni vet, även om det kanske inte är det första man tänker på.
Eller så är det just därför jag ändå blir fascinerad.
Hexameter - med sex betonade stavelser i varje rad. Som i början av den andra sången:
Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
reste Odysseuvs älskade son sig hastigt från bädden...
Det var lättare än jag mindes att läsa, och iallafall en till i bokcirkeln höll med, även om jag inte hade den nyaste varianten av mer eller mindre putsad översättning. (Det finns visst en från 90-talet. Kanske skulle prova den...)
Och det är roligt att ha fått helheten, även om jag ju kände till både ramberättelsen och många av hans upplevelser redan innan. Är man svensklärare så är man ;)
Och tänker man efter så är det ju eviga frågor som behandlas, om vadan och varthän och det där ni vet, även om det kanske inte är det första man tänker på.
Eller så är det just därför jag ändå blir fascinerad.
fredag 9 oktober 2009
Hittegods - tankegods
Hittade en lapp med några citat ur Torgny Lindgrens Dorés bibel. Vi läste den i bokcirkeln någon gång under höstterminen 2005, så pappret har överlevt en hel del omförflyttningar på skrivbordet.
Hur kommer det sig att jag inte har slängt den? Boken tyckte jag inte var någon höjdare egentligen, även om jag kan tycka om en hel del av hans språk och infall. Så det är väl därför. Kort och kärnfullt är det ibland synnerligen tänkvärt - men i sin helhet blir det ibland bara för mycket.
Men här kommer några av guldkornen, från början av boken där (om jag minns rätt) berättaren diskuterar bokskrivandet han ägnar sig åt. (Berättaren alltså. Inte författaren, nödvändigtvis, även om han ju har en del med saken att göra han också.) Läs och begrunda. Låt det ta tid.
"Finns kapitel i verkligheten?" (s. 8)
"Måste man veta hela sanningen?" (s. 11)
"Ingen kyla i världen kan utplåna litteraturen. Man ska inte läsa litteraturen, brukade morfar säga, man ska ha den inom sig." (s. 33)
"Detta är en svårighet. Men inte ett hinder." (s. 54)
Hur kommer det sig att jag inte har slängt den? Boken tyckte jag inte var någon höjdare egentligen, även om jag kan tycka om en hel del av hans språk och infall. Så det är väl därför. Kort och kärnfullt är det ibland synnerligen tänkvärt - men i sin helhet blir det ibland bara för mycket.
Men här kommer några av guldkornen, från början av boken där (om jag minns rätt) berättaren diskuterar bokskrivandet han ägnar sig åt. (Berättaren alltså. Inte författaren, nödvändigtvis, även om han ju har en del med saken att göra han också.) Läs och begrunda. Låt det ta tid.
"Finns kapitel i verkligheten?" (s. 8)
"Måste man veta hela sanningen?" (s. 11)
"Ingen kyla i världen kan utplåna litteraturen. Man ska inte läsa litteraturen, brukade morfar säga, man ska ha den inom sig." (s. 33)
"Detta är en svårighet. Men inte ett hinder." (s. 54)
tisdag 6 oktober 2009
Det bidde ingenting
Nu är de färdiga! Den utredningsgrupp som, med oberoende ledare Per Unckel i spetsen, skulle jobba med att förstå varann i frågan om lärarnas arbetstid har lagt fram sitt slutdokument inför den stundande avtalsrörelsen. Resultatet blev att fack och arbetsgivare inte har samma syn på saken.
Jag är inte alls förvånad, men ganska ledsen. Det hade varit trevligt om parterna hade kunnat närma sig en samsyn i denna så viktiga fråga - hur mycket tid lärarna ska ha för den enskilde eleven i skolan.
(Men så uttrycker sig naturligtvis inte Sveriges kommuner och landsting. De talar lite svävande om de enskilda skolornas/rektorernas möjlighet att anpassa sig till lokala behov. Hittills har detta inneburit att lärare får göra alltmer annat istället för att undervisa och handleda eleverna, vilket naturligtvis minskar möjligheterna att sköta huvuduppdraget på ett bra sätt.)
Vi har kort sagt inte kommit någonstans och såret är fortfarande lika infekterat. Hur blir avtalsrörelsen då?
En 40-timmarsvecka skulle vara helt okej för mig - istället för den nuvarande med 45 timmar -om arbetsmängden bara anpassas därefter SAMTIDIGT som jag får hinna med mina elever. Men tyvärr vågar jag inte längre lita på att det är så det är tänkt.
Se där, ett typiskt uttryck för den ömsesidiga misstro som Per Unckel berättar om i sin personliga rapport!
Jag är inte alls förvånad, men ganska ledsen. Det hade varit trevligt om parterna hade kunnat närma sig en samsyn i denna så viktiga fråga - hur mycket tid lärarna ska ha för den enskilde eleven i skolan.
(Men så uttrycker sig naturligtvis inte Sveriges kommuner och landsting. De talar lite svävande om de enskilda skolornas/rektorernas möjlighet att anpassa sig till lokala behov. Hittills har detta inneburit att lärare får göra alltmer annat istället för att undervisa och handleda eleverna, vilket naturligtvis minskar möjligheterna att sköta huvuduppdraget på ett bra sätt.)
Vi har kort sagt inte kommit någonstans och såret är fortfarande lika infekterat. Hur blir avtalsrörelsen då?
En 40-timmarsvecka skulle vara helt okej för mig - istället för den nuvarande med 45 timmar -om arbetsmängden bara anpassas därefter SAMTIDIGT som jag får hinna med mina elever. Men tyvärr vågar jag inte längre lita på att det är så det är tänkt.
Se där, ett typiskt uttryck för den ömsesidiga misstro som Per Unckel berättar om i sin personliga rapport!
måndag 5 oktober 2009
JAS
Vi känner oss ganska duktiga. Trots ovädersvarning på västkusten åkte vi till stugan över helgen, bland annat för att stänga den för vintern.
(Detta innebär saker som att tömma varmvattenberedaren, torka ur kyl och frys, sätta ner värmen till 7 grader, läsa av el- och vattenmätare, ge grannen lite bensinpengar för att han kör över på vår tomt med åkgräsklipparen och liknande väsentligheter.)
Och trots att det regnade i princip hela tiden (iallafall när vi var ute och jobbade) är nu alla tre äppleträden ordentligt beskurna! Det var länge sedan sist, men med JAS-beskärning (eller snarare JASO: juli, augusti, september...och oktober blev det visst också) ska det tydligen inte bli så mycket vattenskott.
Man kan ju alltid hoppas.
Och så tycker jag att det är trevligt med en förkortning som jag kommer att kunna komma ihåg. (Jakt, Attack... ja, vad det nu är när det kan fara och flyga.)
(Detta innebär saker som att tömma varmvattenberedaren, torka ur kyl och frys, sätta ner värmen till 7 grader, läsa av el- och vattenmätare, ge grannen lite bensinpengar för att han kör över på vår tomt med åkgräsklipparen och liknande väsentligheter.)
Och trots att det regnade i princip hela tiden (iallafall när vi var ute och jobbade) är nu alla tre äppleträden ordentligt beskurna! Det var länge sedan sist, men med JAS-beskärning (eller snarare JASO: juli, augusti, september...och oktober blev det visst också) ska det tydligen inte bli så mycket vattenskott.
Man kan ju alltid hoppas.
Och så tycker jag att det är trevligt med en förkortning som jag kommer att kunna komma ihåg. (Jakt, Attack... ja, vad det nu är när det kan fara och flyga.)
tisdag 29 september 2009
Värderingar
I kursen Tvåspråkighet läser jag för närvarande Seija Wellros bok Språk, kultur och social identitet. Den är mycket intressant och välskriven och lättläst, om än svår att anteckna ifrån. (Allt känns så självklart på något sätt, så jag vet knappt vad jag ska skriva. Men så blir det väl lätt när det handlar om något så existentiellt som språket och hur vi använder det.)
I ett avsnitt om språket diskuterar hon hur ord och begrepp färgas av värderingar, ofta utan att vi reflekterar över att det faktiskt är just värderingar. (För övrigt ett av bokens huvudbudskap: När kulturen internaliserats totalt ser individen sina tankar och sitt beteendemönster som det enda rätta och inget annat. Om vi blir medvetna om hur vi tänker och gör - för det är inget fel att tänka och göra så, det är det naturliga och eftersträvansvärda här hos oss - är det lättare att inte känna sig hotad av de människor som tänker och gör annorlunda.)
Ett av exemplen är 'gammal' (s. 28), som jag tidigare funderat lite över här. Wellros konstaterar att ordet ifråga bara under de senaste decennierna genomgått en värdeförändring i vårt samhälle, från associationen 'gammal och klok/gammal och vis' till associationen 'gammal och trött/gammal och gaggig/gammal och sjuk'. Ordet har alltså fått en negativ laddning, "utom i några särskilda sammanhang där pengar och traditioner är inblandade".
Jovars!
I ett senare kapitel refererar Wellros till två kommunikationsforskare, Condon och Yousef (1975), som talar om ett antal universella problem som har fått lite olika lösningar (el. värdesystem, som de kallar dem). De två polerna på en av skalorna handlar om huruvida ett samhälle hyllar individualism eller ömsesidigt beroende. I det förra, alltså det individualistiska samhället, är det bättre att vara ung än gammal. Detta för att man tänker sig att styrka, hälsa, bra utseende och flexibilitet i tänkande (som kan tänkas gälla mer för unga än för gamla människor) ökar individens möjligheter att fullt ut fylla sin alldeles egna plats i samhället - vilket är bra både för samhället och individen själv. Motpolen är ett samhälle där det är bättre att vara gammal än ung, eftersom erfarenheter och livsvisdom ökar med åren - och sådant befrämjar både individens och samhällets utveckling.
På många andra sätt hör jag hemma i detta vårt individualistiska samhälle, men när det gäller detta är jag alltså flera decennier efter. Plötsligt förstår jag också varför träning, mode, mat, inredning etc har blivit så oerhört viktigt för att man ska räknas som en vettig människa. Hennes fortsatta referat förklarar nämligen varför det i ett individiualistiskt samhälle är så viktigt att vara effektiv, nyttig, sportig, socialt rörlig och ägna sig åt konkreta handlingar och verksamheter som syns - snarare än att i första hand bygga relationer.
Intressant och värt en del tankar.
I ett avsnitt om språket diskuterar hon hur ord och begrepp färgas av värderingar, ofta utan att vi reflekterar över att det faktiskt är just värderingar. (För övrigt ett av bokens huvudbudskap: När kulturen internaliserats totalt ser individen sina tankar och sitt beteendemönster som det enda rätta och inget annat. Om vi blir medvetna om hur vi tänker och gör - för det är inget fel att tänka och göra så, det är det naturliga och eftersträvansvärda här hos oss - är det lättare att inte känna sig hotad av de människor som tänker och gör annorlunda.)
Ett av exemplen är 'gammal' (s. 28), som jag tidigare funderat lite över här. Wellros konstaterar att ordet ifråga bara under de senaste decennierna genomgått en värdeförändring i vårt samhälle, från associationen 'gammal och klok/gammal och vis' till associationen 'gammal och trött/gammal och gaggig/gammal och sjuk'. Ordet har alltså fått en negativ laddning, "utom i några särskilda sammanhang där pengar och traditioner är inblandade".
Jovars!
I ett senare kapitel refererar Wellros till två kommunikationsforskare, Condon och Yousef (1975), som talar om ett antal universella problem som har fått lite olika lösningar (el. värdesystem, som de kallar dem). De två polerna på en av skalorna handlar om huruvida ett samhälle hyllar individualism eller ömsesidigt beroende. I det förra, alltså det individualistiska samhället, är det bättre att vara ung än gammal. Detta för att man tänker sig att styrka, hälsa, bra utseende och flexibilitet i tänkande (som kan tänkas gälla mer för unga än för gamla människor) ökar individens möjligheter att fullt ut fylla sin alldeles egna plats i samhället - vilket är bra både för samhället och individen själv. Motpolen är ett samhälle där det är bättre att vara gammal än ung, eftersom erfarenheter och livsvisdom ökar med åren - och sådant befrämjar både individens och samhällets utveckling.
På många andra sätt hör jag hemma i detta vårt individualistiska samhälle, men när det gäller detta är jag alltså flera decennier efter. Plötsligt förstår jag också varför träning, mode, mat, inredning etc har blivit så oerhört viktigt för att man ska räknas som en vettig människa. Hennes fortsatta referat förklarar nämligen varför det i ett individiualistiskt samhälle är så viktigt att vara effektiv, nyttig, sportig, socialt rörlig och ägna sig åt konkreta handlingar och verksamheter som syns - snarare än att i första hand bygga relationer.
Intressant och värt en del tankar.
Bli gammal
Jag trodde att jag tidigare hade skrivit här om detta med att det är så svårt att få bli gammal i vårt samhälle, men jag hittar inte något sådant inlägg. Så då får jag väl börja med den introduktion jag kanske redan har skrivit...
Äntligen 40! skrev jag på min kalasinbjudan för ett par år sedan. För jag tycker att det är härligt att inte vara 25 längre - och för att jag kanske äntligen, någongång, kan få bli betraktad som vuxen och inte som en ungdom i olika sammanhang. Frågan är dock om det gör någon nytta (ur den aspekten alltså) att åren går, så länge föräldragenerationen styr och ställer.
Jag fascineras av att det är helt okej att bli äldre så länge man är under 25-30, men att det sedan inte längre är eftersträvansvärt. (För att inte tala om 'att åldras'. Det uttrycket går knappt att använda längre om man inte talar om någon som är över 80.)
Det är också intressant att det är så svårt att prata om ålder och om att bli gammal (som man ju blir hela tiden, med tiden), även med människor som jag normalt har pratat om det mesta i livet med.
Underligt! Men nu har jag läst en intressant bok, som jag ska återkomma till!
För övrigt frågade jag för många år sedan min nuvarande make: - Vill du bli gammal med mig? Och det ville han! Jag hoppas att vi får fortfara med det i många år än.
(Jag kommer tyvärr inte ihåg varifrån jag fick den underbara formuleringen, men jag tror att det var en dikt.)
Äntligen 40! skrev jag på min kalasinbjudan för ett par år sedan. För jag tycker att det är härligt att inte vara 25 längre - och för att jag kanske äntligen, någongång, kan få bli betraktad som vuxen och inte som en ungdom i olika sammanhang. Frågan är dock om det gör någon nytta (ur den aspekten alltså) att åren går, så länge föräldragenerationen styr och ställer.
Jag fascineras av att det är helt okej att bli äldre så länge man är under 25-30, men att det sedan inte längre är eftersträvansvärt. (För att inte tala om 'att åldras'. Det uttrycket går knappt att använda längre om man inte talar om någon som är över 80.)
Det är också intressant att det är så svårt att prata om ålder och om att bli gammal (som man ju blir hela tiden, med tiden), även med människor som jag normalt har pratat om det mesta i livet med.
Underligt! Men nu har jag läst en intressant bok, som jag ska återkomma till!
För övrigt frågade jag för många år sedan min nuvarande make: - Vill du bli gammal med mig? Och det ville han! Jag hoppas att vi får fortfara med det i många år än.
(Jag kommer tyvärr inte ihåg varifrån jag fick den underbara formuleringen, men jag tror att det var en dikt.)
söndag 27 september 2009
Echovox 3
Till min stora förvåning har kronor tvåhundrafemtio överförts till mitt nya konto från Schweiz. Sanning att säga trodde jag nog att vi skulle få tillbaka pengarna till slut, men eftersom vi faktiskt inte har betalat mer än ett hundra kronor av dem än... (Antagligen kommer de sista påstådda beställningarna med på nästa månads räkning, för de hade ca fyra månaders eftersläpning sist.)
Trevligt är det, iallafall!
Du kan läsa mer om den här historien i tidigare inlägg, närmare bestämt här och här.
Trevligt är det, iallafall!
Du kan läsa mer om den här historien i tidigare inlägg, närmare bestämt här och här.
fredag 25 september 2009
Pust!
Allting går i ett och jag hinner inte andas riktigt...
Nu verkar det dock som om äldste sonens skolilska kan mildras något efter intensiv kontakt med skolan. Dessutom är de stora proven gjorda för den här gången. (Han behöver väldigt mycket stöttning, som kanske har framgått här tidigare!)
Mina egna studier har stått på undantag, men jag har till slut lyckats sätta punkt för inlämningsuppgiften som ska vara färdig den här veckan. Skönt! (Litteraturläsningen till seminariet nästa vecka får faktiskt vänta ett tag.)
I helgen tänker jag hinna med hus och hem och tomt - och njuta av det! Jag ska vara ute i det vackra väder som maken lovat mig och klippa ner lite buskar, jag ska baka något gott och jag ska röja undan de värsta högarna till förmån för luft och ljus. Kanske kan jag övertala någon att dra runt dammsugaren lite...
Nu är det nu och sedan är på måndag. Härligt!
(För övrigt är jag mycket fascinerad av att min besöksräknare plötsligt har hoppat från elvahundra till elvatusen. Kan ni inte skriva och berätta vilka ni är allihop?)
Nu verkar det dock som om äldste sonens skolilska kan mildras något efter intensiv kontakt med skolan. Dessutom är de stora proven gjorda för den här gången. (Han behöver väldigt mycket stöttning, som kanske har framgått här tidigare!)
Mina egna studier har stått på undantag, men jag har till slut lyckats sätta punkt för inlämningsuppgiften som ska vara färdig den här veckan. Skönt! (Litteraturläsningen till seminariet nästa vecka får faktiskt vänta ett tag.)
I helgen tänker jag hinna med hus och hem och tomt - och njuta av det! Jag ska vara ute i det vackra väder som maken lovat mig och klippa ner lite buskar, jag ska baka något gott och jag ska röja undan de värsta högarna till förmån för luft och ljus. Kanske kan jag övertala någon att dra runt dammsugaren lite...
Nu är det nu och sedan är på måndag. Härligt!
(För övrigt är jag mycket fascinerad av att min besöksräknare plötsligt har hoppat från elvahundra till elvatusen. Kan ni inte skriva och berätta vilka ni är allihop?)
tisdag 22 september 2009
Sång i september
I helgen var jag på körläger. Nu för tiden orkar jag delta nästan fullt ut och det är jag så glad för! (Att den här veckan blir ganska trög och påfrestande står jag gärna ut med, för sakens skull.) Vi övade bland annat Rosenberg och Poulenc, som vi ska sjunga i vinter ihop med en del andra körer - och en jätteorkester. Kul!
Och idag är det tisdag, körövningskväll. Det brukar vara särskilt givande så här direkt efter körlägret, då man fortfarande nästan är uppsjungen och dessutom får befästa något av vad vi lärt oss under helgen. Härligt!
Jag måste få passa på att dela med mig av en sjungande dikt av Kajenn. Läs den högt och njut av ljudkombinationerna!
Uppmuntringssång i september
Går du mot hösten
sjungande
blir gången mera
gungande
och sången mera
klingande,
bevingande och lätt.
Det krävs något
betvingande
och lagom
tröstebringande
när mörkret blir
betungande
och alldeles för tätt.
Att sjunga
är ett sätt!
Och idag är det tisdag, körövningskväll. Det brukar vara särskilt givande så här direkt efter körlägret, då man fortfarande nästan är uppsjungen och dessutom får befästa något av vad vi lärt oss under helgen. Härligt!
Jag måste få passa på att dela med mig av en sjungande dikt av Kajenn. Läs den högt och njut av ljudkombinationerna!
Uppmuntringssång i september
Går du mot hösten
sjungande
blir gången mera
gungande
och sången mera
klingande,
bevingande och lätt.
Det krävs något
betvingande
och lagom
tröstebringande
när mörkret blir
betungande
och alldeles för tätt.
Att sjunga
är ett sätt!
fredag 18 september 2009
Höstens gåvor
Skolan har börjat och jag har inte ett enda ordentligt jobb, men vi har det bra tillsammans här hemma - och med äldste sonen kan jag till och med prata just skola utan att vi blir osams!
Det börjar bita i kinderna både på morgonen och på kvällen, men något gråväder lider vi inte av. Solen skiner uppmuntrande varje dag, tycks det mig, även utomhus.
När vi var i stugan härom helgen plockade vi med oss en massa äpplen hem. De äts av någon anledning inte upp i någon högre hastighet, vilket skulle behövas, så jag har börjat göra torkade äppelringar av dem. Underbart gott!
Några gånger i veckan går maken ut och plockar en liten skål med hösthallon att ha i filen. Och i frysen står små burkar på rad med rårörda röda vinbär för samma ändamål senare under terminen.
Jag måste erkänna att jag känner mig rik.
Det börjar bita i kinderna både på morgonen och på kvällen, men något gråväder lider vi inte av. Solen skiner uppmuntrande varje dag, tycks det mig, även utomhus.
När vi var i stugan härom helgen plockade vi med oss en massa äpplen hem. De äts av någon anledning inte upp i någon högre hastighet, vilket skulle behövas, så jag har börjat göra torkade äppelringar av dem. Underbart gott!
Några gånger i veckan går maken ut och plockar en liten skål med hösthallon att ha i filen. Och i frysen står små burkar på rad med rårörda röda vinbär för samma ändamål senare under terminen.
Jag måste erkänna att jag känner mig rik.
tisdag 15 september 2009
Söderköpings gästabud
I lördags var vi på utflykt hela familjen, trots tonåringens protester. Vi besökte det medeltids- och vikingatidsarrangemang som kallas Söderköpings gästabud.
På kort promenadavstånd i den inte särskilt stora stadskärnan fanns massor med olika saker som hände - bågskytte, marknad, gycklare och fakirer och andra upptåg, medeltidsmusik både i kyrkor och på gator och torg, vikingläger, tornerspel, teater... Arrangemangen återkom så att man som besökare inte behövde välja bort alltför mycket.
Riktigt trevligt och mysigt med happenings i varenda hörn, så detta kan rekommenderas även för en familj med lite större barn!
På kort promenadavstånd i den inte särskilt stora stadskärnan fanns massor med olika saker som hände - bågskytte, marknad, gycklare och fakirer och andra upptåg, medeltidsmusik både i kyrkor och på gator och torg, vikingläger, tornerspel, teater... Arrangemangen återkom så att man som besökare inte behövde välja bort alltför mycket.
Riktigt trevligt och mysigt med happenings i varenda hörn, så detta kan rekommenderas även för en familj med lite större barn!
söndag 13 september 2009
Inblick - utsikt
Gud, för Dig är allting klart.
Efter dagarna hos Mariadöttrarna ser jag också något klarare på den närmaste framtiden. Tack!
Och nu är snart alla fönster putsade också!
Efter dagarna hos Mariadöttrarna ser jag också något klarare på den närmaste framtiden. Tack!
Och nu är snart alla fönster putsade också!
torsdag 10 september 2009
Fortsatta boklistor
I serien "Listor från bokcirkeln" har jag nu kommit till
Böcker det fanns mycket att säga om:
Kärlekens teater av Doris Lessing
Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Ann Schaffer
Århundradets kärlekssaga (dikter) av Märta Tikkanen
Tätt intill dagarna av Mustafa Can
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon
Öken av le Clézio
Böcker det fanns mycket att säga om:
Kärlekens teater av Doris Lessing
Guernseys litteratur- och potatisskalspajsällskap av Mary Ann Schaffer
Århundradets kärlekssaga (dikter) av Märta Tikkanen
Tätt intill dagarna av Mustafa Can
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon
Öken av le Clézio
måndag 7 september 2009
Snacka om populärhistorisk schablon
Igår diskuterade bokcirkeln den första delen i Historiska Medias romanserie Släkten, som är tänkt att levandegöra svensk historia. Blandat blod utspelar sig på vikingatiden och är skriven av Katarina Mazetti.
För första gången var vi nu sex stycken och ändå var vi, tråkigt nog, överens om att det inte var någon särskilt givande bok att läsa. Hon kan ju skriva en bok, men vi hade väntat oss mer. Det kändes tyvärr inte som om det blev varken hackat eller malet, dvs vi som läsare fick inte särskilt mycket mer kunskap och heller inte mycket till liv.
De viktigaste frågorna som ställdes var nog:
Varför tar författaren inte sina romanfigurer på allvar - och hur kan hon tro att vi läsare ska kunna göra det när hon aldrig fördjupar utan bara förklarar ytligt utifrån dagens perspektiv?
Har hon inte fått rimliga arbetsförutsättningar - eller trodde hon att allt skulle ge sig bara man försöker härma Röde Orm litegrann till formen?
Behöver den schabloniserade bilden av vikingatiden verkligen en bok till - utgiven på det historisk seriösa förlaget dessutom? (Och hur ser boken om medeltiden ut? Vi ryste vid tanken.)
Det brukar inte bli så mycket diskussioner när vi är överens - iallafall inte om sådana här stolpskott - men frågorna är ju onekligen principiellt intressanta. Eller vad säger du?
För första gången var vi nu sex stycken och ändå var vi, tråkigt nog, överens om att det inte var någon särskilt givande bok att läsa. Hon kan ju skriva en bok, men vi hade väntat oss mer. Det kändes tyvärr inte som om det blev varken hackat eller malet, dvs vi som läsare fick inte särskilt mycket mer kunskap och heller inte mycket till liv.
De viktigaste frågorna som ställdes var nog:
Varför tar författaren inte sina romanfigurer på allvar - och hur kan hon tro att vi läsare ska kunna göra det när hon aldrig fördjupar utan bara förklarar ytligt utifrån dagens perspektiv?
Har hon inte fått rimliga arbetsförutsättningar - eller trodde hon att allt skulle ge sig bara man försöker härma Röde Orm litegrann till formen?
Behöver den schabloniserade bilden av vikingatiden verkligen en bok till - utgiven på det historisk seriösa förlaget dessutom? (Och hur ser boken om medeltiden ut? Vi ryste vid tanken.)
Det brukar inte bli så mycket diskussioner när vi är överens - iallafall inte om sådana här stolpskott - men frågorna är ju onekligen principiellt intressanta. Eller vad säger du?
söndag 6 september 2009
Spegelns kraft
Som bekant läser jag oftast ett antal böcker samtidigt. De finns spridda över huset, men jag vet oftast precis var jag har vilken bok. Som bokmärke använder jag vad som råkar finnas i närheten när jag behöver det - en biljett, ett udda spelkort, remsan från ett trosskydd, ett kvitto eller något som faktiskt är framställt i syfte att vara just ett bokmärke.
Häromdagen upptäckte jag att jag satt och läste min roman med ett YuGiOh-kort i handen. För er som inte vet är det ett av flera kort som används när personerna i serien duellerar med varandra på sin väg mot självkännedom och lycka. (Klassisk fabel, alltså!) Korten kan vara monster av olika slag, som används i attack- eller försvarsläge, men det finns också en del andra. Och nu satt jag alltså med Mirror Force i handen.
Passande, konstaterade jag. En av alla saker som litteraturen kan göra med och för oss, är ju att spegla livet och vad det är att vara människa. Och i de böcker som jag tycker om har jag kanske ofta fått en skymt av mig själv i spegeln, antingen den jag tror att jag är eller den jag önskar att jag vore.
Tänkvärt är också att kortet i min hand var ett "trap-kort". Man använder det på samma sätt i spelet som den där ordleken "spegel tillbaka" - om nu någon minns den - som en slags fälla. Spegeln fungerar alltså som försvar och skydd för den ene, men som ett potentiellt hot för den andre.
Jag associerar vidare till Narcissus-myten och till Snövits styvmor och till Erised-spegeln i Harry Potter... Ja, nog finns temat om spegelns kraft på många håll i litteraturens värld.
Vilken berättelse eller bild kommer du att tänka på?
Häromdagen upptäckte jag att jag satt och läste min roman med ett YuGiOh-kort i handen. För er som inte vet är det ett av flera kort som används när personerna i serien duellerar med varandra på sin väg mot självkännedom och lycka. (Klassisk fabel, alltså!) Korten kan vara monster av olika slag, som används i attack- eller försvarsläge, men det finns också en del andra. Och nu satt jag alltså med Mirror Force i handen.
Passande, konstaterade jag. En av alla saker som litteraturen kan göra med och för oss, är ju att spegla livet och vad det är att vara människa. Och i de böcker som jag tycker om har jag kanske ofta fått en skymt av mig själv i spegeln, antingen den jag tror att jag är eller den jag önskar att jag vore.
Tänkvärt är också att kortet i min hand var ett "trap-kort". Man använder det på samma sätt i spelet som den där ordleken "spegel tillbaka" - om nu någon minns den - som en slags fälla. Spegeln fungerar alltså som försvar och skydd för den ene, men som ett potentiellt hot för den andre.
Jag associerar vidare till Narcissus-myten och till Snövits styvmor och till Erised-spegeln i Harry Potter... Ja, nog finns temat om spegelns kraft på många håll i litteraturens värld.
Vilken berättelse eller bild kommer du att tänka på?
torsdag 3 september 2009
Så sant som det är sagt
Jag kan inte låta bli att dela med mig av en Berglin. Som läsare (något över flingpaketsnivå) och litteraturvetare måste jag säga att jag tycker mer och mer om den här stripen ju mer jag funderar på den!
(Klicka på den så blir den större och lättare att läsa.)
(Klicka på den så blir den större och lättare att läsa.)
tisdag 1 september 2009
Flumpe
Hmm. Efter att ha följt skoldebatten ett tag inser jag att jag nog borde börja kalla mig "flumpedagog", även om definitionen är väldigt vid. (Alternativt skarpt begränsad till personer som inte håller med skolminister Björklund om precis allt han säger. Men det blir ju ganska vitt i verkligheten!)
Läs mer här och i de länkar som finns där.
Läs mer här och i de länkar som finns där.
fredag 28 augusti 2009
Nya ord
Jag gillar vårt svenska språk, högt och rent!
En av trevligheterna är att det är så lätt att göra nya ord. Vi gör det hela tiden nästan utan att tänka på det med hjälp av sammansättningar och adjektivböjningar, men verben är ju också en favorit förstås.
Jag kommer ihåg när jag läste i mammas ICA-Kuriren på 80-talet om en tävling där man ville få fram bästa ordet för att laga mat i microvågsugn. Vinnaren kom på verbet "micra", som idag är en fullkomligt självklar del av vårt ordförråd. Häromåret vann en femåring priset för bästa nyord, som gick i samma stil: lysa med ficklampa - "fickla". Det är fantastiskt!
Yngste sonen har fått en ny magister nu i sexan. Av det lilla jag sett hittills av honom i skrift lider han av särskrivningssyndrom (om det nu var han som producerade packlistan till dagens utflykt), men det förlåter jag honom pga av den lilla lappen till oss som lovat att skjutsa barnen till kanotuthyrningen. Rubriken var nämligen fantastisk:
Paddlingschaufförer!
Mmm. Smaka på det.
En av trevligheterna är att det är så lätt att göra nya ord. Vi gör det hela tiden nästan utan att tänka på det med hjälp av sammansättningar och adjektivböjningar, men verben är ju också en favorit förstås.
Jag kommer ihåg när jag läste i mammas ICA-Kuriren på 80-talet om en tävling där man ville få fram bästa ordet för att laga mat i microvågsugn. Vinnaren kom på verbet "micra", som idag är en fullkomligt självklar del av vårt ordförråd. Häromåret vann en femåring priset för bästa nyord, som gick i samma stil: lysa med ficklampa - "fickla". Det är fantastiskt!
Yngste sonen har fått en ny magister nu i sexan. Av det lilla jag sett hittills av honom i skrift lider han av särskrivningssyndrom (om det nu var han som producerade packlistan till dagens utflykt), men det förlåter jag honom pga av den lilla lappen till oss som lovat att skjutsa barnen till kanotuthyrningen. Rubriken var nämligen fantastisk:
Paddlingschaufförer!
Mmm. Smaka på det.
onsdag 26 augusti 2009
Tråkmåns?
Tänkte studera lite på distans igen, i brist på anställning att lägga min tid och energi på. Inte för att jag egentligen saknar saker att sysselsätta mig med, men för att det är trevligt att ge sig själv möjligheter att utvecklas och förvånas.
Dessutom tillåter a-kassan deltidsstudier om man på heder och samvete lovar att det inte hindrar en från att ta de jobb som dyker upp. (Vilka jobb då? Jag har tyvärr inte sett till eller blivit erbjuden särskilt många de senaste sju åren. Och när jag har försökt själv vill de bara kasta ut mig ur systemen.)
Högskolan i Dalarna är en av få högskolor som verkligen ger sina distanskurser på distans, dvs där det inte förekommer några som helst fysiska träffar. Föreläsningar, inlämningar, diskussioner och seminarier sker med datorns hjälp (Fronter respektive Adobe Connect) och jag behöver inte resa någonstans.
Detta passar mig utmärkt, eftersom vitsen med distansstudier ju är att jag ska få studera på mina egna villkor. Jag vill inte vara beroende av andras almanackor eller påverka/förstöra andras studier för att mitt liv i dagsläget inte passar ihop med deras. Det underlättar också en eventuell kombination med eventuella timanställningar som eventuellt dyker upp.
Kort sagt är jag nog en himla tråkmåns, som inte vill samarbeta med någon och inte ens tycker att seminarier är särskilt nödvändiga. (Iallafall var de av tveksamt värde i den förra kursen - för mig. I bästa fall bidrog jag med något ändå - för andra.) Och grupparbeten tycker jag är väldigt onödiga i distansstudier. Föreläsningar kan vara bra - om de tar upp något mer än det som står i litteraturen.) Om inte annat kanske jag ska definieras som en allt mer egotrippad besserwisser?
Jag menar bara att jag vill anförtros uppgiften att själv välja vad jag använder min tid till - och när. Annars är jag numera så obekväm att jag gör det ändå!
Dessutom tillåter a-kassan deltidsstudier om man på heder och samvete lovar att det inte hindrar en från att ta de jobb som dyker upp. (Vilka jobb då? Jag har tyvärr inte sett till eller blivit erbjuden särskilt många de senaste sju åren. Och när jag har försökt själv vill de bara kasta ut mig ur systemen.)
Högskolan i Dalarna är en av få högskolor som verkligen ger sina distanskurser på distans, dvs där det inte förekommer några som helst fysiska träffar. Föreläsningar, inlämningar, diskussioner och seminarier sker med datorns hjälp (Fronter respektive Adobe Connect) och jag behöver inte resa någonstans.
Detta passar mig utmärkt, eftersom vitsen med distansstudier ju är att jag ska få studera på mina egna villkor. Jag vill inte vara beroende av andras almanackor eller påverka/förstöra andras studier för att mitt liv i dagsläget inte passar ihop med deras. Det underlättar också en eventuell kombination med eventuella timanställningar som eventuellt dyker upp.
Kort sagt är jag nog en himla tråkmåns, som inte vill samarbeta med någon och inte ens tycker att seminarier är särskilt nödvändiga. (Iallafall var de av tveksamt värde i den förra kursen - för mig. I bästa fall bidrog jag med något ändå - för andra.) Och grupparbeten tycker jag är väldigt onödiga i distansstudier. Föreläsningar kan vara bra - om de tar upp något mer än det som står i litteraturen.) Om inte annat kanske jag ska definieras som en allt mer egotrippad besserwisser?
Jag menar bara att jag vill anförtros uppgiften att själv välja vad jag använder min tid till - och när. Annars är jag numera så obekväm att jag gör det ändå!
söndag 23 augusti 2009
Gummibollsbyte
Jag har ägnat mig åt lite VVS-arbete. Det är ju verkligen inte mycket att skryta med, men det känns skönt att jag försökte - och lyckades - alldeles själv! Så här gick det till:
Ett: Toaletterna står och rinner hela tiden.
Det går åt en massa vatten och det låter så förskräckligt när de tankar in vattnet ett antal gånger varje natt - i onödan.
Två: Slå upp det!
Enligt boken kan felet bero på två saker: flottören eller gummigrejen. Eftersom vi (läs maken)ganska nyss bytte den förstnämnda i den toastol som är värst, borde det vara det senare som är problemet.
Tre: Ta en titt!
Jojomen. Snacka om söndervittrat gummi!
Fyra: Åk till favoritfarbror Leif i VVS-butiken och handla det som behöver handlas.
Jag kom hem med två gummibollar (ja, de heter så) och en flottörmojäng till den andra toan också. Som vanligt fick jag eftertänksamma instruktioner med mig på vägen.
Fem: Byt ut grejerna!
Denna del brukar jag lämna åt maken, men idag har jag alltså gjort det själv. Eller iallafall har jag bytt ut gummibollen i den ena toan - och nu fungerar det hela utmärkt.
Dessutom har jag visat ene sonen med kompis hur en toalett fungerar. Inte illa!
Ett: Toaletterna står och rinner hela tiden.
Det går åt en massa vatten och det låter så förskräckligt när de tankar in vattnet ett antal gånger varje natt - i onödan.
Två: Slå upp det!
Enligt boken kan felet bero på två saker: flottören eller gummigrejen. Eftersom vi (läs maken)ganska nyss bytte den förstnämnda i den toastol som är värst, borde det vara det senare som är problemet.
Tre: Ta en titt!
Jojomen. Snacka om söndervittrat gummi!
Fyra: Åk till favoritfarbror Leif i VVS-butiken och handla det som behöver handlas.
Jag kom hem med två gummibollar (ja, de heter så) och en flottörmojäng till den andra toan också. Som vanligt fick jag eftertänksamma instruktioner med mig på vägen.
Fem: Byt ut grejerna!
Denna del brukar jag lämna åt maken, men idag har jag alltså gjort det själv. Eller iallafall har jag bytt ut gummibollen i den ena toan - och nu fungerar det hela utmärkt.
Dessutom har jag visat ene sonen med kompis hur en toalett fungerar. Inte illa!
torsdag 20 augusti 2009
Min madeleinekaka
Gryningsgräs.
Smaka på det, ett nytt ord ur Andhés fatabur.
Gryningsgräs. Bara fötter i daggigt gräs som tassar mot mormors utedass i gryningen. Fuktade gympadojjor som sedan samlar damm på grusvägen på väg mot morfars eka och näten som ska dras.
Gryningsgräs - barndomssomrar i Bohuslän.
Prousts madeleinekaka satte sprutt på hans minnen, men själv behöver jag bara ord och allitterationer.
Smaka på det, ett nytt ord ur Andhés fatabur.
Gryningsgräs. Bara fötter i daggigt gräs som tassar mot mormors utedass i gryningen. Fuktade gympadojjor som sedan samlar damm på grusvägen på väg mot morfars eka och näten som ska dras.
Gryningsgräs - barndomssomrar i Bohuslän.
Prousts madeleinekaka satte sprutt på hans minnen, men själv behöver jag bara ord och allitterationer.
tisdag 18 augusti 2009
Echovox - fortsättningen
Här kommer fortsättningen på sagan.
Företaget ifråga svarade till slut vänligt men bestämt att de inte tänkte betala tillbaka någonting, eftersom vi hade beställt de där koderna vid fem (!) tillfällen á 50 kr från mobiltelefonen. Sedan följde en mycket detaljerad lista på när dessa beställningar ägt rum, en lista som kan tyckas mycket övertygande. Men vi har ju inte beställt något! Vi har INTE skrivit NEXON i några sms och skickat dem till ett femsiffrigt nummer som börjar med 71.
Skam den som ger sig. Jag bestred allt en gång till och talade om att varken jag (som ägare av abonnemanget) eller min minderårige son (som användare) överhuvudtaget vet vad de pratar om. Och att jag anser att de ska betala tillbaka.
Resultat: Ett skumt mail där de beklagar att minderåriga är inblandade och ber om ett "officiellt dokument" med sonens namn och personnummer. Som någon slags bevis för att han är min som, eller vadå? Skulle jag skicka ett peronbevis eller vad menar de? Och varför? Inte ens ett officiellt dokument kan ju egentligen bevisa att det är han som använder telefonen. Men det är väl meningen att det ska vara svårt och knöligt att överklaga och få sina pengar tillbaka.
Samma dag på eftermiddagen kom det ett nytt mail, utan tidigare konverstion i. "Vi har blivit kontaktade av Etiska Rådet för betalteletjänster och har beslutat återbetala 250 kr." Wow! Även om mitt tjat inte räcker så långt, så kan andras tydligen göra nytta. Eftersom "vår finansiella avdelning befinner sig utomlands" behövde de en faslig massa uppgifter tillsammans med mitt kontonummer. Hmm.
Nu har jag öppnat ett nytt (tomt) konto som detta skumma företag gärna kan få numret till, skickat alla nummer och koder de behöver samt fått en bekräftelse på att återbetalning ska ske inom 30 dagar.
Återstår att se om sagan får ett lyckligt slut.
Företaget ifråga svarade till slut vänligt men bestämt att de inte tänkte betala tillbaka någonting, eftersom vi hade beställt de där koderna vid fem (!) tillfällen á 50 kr från mobiltelefonen. Sedan följde en mycket detaljerad lista på när dessa beställningar ägt rum, en lista som kan tyckas mycket övertygande. Men vi har ju inte beställt något! Vi har INTE skrivit NEXON i några sms och skickat dem till ett femsiffrigt nummer som börjar med 71.
Skam den som ger sig. Jag bestred allt en gång till och talade om att varken jag (som ägare av abonnemanget) eller min minderårige son (som användare) överhuvudtaget vet vad de pratar om. Och att jag anser att de ska betala tillbaka.
Resultat: Ett skumt mail där de beklagar att minderåriga är inblandade och ber om ett "officiellt dokument" med sonens namn och personnummer. Som någon slags bevis för att han är min som, eller vadå? Skulle jag skicka ett peronbevis eller vad menar de? Och varför? Inte ens ett officiellt dokument kan ju egentligen bevisa att det är han som använder telefonen. Men det är väl meningen att det ska vara svårt och knöligt att överklaga och få sina pengar tillbaka.
Samma dag på eftermiddagen kom det ett nytt mail, utan tidigare konverstion i. "Vi har blivit kontaktade av Etiska Rådet för betalteletjänster och har beslutat återbetala 250 kr." Wow! Även om mitt tjat inte räcker så långt, så kan andras tydligen göra nytta. Eftersom "vår finansiella avdelning befinner sig utomlands" behövde de en faslig massa uppgifter tillsammans med mitt kontonummer. Hmm.
Nu har jag öppnat ett nytt (tomt) konto som detta skumma företag gärna kan få numret till, skickat alla nummer och koder de behöver samt fått en bekräftelse på att återbetalning ska ske inom 30 dagar.
Återstår att se om sagan får ett lyckligt slut.
söndag 16 augusti 2009
Sommarböcker
Idag har jag utdelat medaljer till barnen för väl genomförd sommarläsning. Eller rättare: Pengar för varje bok har de redan fått och idag fick de varsin hajtand (från Universeum) som ett tecken på att de vågat ge sig ut på äventyr i böckernas värld.
Hur mycket de läste?
Fem respektive sju böcker. (Maken har läst fyra bibeltjocka böcker och jag 22 st av varierande tjocklek.)
Hur mycket de fick?
Äldste sonen 100 kr per bok, yngste 50 kr. (Maken en puss och jag folkets jubel.)
Orättvist?
Nej, de har olika förutsättningar.
Hur mycket de läste?
Fem respektive sju böcker. (Maken har läst fyra bibeltjocka böcker och jag 22 st av varierande tjocklek.)
Hur mycket de fick?
Äldste sonen 100 kr per bok, yngste 50 kr. (Maken en puss och jag folkets jubel.)
Orättvist?
Nej, de har olika förutsättningar.
torsdag 13 augusti 2009
Briefning
I Alan Bennetts bok Drottningen vänder blad (2008) blir drottningen ifråga av en slump läsare på ålderns höst. Då känner hon förtret över alla de tillfällen hon missat att prata väsentligheter med de författare hon då inte hade läst. När hon råkar nämna det för sin hovsekreterare (som inom parentes sagt inte alls är förtjust över hennes vaknande läsintresse, utan snarare motarbetar det) utspinner sig följande dialog:
- Men drottningen måste väl ha blivit briefad?
- Naturligtvis, men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. En briefning är kortfattad, saklig och tar upp det som är relevant. Läsandet är oordnat, diskursivt och oupphörligt inbjudande. Briefningen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.
- Jag undrar om jag kan få Ers Majestät att återgå till besöket på skofabriken? sa Sir Kevin.
- Nästa gång, sa drottningen kort. Var la jag min bok?
(s. 24)
Jag kommer osökt att tänka på svenskundervisning. Förutom skrivande och talande och lyssnande på längden och på tvären, så ska ju ämnet BÅDE få eleverna att läsa OCH ge dem en översikt i ämnet litteraturhistoria. Två antiteser ska alltså kombineras.
Inte konstigt att det kan vara så svårt!
- Men drottningen måste väl ha blivit briefad?
- Naturligtvis, men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. En briefning är kortfattad, saklig och tar upp det som är relevant. Läsandet är oordnat, diskursivt och oupphörligt inbjudande. Briefningen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.
- Jag undrar om jag kan få Ers Majestät att återgå till besöket på skofabriken? sa Sir Kevin.
- Nästa gång, sa drottningen kort. Var la jag min bok?
(s. 24)
Jag kommer osökt att tänka på svenskundervisning. Förutom skrivande och talande och lyssnande på längden och på tvären, så ska ju ämnet BÅDE få eleverna att läsa OCH ge dem en översikt i ämnet litteraturhistoria. Två antiteser ska alltså kombineras.
Inte konstigt att det kan vara så svårt!
tisdag 11 augusti 2009
Bara lite eftertanke
Minsann, gick det inte den här gången också!
För ett halvt dussin år sedan eller så provade jag konceptet Viktväktarna, för att bli av med de 10 kg extra som dykt upp i diverse medicineringars kölvatten. Det var ett väl fungerande koncept för mig, med uppmuntran men också frihet för var och en att göra saken på sitt sätt.
Ungefär vartannat år sedan dess har jag åter räknat points någon vecka eller två, när jag tyckt att det blivit ett par-tre kilo för mycket på mig. Och varje gång har jag gått ner dessa kilon bara av att räkna!
Det är naturligtvis inte konstigt alls, eftersom bara det faktum att man skriver upp allt man äter gör att de goda kakorna och kexen som slinker ner liksom automatiskt blir färre.
Men det är ganska roligt ändå - och tänkvärt - att bara lite eftertanke räcker en god bit på väg mot målet.
För ett halvt dussin år sedan eller så provade jag konceptet Viktväktarna, för att bli av med de 10 kg extra som dykt upp i diverse medicineringars kölvatten. Det var ett väl fungerande koncept för mig, med uppmuntran men också frihet för var och en att göra saken på sitt sätt.
Ungefär vartannat år sedan dess har jag åter räknat points någon vecka eller två, när jag tyckt att det blivit ett par-tre kilo för mycket på mig. Och varje gång har jag gått ner dessa kilon bara av att räkna!
Det är naturligtvis inte konstigt alls, eftersom bara det faktum att man skriver upp allt man äter gör att de goda kakorna och kexen som slinker ner liksom automatiskt blir färre.
Men det är ganska roligt ändå - och tänkvärt - att bara lite eftertanke räcker en god bit på väg mot målet.
söndag 9 augusti 2009
Drömmar på distans
Sådärja!
Nu har jag läst ut, dvs lyssnat färdigt på, Fogelströms Mina drömmars stad. Den bestod av tio CD skivor på ca en timme vardera, så det är ju ingenting mot Harry Potter-boxarna vi har klämt om somrarna i bilen.
Jag måste säga att det är en intressant skildring av hur fattigt folk och andra levde i Sverige - och framför allt i huvudstaden - under andra halvan av 1800-talet. Ett utmärkt underlag för historiska diskussioner med elever om man kan entusiasmera dem till läsning. (Eller kanske man kan använda lämpliga utdrag...?!) Jag måste också säga att Fogelström är en vaken skildrare av miljöer.
Ändå har det nästan varit lite jobbigt. Trots Helge Skoogs sansade men ändå nyansrika uppläsning, har inte heller ljudboken lyckats väcka så mycket mer än artigt intresse. Jag har inte ryckts med, inte varit särskilt intresserad av Hennings och Lottens drömmar, öden och äventyr eller hur det skulle gå för dem. Snarare känt mig ganska distanserad, kanske till och med oinbjuden. Först sista Cd:n blev jag gripen - av deras djupnande kärleksrelation, av hans död och hennes sorg över den och över bortadopterandet av äldste sonen.
Men nej. Jag tänker nog inte fortsätta läsa eller lyssna, trots att alla böckerna står i bokhyllan här hemma. Men jag är glad att jag "läst" den första!
Nu har jag läst ut, dvs lyssnat färdigt på, Fogelströms Mina drömmars stad. Den bestod av tio CD skivor på ca en timme vardera, så det är ju ingenting mot Harry Potter-boxarna vi har klämt om somrarna i bilen.
Jag måste säga att det är en intressant skildring av hur fattigt folk och andra levde i Sverige - och framför allt i huvudstaden - under andra halvan av 1800-talet. Ett utmärkt underlag för historiska diskussioner med elever om man kan entusiasmera dem till läsning. (Eller kanske man kan använda lämpliga utdrag...?!) Jag måste också säga att Fogelström är en vaken skildrare av miljöer.
Ändå har det nästan varit lite jobbigt. Trots Helge Skoogs sansade men ändå nyansrika uppläsning, har inte heller ljudboken lyckats väcka så mycket mer än artigt intresse. Jag har inte ryckts med, inte varit särskilt intresserad av Hennings och Lottens drömmar, öden och äventyr eller hur det skulle gå för dem. Snarare känt mig ganska distanserad, kanske till och med oinbjuden. Först sista Cd:n blev jag gripen - av deras djupnande kärleksrelation, av hans död och hennes sorg över den och över bortadopterandet av äldste sonen.
Men nej. Jag tänker nog inte fortsätta läsa eller lyssna, trots att alla böckerna står i bokhyllan här hemma. Men jag är glad att jag "läst" den första!
onsdag 5 augusti 2009
Sommarkväll
Satt ute en stund och njöt av sommaren. Trots att vi har en tomt snarare än en trädgård, säger jag med Stefan Andhé:
"...humlesurr, fjärilsflykt, lavendellycka."
Mmm.
"...humlesurr, fjärilsflykt, lavendellycka."
Mmm.
Berörd av en nobel bok
Igår träffades bokcirkeln igen och diskuterade le Clézios Öken. Vi var alla överens om att vi tyckte om den - språket, beskrivningarna av den lilla människan och de små händelserna... Man behövde lugn för att läsa detta.
Men jag ska inte påstå att jag begrep den. Vi pratade om detta också, förstås, och hade inga patentlösningarna på vad som egentligen är meningen med boken. Det är ju ganska stillastående, även om man på ett annat sätt kan säga att det händer verkligt omvälvande saker i de två olika berättelser som vävs in i varandra. (Om det nu är den korrekta beskrivningen på det hela.)
Ganska obegripligt på ett sätt, alltså. På ett annat sätt underbart enkelt och vackert, om än ganska tragiskt. Det är väl det som är nobelpriskvalitet, antar jag. Att skriva svårbegripligt så att det ändå berör vanligt folk.
Men jag ska inte påstå att jag begrep den. Vi pratade om detta också, förstås, och hade inga patentlösningarna på vad som egentligen är meningen med boken. Det är ju ganska stillastående, även om man på ett annat sätt kan säga att det händer verkligt omvälvande saker i de två olika berättelser som vävs in i varandra. (Om det nu är den korrekta beskrivningen på det hela.)
Ganska obegripligt på ett sätt, alltså. På ett annat sätt underbart enkelt och vackert, om än ganska tragiskt. Det är väl det som är nobelpriskvalitet, antar jag. Att skriva svårbegripligt så att det ändå berör vanligt folk.
fredag 31 juli 2009
Det är lätt att bli lycklig
Jag satt i ett väntrum häromdagen. Det enda läsbara inom synhåll var någon slags bröllopstidning som sades vara lokal, vilket jag antar betyder att annonsörerna finns i vårt närområde. På insidan av första bladet fanns en helsidesannons från en av stadens köpcentra.
Det är lätt att bli lycklig!!!
skrek man ut med stora bokstäver i en somrigt sprudlande annons som kastade sig mot mina ögonhinnor. I centrum stod tre kvinnliga individer i olika åldrar (antagligen representanter för målgrupperna) som alla bar på eller lekfullt svängde med åtskilliga välfyllda kassar.
Jag blir mest trött, men också lite road. Är inte klichén "Den som har mest prylar när han dör vinner" pinsamt ute nuförtiden? Eller iallafall genomskådad, åtminstone rent logiskt sett så att rubriker inte bör vara såpass tydliga? Och vill förresten inte män också bli lyckliga?
Men jag kan hålla med om saken i sig. Det ÄR lätt att bli - eller iallafall känna sig - lycklig! Senast blev jag det på jobbet i förmiddags, när jag fick till en riktigt snygg välkomstsamplantering till den nya diakonissan som börjar på söndag.
För att inte tala om igår kväll, när jag läste första kapitlet i Stefan Andhés Det oändliga blå. (Hans kåserisamlingar har ju alltid så underbara titlar... Förvaring av violer, Av fröjd vill hjärtat gråta, En vind genom gräset...) Blandningen av vanlig vacker vardag, självkännedom och fantastiskt språk gör mig ofta lycklig.
Och eftersom böckerna redan står i bokhyllan - eller finns på bibliotek - så är det inte bara lätt utan dessutom gratis!
Det är lätt att bli lycklig!!!
skrek man ut med stora bokstäver i en somrigt sprudlande annons som kastade sig mot mina ögonhinnor. I centrum stod tre kvinnliga individer i olika åldrar (antagligen representanter för målgrupperna) som alla bar på eller lekfullt svängde med åtskilliga välfyllda kassar.
Jag blir mest trött, men också lite road. Är inte klichén "Den som har mest prylar när han dör vinner" pinsamt ute nuförtiden? Eller iallafall genomskådad, åtminstone rent logiskt sett så att rubriker inte bör vara såpass tydliga? Och vill förresten inte män också bli lyckliga?
Men jag kan hålla med om saken i sig. Det ÄR lätt att bli - eller iallafall känna sig - lycklig! Senast blev jag det på jobbet i förmiddags, när jag fick till en riktigt snygg välkomstsamplantering till den nya diakonissan som börjar på söndag.
För att inte tala om igår kväll, när jag läste första kapitlet i Stefan Andhés Det oändliga blå. (Hans kåserisamlingar har ju alltid så underbara titlar... Förvaring av violer, Av fröjd vill hjärtat gråta, En vind genom gräset...) Blandningen av vanlig vacker vardag, självkännedom och fantastiskt språk gör mig ofta lycklig.
Och eftersom böckerna redan står i bokhyllan - eller finns på bibliotek - så är det inte bara lätt utan dessutom gratis!
onsdag 29 juli 2009
Echovox' bedrägerier
Senaste fakturan på sonens mobiltelefonabonnemang hos Telia var dubbelt så stor som den brukar vara. Detta innebär inga horribla summor, men måste naturligtvis ändå kollas upp. Det visade sig att det köpts två tjänster från Echovox för sammanlagt 100 kr, något som han inte kändes vid på något sätt.
Nehej. Minns han inte, vill han inte berätta eller har han faktiskt inte beställt några tjänster? Hur kan en mamma veta?
Mamman ifråga googlade för att få lite på fötterna och eventuellt kunna friska upp sonens minne om vad det kan ha handlat om. Resultatet blev istället att hon (dvs jag) är alltmer övertygad om att han är fullkomligt oskyldig. Det visar sig nämligen att det finns väldigt många människor som debiterats för tjänster från Echovox som de aldrig har beställt. Tydligen ofta barn, dessutom ofta summor som är betydligt större än våran lilla hundralapp. Snacka om bedrägligt beteende.
Intressant! Men hur har det gått till? Varken sonen eller jag (som är räkningsmottagare) har knappat in telefonnumret i någon ruta på nätet, t.ex. för att få tillgång till resultatet av ett IQ-test eller för att få delta i någon tävling. Han har inte skickat några SMS med pinkoder eller andra beställningar i - men däremot fått en del konstiga själv. Dessa har han enligt uppgift absolut inte svarat på, vilket ju är bra. Däremot har han raderat dem allihop och kan inte redogöra för vad det egentligen stod i dem. Suck.
Trots att min man är mycket upprörd över att vår teleoperatör på detta sätt agerar indrivare åt företag med maffiametoder, verkar det utsiktslöst att försöka vägra att betala Telia. Iallafall såvitt jag begriper av vad de själva säger, vad andra upplevt och vad det står i det finstilta. Den räkningen är alltså betald, men så här har jag gjort istället:
1) Ringt och frågat Echovox vad det handlar om 020-793604
2) Spärrat abonnemanget ifråga för betalsamtal. (Men ett kontantkort går inte att spärra.)
3) Skrivit e-post till Echovox och bestridit kostnaden.
4) Skrivit e-post till Etiska nämnden för betalteletjänster och bett om hjälp att få pengarna tillbaka. (Men jag glömde tala om att användaren av abonnemanget är omyndig och alltså rimligtvis inte kan ingå några avtal med någon. Om nu det kunde hjälpa.) Läs gärna mer på deras hemsida!
Enligt kommentarer på nätet verkar detta förfarande kunna ge resultat, dvs pengarna tillbaka. Men isåfall vill företaget ifråga ha ditt bankkontonummer... Lösningen är tydligen ett gratis servicekonto i din bank, som sedan slussar pengarna vidare till dig utan att du behöver lämna ut känsliga uppgifter.
Ja, ja. Vi får väl se vad som händer.
Nehej. Minns han inte, vill han inte berätta eller har han faktiskt inte beställt några tjänster? Hur kan en mamma veta?
Mamman ifråga googlade för att få lite på fötterna och eventuellt kunna friska upp sonens minne om vad det kan ha handlat om. Resultatet blev istället att hon (dvs jag) är alltmer övertygad om att han är fullkomligt oskyldig. Det visar sig nämligen att det finns väldigt många människor som debiterats för tjänster från Echovox som de aldrig har beställt. Tydligen ofta barn, dessutom ofta summor som är betydligt större än våran lilla hundralapp. Snacka om bedrägligt beteende.
Intressant! Men hur har det gått till? Varken sonen eller jag (som är räkningsmottagare) har knappat in telefonnumret i någon ruta på nätet, t.ex. för att få tillgång till resultatet av ett IQ-test eller för att få delta i någon tävling. Han har inte skickat några SMS med pinkoder eller andra beställningar i - men däremot fått en del konstiga själv. Dessa har han enligt uppgift absolut inte svarat på, vilket ju är bra. Däremot har han raderat dem allihop och kan inte redogöra för vad det egentligen stod i dem. Suck.
Trots att min man är mycket upprörd över att vår teleoperatör på detta sätt agerar indrivare åt företag med maffiametoder, verkar det utsiktslöst att försöka vägra att betala Telia. Iallafall såvitt jag begriper av vad de själva säger, vad andra upplevt och vad det står i det finstilta. Den räkningen är alltså betald, men så här har jag gjort istället:
1) Ringt och frågat Echovox vad det handlar om 020-793604
2) Spärrat abonnemanget ifråga för betalsamtal. (Men ett kontantkort går inte att spärra.)
3) Skrivit e-post till Echovox och bestridit kostnaden.
4) Skrivit e-post till Etiska nämnden för betalteletjänster och bett om hjälp att få pengarna tillbaka. (Men jag glömde tala om att användaren av abonnemanget är omyndig och alltså rimligtvis inte kan ingå några avtal med någon. Om nu det kunde hjälpa.) Läs gärna mer på deras hemsida!
Enligt kommentarer på nätet verkar detta förfarande kunna ge resultat, dvs pengarna tillbaka. Men isåfall vill företaget ifråga ha ditt bankkontonummer... Lösningen är tydligen ett gratis servicekonto i din bank, som sedan slussar pengarna vidare till dig utan att du behöver lämna ut känsliga uppgifter.
Ja, ja. Vi får väl se vad som händer.
lördag 25 juli 2009
Känns rätt bra
Tillbaka hemma efter knappa två veckor i stugan. Det har varit avslappnat och skönt, vi har hunnit fixa lite och träffa släkt/vänner samt varit på Liseberg respektive Universeum. Och jag har fått min sommarkänsla: att på bara fötter få gå ut och sätta mig på den solvarma trätrappan med frukosten och en god bok. Mmm.
Väderprognosen sa att det skulle regna varje dag, utom möjligen i torsdags. Det regnade nästan inte alls någon dag, utom i torsdags - och då skulle vi måla. Det hanns dock med ändå. Kort sagt är vi rätt nöjda!
Dock måste medges att det är skönt att vara hemma också. Jag trivs här! Och vilken lyx med dusch och diskmaskin - för att inte tala om en vattenklosett där man slipper umgås så intimt med sina avfallsprodukter. (Exempelvis titta på, städa undan med en borste samt småningom gräva ner.)
Barnen tycker det är underbart att äntligen ha tillgång till tv och datorer igen, för det har varit SÅÅÅ tråkigt utan. Men det tror jag är nyttigt! (Säkert en av de där sakerna som man som barn lovade sig själv att aldrig någonsin säga till sina egna barn!)
Nu ska jag förbereda yngste sonens födelsedag och börja jobba på måndag. Känns rätt bra det också.
Väderprognosen sa att det skulle regna varje dag, utom möjligen i torsdags. Det regnade nästan inte alls någon dag, utom i torsdags - och då skulle vi måla. Det hanns dock med ändå. Kort sagt är vi rätt nöjda!
Dock måste medges att det är skönt att vara hemma också. Jag trivs här! Och vilken lyx med dusch och diskmaskin - för att inte tala om en vattenklosett där man slipper umgås så intimt med sina avfallsprodukter. (Exempelvis titta på, städa undan med en borste samt småningom gräva ner.)
Barnen tycker det är underbart att äntligen ha tillgång till tv och datorer igen, för det har varit SÅÅÅ tråkigt utan. Men det tror jag är nyttigt! (Säkert en av de där sakerna som man som barn lovade sig själv att aldrig någonsin säga till sina egna barn!)
Nu ska jag förbereda yngste sonens födelsedag och börja jobba på måndag. Känns rätt bra det också.
onsdag 8 juli 2009
Lördag hela veckan?
Idag och imorgon är jag ledig, eftersom jag jobbar i helgen - så det är väl idag det är "lördag". Skönt, för jag är lite trött.
Har skrotat runt i solen lite och småfixat i trädgården på förmiddagen: Grävt upp några tistlar bland rosorna, rensat i rabarberståndet, planterat ännu en Backnejlika i det hopplösa söderläget (den andra har ju överlevt både maj och juni!), plockat bort vissna blommor på petuniorna osv. Synnerligen avslappnande! I eftermiddag ska jag kanske klippa lite till av häcken.
Lite till? Ja, jag klipper av så mycket i taget som jag får plats med i den komposttunna som vi abonnerar på och som töms av det lokala soptömningsföretaget varannan vecka april-oktober. På så sätt blir det inga eländans högar som ligger och ruttnar på gräsmattan. Och heller inga stickiga grenar som ska tryckas ner i sopsäckar för vidare transport till närmaste avfallsstation. Härligt!
(Även om grannarna säkert tycker att det ser konstigt ut med vår halvklippta häck hela sommaren. Men vem bryr sig? Inte jag. Och nu har ju iallafall husets fasad samma kulör hela vägen runt, så vad finns det att klaga på?!!)
Har skrotat runt i solen lite och småfixat i trädgården på förmiddagen: Grävt upp några tistlar bland rosorna, rensat i rabarberståndet, planterat ännu en Backnejlika i det hopplösa söderläget (den andra har ju överlevt både maj och juni!), plockat bort vissna blommor på petuniorna osv. Synnerligen avslappnande! I eftermiddag ska jag kanske klippa lite till av häcken.
Lite till? Ja, jag klipper av så mycket i taget som jag får plats med i den komposttunna som vi abonnerar på och som töms av det lokala soptömningsföretaget varannan vecka april-oktober. På så sätt blir det inga eländans högar som ligger och ruttnar på gräsmattan. Och heller inga stickiga grenar som ska tryckas ner i sopsäckar för vidare transport till närmaste avfallsstation. Härligt!
(Även om grannarna säkert tycker att det ser konstigt ut med vår halvklippta häck hela sommaren. Men vem bryr sig? Inte jag. Och nu har ju iallafall husets fasad samma kulör hela vägen runt, så vad finns det att klaga på?!!)
lördag 4 juli 2009
Musik i sommarkväll
Har just varit på konsert i en gammal rosa kyrka på landet, femton minuters cykelväg härifrån. Församlingens organist spelade piano och orgel, hans dotter spelade oboe. Båda är oerhört duktiga.
Jag blev alldeles LYCKLIG - så där så att jag nästan började gråta av det. Särskilt av improvisationerna över några olika psalmer.
Det är svårt att göra något som ingen annan har gjort förut och samtidigt undvika att förstöra psalmen och dess "själ". (För att inte tala om hur svårt det är att spela jazz på orgel!) Men detta var mycket bra.
Det kunde gärna ha ösregnat på hemvägen. Jag hade cyklat glatt leende ändå!
Jag blev alldeles LYCKLIG - så där så att jag nästan började gråta av det. Särskilt av improvisationerna över några olika psalmer.
Det är svårt att göra något som ingen annan har gjort förut och samtidigt undvika att förstöra psalmen och dess "själ". (För att inte tala om hur svårt det är att spela jazz på orgel!) Men detta var mycket bra.
Det kunde gärna ha ösregnat på hemvägen. Jag hade cyklat glatt leende ändå!
tisdag 30 juni 2009
Flertalet bor nog kvar
Trots dekalen Ingen reklam, tack låg det ett papper från Svensk Fastighetsförmedling i brevlådan. Det kallas för "en lokal lägesrapport" och talar om att de har köpare över som är intresserade av hus i vårt område. Det må väl vara.
Det mesta intressanta är dock att de i den första meningen påstår att "Vi har nyligen sålt flertalet hus i Ditt område". 'Nyligen' måste rimligtvis betyda högst de senaste månaderna. 'Flertalet' betyder kanske inte 'de flesta' (som jag tänkte), men dock enligt ordboken 'fler än hälften'. Hmm... Hur många bor det här, tr0? Kanske 5000-7000 personer? Det finns ju en del lägenheter, förstås.
En sådan massflykt från ett och samma område borde ändå föranleda någon slags undersökning, tycker jag. Och tänk så konstigt att inte ett enda av de 27 husen på just vår gata har sålts! ;)
Marknadsföring i all ära, men rena fiskehistorierna behöver man ju inte dra. Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig för om det här bara är roligt eller om det också kastar ett löjets skimmer över mäklarna ifråga. Vad tycker du?
Det mesta intressanta är dock att de i den första meningen påstår att "Vi har nyligen sålt flertalet hus i Ditt område". 'Nyligen' måste rimligtvis betyda högst de senaste månaderna. 'Flertalet' betyder kanske inte 'de flesta' (som jag tänkte), men dock enligt ordboken 'fler än hälften'. Hmm... Hur många bor det här, tr0? Kanske 5000-7000 personer? Det finns ju en del lägenheter, förstås.
En sådan massflykt från ett och samma område borde ändå föranleda någon slags undersökning, tycker jag. Och tänk så konstigt att inte ett enda av de 27 husen på just vår gata har sålts! ;)
Marknadsföring i all ära, men rena fiskehistorierna behöver man ju inte dra. Jag kan faktiskt inte riktigt bestämma mig för om det här bara är roligt eller om det också kastar ett löjets skimmer över mäklarna ifråga. Vad tycker du?
måndag 29 juni 2009
Nyttig övning
Första dagen på sommarjobbet. Det känns bra, även om jag är trött och känner att jag kommer att ha träningsvärk i axlar och överarmar imorgon. Fyra timmars städande i 27 graders värme känns.
Däremot är det en mycket konstig känsla att ha huset tomt sånär på mig själv i en vecka. Så länge har jag inte bott själv i det som varit mitt "hemma" på tjugo år! Det är klart jag har varit bortrest några dagar ibland, men det är inte riktigt samma sak.
Maken och barnen (en viktig och vanebildande del av mitt liv) har tagit nattåget till farmor och kusinerna - och kommer inte hem förrän på söndag. De har det förhoppningsvis jätteskönt och jag behöver bara planera/laga mat till mig. Och sakerna ligger kvar där jag har lagt dem.
Nyttig övning, men inte för mycket och för ofta tack - iallafall inte förrän de flyttar hemifrån.
Däremot är det en mycket konstig känsla att ha huset tomt sånär på mig själv i en vecka. Så länge har jag inte bott själv i det som varit mitt "hemma" på tjugo år! Det är klart jag har varit bortrest några dagar ibland, men det är inte riktigt samma sak.
Maken och barnen (en viktig och vanebildande del av mitt liv) har tagit nattåget till farmor och kusinerna - och kommer inte hem förrän på söndag. De har det förhoppningsvis jätteskönt och jag behöver bara planera/laga mat till mig. Och sakerna ligger kvar där jag har lagt dem.
Nyttig övning, men inte för mycket och för ofta tack - iallafall inte förrän de flyttar hemifrån.
lördag 27 juni 2009
Att inte läsa ut
Vissa böcker har jag faktiskt inte klarat av att ta mig igenom. Sagan om ringen av Tolkien tycker jag exempelvis är skittråkig att läsa. Jag har försökt en tre-fyra gånger genom åren, men konstaterar efter 50-100-150 sidor att nej... Nu får det räcka. Efter att ha sett filmerna (där det definitivt inte fanns några döda sträckor) har jag iallafall ett lite bättre hum om vad de handlar om.
Fogelströms Mina drömmars stad mfl har också ett sådant tuggmotstånd för mig att jag faktiskt inte har tyckt att det är värt jobbet. Jag har dock just beställt den första i serien som talbok, så får vi se om det går lättare. (Alla andra i bokcirkeln har ju läst dem, så där får jag ingen draghjälp heller.)
Faktum är dock att jag på senare år har börjat lära mig konsten - eller kanske snarare tagit mig rätten - att utan dåligt samvete låta bli att läsa färdigt böcker som inte tilltalar mig. Det tog några år innan jag kom dit med sinnesron i behåll. Dock finns det ju böcker som är roligt att ha läst, iallafall när man får möjlighet att diskutera dem med goda vänner och bokläsare. Därför kommer här en lista på böcker jag aldrig skulle brytt mig om att ta mig igenom ensam:
Dorés bibel av Torgny Lindgren
En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell
Magistern av Frank McCourt
Istanbul av Orhan Pamuk
Maken av Gun-Britt Sundström
Mödrar och söner av Theodor Kallifatides
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
Alberte och Jakob av Cora Sandel
Stridens skönhet och sorg av Peter Englund
Detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan rekommendera dem, utan att jag när det begav sig tyckte att de var meningslösa, tråkiga, omständliga, ointressanta, träiga och/eller alltför depressiva för att jag skulle få ut tillräckligt mycket av läsningen. Det efterföljande samtalet var däremot givande.
Fogelströms Mina drömmars stad mfl har också ett sådant tuggmotstånd för mig att jag faktiskt inte har tyckt att det är värt jobbet. Jag har dock just beställt den första i serien som talbok, så får vi se om det går lättare. (Alla andra i bokcirkeln har ju läst dem, så där får jag ingen draghjälp heller.)
Faktum är dock att jag på senare år har börjat lära mig konsten - eller kanske snarare tagit mig rätten - att utan dåligt samvete låta bli att läsa färdigt böcker som inte tilltalar mig. Det tog några år innan jag kom dit med sinnesron i behåll. Dock finns det ju böcker som är roligt att ha läst, iallafall när man får möjlighet att diskutera dem med goda vänner och bokläsare. Därför kommer här en lista på böcker jag aldrig skulle brytt mig om att ta mig igenom ensam:
Dorés bibel av Torgny Lindgren
En gränslös kärlekshistoria av Aino Trosell
Magistern av Frank McCourt
Istanbul av Orhan Pamuk
Maken av Gun-Britt Sundström
Mödrar och söner av Theodor Kallifatides
En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz
Alberte och Jakob av Cora Sandel
Stridens skönhet och sorg av Peter Englund
Detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte kan rekommendera dem, utan att jag när det begav sig tyckte att de var meningslösa, tråkiga, omständliga, ointressanta, träiga och/eller alltför depressiva för att jag skulle få ut tillräckligt mycket av läsningen. Det efterföljande samtalet var däremot givande.
måndag 22 juni 2009
En egen variant
I onsdags tittade jag på miss Marple igen. Jag gillar henne, men kände inte riktigt igen storyn trots att jag har läst boken. Alltså plockade jag ut Mord är lätt av Agatha Christie ur bokhyllan och läste igenom den - och det var ju inte så konstigt att jag inte riktigt kände mig hemma. Personerna och platserna är ungefär desamma, men historien och offren och drivkrafterna helt annorlunda. Mördaren är densamma/-e, men i boken är inte miss Marple med överhuvudtaget. Titeln fungerar dock fortfarande.
Samtidigt tycker jag mig känna igen ett av morden från tv-programmet... kanske från en annan bok av samma författarinna?
Intressant är det iallafall. Och sannolikt förklarar det varför varken maken eller jag var riktigt nöjda med upplösningen. Den var helt enkelt inte lika trovärdig som man är van vid.
Samtidigt tycker jag mig känna igen ett av morden från tv-programmet... kanske från en annan bok av samma författarinna?
Intressant är det iallafall. Och sannolikt förklarar det varför varken maken eller jag var riktigt nöjda med upplösningen. Den var helt enkelt inte lika trovärdig som man är van vid.
torsdag 18 juni 2009
Motvikt
Härom dagen fick jag för andra gången ett rundbrev på Facebook som jag förutsätter är spam, dvs skräppost. Brevet sägs vara från grundarna av sajten ifråga och varnar för att det börjar bli trångt på Facebook. För att bevisa att jag verkligen är aktiv användare uppmanas jag att skicka brevet vidare till x antal av mina vänner, vilket ju inte precis skulle göra det mindre trångt, annars åker jag ut inom två veckor.
Jag skickade inte brevet vidare förra gången heller - och det är mer än två veckor sedan. Eftersom mitt konto på Facebook fortfarande är aktuellt, får man anta att jag har gissat rätt. Detta är skräp.
Jag fick också ett kedjebrev i min e-brevlåda. Det handlade, tror jag mig minnas, om att man ska vara positivt inställd till livet och varandra och annat käckt. Jag kommer inte ihåg riktigt, eftersom hela härligheten inleddes med tre stycken dåligt kamouflerade hot: Den och den (Med för- och efternamn nämnt!) kastade detta brev utan att läsa det - och pojkvännen dog tre dagar senare. Den och den brydde sig inte om att skicka det vidare - och förlorade jobbet och bröt benet eller vad det nu var. Den och den skickade inte till tillräckligt många - ja, jag minns inte vad det var för vederstyggligheter som hände för jag var mest irriterad. Men den som följde rekommendationerna fick guld och gröna skogar, minsann.
Jag kastade brevet i papperskorgen - och jag lever än. Så det så!
Mmm. Det finns rätt mycket skräp som virvlar runt på nätet, men så blir det ju lätt när många människor rör om i något på en gång. Det finns ju trevliga saker också, så jag tänker fortsätta finnas till här. Som motvikt om inte annat.
Jag skickade inte brevet vidare förra gången heller - och det är mer än två veckor sedan. Eftersom mitt konto på Facebook fortfarande är aktuellt, får man anta att jag har gissat rätt. Detta är skräp.
Jag fick också ett kedjebrev i min e-brevlåda. Det handlade, tror jag mig minnas, om att man ska vara positivt inställd till livet och varandra och annat käckt. Jag kommer inte ihåg riktigt, eftersom hela härligheten inleddes med tre stycken dåligt kamouflerade hot: Den och den (Med för- och efternamn nämnt!) kastade detta brev utan att läsa det - och pojkvännen dog tre dagar senare. Den och den brydde sig inte om att skicka det vidare - och förlorade jobbet och bröt benet eller vad det nu var. Den och den skickade inte till tillräckligt många - ja, jag minns inte vad det var för vederstyggligheter som hände för jag var mest irriterad. Men den som följde rekommendationerna fick guld och gröna skogar, minsann.
Jag kastade brevet i papperskorgen - och jag lever än. Så det så!
Mmm. Det finns rätt mycket skräp som virvlar runt på nätet, men så blir det ju lätt när många människor rör om i något på en gång. Det finns ju trevliga saker också, så jag tänker fortsätta finnas till här. Som motvikt om inte annat.
söndag 14 juni 2009
Litterära tillbakablickar
Har den senaste tiden läst ut två böcker där huvudpersonen på grund av en stor sorg börjar gräva i sitt förflutna, eftersom det inte verkar finnas någon framtid utan det. Den ena är boken vi pratade om på bokcirkeln för en vecka sedan, den andra är min första sommarläsningsbok.
(När jag ser sammanfattningen framför mig, känns det onekligen som om det skulle kunna beskriva väldigt många böcker: kris - tillbakablickande - utveckling. Men jag läser ju litteratur för att få fundera över hur det är att vara människa, och livet är fyllt av kriser som kräver reflektion, så det är nog helt i sin ordning.)
Måndagens bokprat handlade om Ernestams Alltid hos dig. Den var lätt och ganska trevlig att läsa, berörde en historisk händelse under första världskriget som väl inte är den mest kända och slutade lyckligt. Sanning att säga lämnade den heller inte några stora spår efter sig, men det är ju inte alltid nödvändigt.
Jag läste boken två gånger (mest för att jag var tvungen att få ur mig den mindre trevliga Busters öron som jag gav mig på när jag hade läst första gången och blev intresserad av författaren). Den är välskriven och skickligt uppbyggd, om än kanske lite krångligare än nödvändigt i handlingen. Den är emellanåt till och med poetisk och de pretentiösa uttalanden som en del personer gör fungerar bra i sammanhanget. Anknytningen till Skagerakslaget känns dock lite överdriven och fungerar inte riktigt. Då är potatisskalspajboken MYCKET bättre på att ge en känsla för och göra läsaren intresserad av det historiska skeendet.
Igår kväll läste jag ut Linda Olssons Sonat för Mirjam. Den är också mycket välskriven, handlingen har tydliga beröringspunkter med judarnas situation under andra världkriget och det hela slutar nog ändå i någon slags sinnesro. Den lämnar allt lite fler spår efter sig i minnet, även om inte heller den är helgjuten. Men vilket liv är det?
Vi läste hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, med en viss förtjusning i bokcirkeln för ett tag sedan. Även i denna andra bok flödar texten över av intressanta miljöskildringar och antydningar, men tyvärr blir det ganska påfrestande till slut. Och trots att författaren och berättelsen hela tiden behandlar temat "Vi måste använda ord när vi talar med varandra", så blir det som behöver sägas liksom aldrig uttalat. (Och även om jag ännu inte har läst på om hur en sonat är uppbyggd - Jag är ganska övertygad om att det finns skickliga överensstämmelser i textkompositionen - så räcker det inte riktigt hela vägen fram.
Men intressanta och läsvärda är de, båda två.
(När jag ser sammanfattningen framför mig, känns det onekligen som om det skulle kunna beskriva väldigt många böcker: kris - tillbakablickande - utveckling. Men jag läser ju litteratur för att få fundera över hur det är att vara människa, och livet är fyllt av kriser som kräver reflektion, så det är nog helt i sin ordning.)
Måndagens bokprat handlade om Ernestams Alltid hos dig. Den var lätt och ganska trevlig att läsa, berörde en historisk händelse under första världskriget som väl inte är den mest kända och slutade lyckligt. Sanning att säga lämnade den heller inte några stora spår efter sig, men det är ju inte alltid nödvändigt.
Jag läste boken två gånger (mest för att jag var tvungen att få ur mig den mindre trevliga Busters öron som jag gav mig på när jag hade läst första gången och blev intresserad av författaren). Den är välskriven och skickligt uppbyggd, om än kanske lite krångligare än nödvändigt i handlingen. Den är emellanåt till och med poetisk och de pretentiösa uttalanden som en del personer gör fungerar bra i sammanhanget. Anknytningen till Skagerakslaget känns dock lite överdriven och fungerar inte riktigt. Då är potatisskalspajboken MYCKET bättre på att ge en känsla för och göra läsaren intresserad av det historiska skeendet.
Igår kväll läste jag ut Linda Olssons Sonat för Mirjam. Den är också mycket välskriven, handlingen har tydliga beröringspunkter med judarnas situation under andra världkriget och det hela slutar nog ändå i någon slags sinnesro. Den lämnar allt lite fler spår efter sig i minnet, även om inte heller den är helgjuten. Men vilket liv är det?
Vi läste hennes första bok, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, med en viss förtjusning i bokcirkeln för ett tag sedan. Även i denna andra bok flödar texten över av intressanta miljöskildringar och antydningar, men tyvärr blir det ganska påfrestande till slut. Och trots att författaren och berättelsen hela tiden behandlar temat "Vi måste använda ord när vi talar med varandra", så blir det som behöver sägas liksom aldrig uttalat. (Och även om jag ännu inte har läst på om hur en sonat är uppbyggd - Jag är ganska övertygad om att det finns skickliga överensstämmelser i textkompositionen - så räcker det inte riktigt hela vägen fram.
Men intressanta och läsvärda är de, båda två.
fredag 12 juni 2009
Sista veckan på terminen
Nu är skolavslutningen ordentligt firad, duschkabinen äntligen installerad och färdigmonterad, en hel del av högarna i arbetsrummet genomgångna och åtgärdade, sommarböckerna lånade på biblioteket med barnen och maken hemkommen till sin semester.
Och jag är trött, men onekligen rätt lycklig. Gott så.
Och jag är trött, men onekligen rätt lycklig. Gott så.
måndag 8 juni 2009
Kundtjänst (?)
Som ordförande i en samfällighetsförening - om inte förr - upptäcker man hur snåriga myndigheter ibland kan vara. Idag gäller det Lantmäterimyndigheten.
Precis som hos föräkringskassan är det olika kontor som ska kontaktas beroende på vad för slags ärende du har. Jag kan förstå och till och med sympatisera med att någon ska sköta alla liknande frågor så att de blir bra på det! Däremot är det inte så lätt att veta för privatpersonen vart man ska vända sig.
Det är alltså inte nog med att man ska hålla ordning på alla blanketter och fylla i dem med tungan rätt i mun. Dessutom måste man ta reda på vart man ska skicka dem. Då gillar jag hemsidor, där man kan få den information man behöver utan att behöva stå i kö eller ta upp någon människas tid - i bästa fall.
Ja, vad var det om nu då? Jo:
Varje år ska det anmälas till lantmäterimyndigheten hur den nya styrelsen i samfällighetsföreningen ser ut. Ibland är den nästan identisk med förra årets, ibland inte. I det tidigare fallet känns det ganska trist att behöva sitta och skriva ALLA ledamöters och suppleanters namn, adress osv för hand på blanketten. Men en gång om året - visst! Frågan om vart eländet ska skickas måste dock besvaras.
Alltså går jag in på hemsidan och letar efter information för samfällighetsföreningar. Ingen ingång. Jag söker på ordet ifråga. Inget resultat. Jag söker kontor i min kommun och försöker avgöra till vilken kategori mitt ärende hör och om det hör hit eller om någon annan har hand om det. (Är det t.ex. en inskrivningsfråga?) Det klarar jag inte av att reda ut. Suck!
Jag ringer kundtjänst och får plats elva i kön. Det visar sig att man kan be dem att ringa upp med några knapptryckningar, så det gör jag. Inom en kvart blir jag också uppringd. Härligt!
Den vänliga damen svarar på min vänliga förfrågan, men blir lite stressad när jag framför lämpligheten av att dessa uppgifter skall vara nåbara på hemsidan och föreslår att hon ska vidarebefordra mina önskningar till dem som har ansvar för saken. Hon försöker hävda att uppgifterna finns genom att föreslå mig att göra allt vad jag redan försökt. Jag förklarar vänligt men bestämt att det tyvärr inte går om man inte har hennes kännedom om myndigheten.
Då kommer det:
- Men det går inte att göra så!
Och då blir jag faktiskt irriterad. Med en inte längre riktigt lika vänlig röst avbryter jag människan och talar om att Jo, det gör det visst. Det går att göra vad man vill med en hemsida. Och då kopplar hon mig kvickt till webmaster.
Ja, ja. Han var tacksam för mina synpunkter om enklare informationsvägar och helst en lösenordsskyddad ifyllnadstjänst. Men varför ska jag behöva bli irriterad?
(Jo, jag vet. Man väljer själv vilka känslor man ska släppa fram. Och nu har jag valt att släppa fram de här - och att göra mig av med dem.)
Precis som hos föräkringskassan är det olika kontor som ska kontaktas beroende på vad för slags ärende du har. Jag kan förstå och till och med sympatisera med att någon ska sköta alla liknande frågor så att de blir bra på det! Däremot är det inte så lätt att veta för privatpersonen vart man ska vända sig.
Det är alltså inte nog med att man ska hålla ordning på alla blanketter och fylla i dem med tungan rätt i mun. Dessutom måste man ta reda på vart man ska skicka dem. Då gillar jag hemsidor, där man kan få den information man behöver utan att behöva stå i kö eller ta upp någon människas tid - i bästa fall.
Ja, vad var det om nu då? Jo:
Varje år ska det anmälas till lantmäterimyndigheten hur den nya styrelsen i samfällighetsföreningen ser ut. Ibland är den nästan identisk med förra årets, ibland inte. I det tidigare fallet känns det ganska trist att behöva sitta och skriva ALLA ledamöters och suppleanters namn, adress osv för hand på blanketten. Men en gång om året - visst! Frågan om vart eländet ska skickas måste dock besvaras.
Alltså går jag in på hemsidan och letar efter information för samfällighetsföreningar. Ingen ingång. Jag söker på ordet ifråga. Inget resultat. Jag söker kontor i min kommun och försöker avgöra till vilken kategori mitt ärende hör och om det hör hit eller om någon annan har hand om det. (Är det t.ex. en inskrivningsfråga?) Det klarar jag inte av att reda ut. Suck!
Jag ringer kundtjänst och får plats elva i kön. Det visar sig att man kan be dem att ringa upp med några knapptryckningar, så det gör jag. Inom en kvart blir jag också uppringd. Härligt!
Den vänliga damen svarar på min vänliga förfrågan, men blir lite stressad när jag framför lämpligheten av att dessa uppgifter skall vara nåbara på hemsidan och föreslår att hon ska vidarebefordra mina önskningar till dem som har ansvar för saken. Hon försöker hävda att uppgifterna finns genom att föreslå mig att göra allt vad jag redan försökt. Jag förklarar vänligt men bestämt att det tyvärr inte går om man inte har hennes kännedom om myndigheten.
Då kommer det:
- Men det går inte att göra så!
Och då blir jag faktiskt irriterad. Med en inte längre riktigt lika vänlig röst avbryter jag människan och talar om att Jo, det gör det visst. Det går att göra vad man vill med en hemsida. Och då kopplar hon mig kvickt till webmaster.
Ja, ja. Han var tacksam för mina synpunkter om enklare informationsvägar och helst en lösenordsskyddad ifyllnadstjänst. Men varför ska jag behöva bli irriterad?
(Jo, jag vet. Man väljer själv vilka känslor man ska släppa fram. Och nu har jag valt att släppa fram de här - och att göra mig av med dem.)
lördag 6 juni 2009
Inte bara smör i Småland
I åratal har vi betalat för ett antal (fler och fler vad tiden lidit) nyckelbrickor från Svenska Stöldskyddsföreningen. För närvarande tror jag att vi har sju stycken.
Vänta, får jag räkna...
Två föräldraknippor, två barnknippor, två bilnycklar, en sommarstuga...eeh... Ja, det är nog sju.
Inte kommer jag ihåg vad de kostar om året, men vitsen är alltså att de sitter ihop med nycklarna när man av någon anledning blir av med dem. Och då kan upphittaren gå till polisen och få hittelön direkt alternativt lägga dem i en brevlåda var som helst - och så får betalaren nycklarna hemskickade i ett rekommenderat brev (eller får gå och hämta dem hos polisen, antar jag). Det är ju bara det kruxet att de kanske inte hittas. Eller att upphittaren inte bryr sig om att läsa på baksidan av den lilla brickan.
Många nyckelknippor har tappats bort genom åren och en hel del har kommit till rätta igen av sig själv. (Sanning att säga var det åtminstone en gång i veckan ett tag, men nu har det lugnat ner sig.) Men härom veckan försvann yngste sonens nycklar och vi har med våra gemensamma ansträngningar inte lyckats återfinna dem.
Innan vi hann göra några drastiska låsbyten kom dock det rekommenderade brevet. (Snacka om omedelbart bönesvar!) Någon hade lagt grabbens nycklar i en postlåda i Eksjö. I Eksjö?!! Det ligger ju flera timmar bort och jag har inte varit där sedan jag var tonåring... Hur hamnade de där?
Vi får leva med det frågetecknet. Med nycklarna i tryggt förvar känns det nästan lite mysigt med ett sådant mysterium.
Vänta, får jag räkna...
Två föräldraknippor, två barnknippor, två bilnycklar, en sommarstuga...eeh... Ja, det är nog sju.
Inte kommer jag ihåg vad de kostar om året, men vitsen är alltså att de sitter ihop med nycklarna när man av någon anledning blir av med dem. Och då kan upphittaren gå till polisen och få hittelön direkt alternativt lägga dem i en brevlåda var som helst - och så får betalaren nycklarna hemskickade i ett rekommenderat brev (eller får gå och hämta dem hos polisen, antar jag). Det är ju bara det kruxet att de kanske inte hittas. Eller att upphittaren inte bryr sig om att läsa på baksidan av den lilla brickan.
Många nyckelknippor har tappats bort genom åren och en hel del har kommit till rätta igen av sig själv. (Sanning att säga var det åtminstone en gång i veckan ett tag, men nu har det lugnat ner sig.) Men härom veckan försvann yngste sonens nycklar och vi har med våra gemensamma ansträngningar inte lyckats återfinna dem.
Innan vi hann göra några drastiska låsbyten kom dock det rekommenderade brevet. (Snacka om omedelbart bönesvar!) Någon hade lagt grabbens nycklar i en postlåda i Eksjö. I Eksjö?!! Det ligger ju flera timmar bort och jag har inte varit där sedan jag var tonåring... Hur hamnade de där?
Vi får leva med det frågetecknet. Med nycklarna i tryggt förvar känns det nästan lite mysigt med ett sådant mysterium.
tisdag 2 juni 2009
Ett oskick
Du skrev:
Är du hygglig och fixar den där utskriften vi talade om?
Det är gjort!
/ NN
Min man är en av alla dem som svarar på e-post genom att citera delar ur mitt brev och sedan kommentera dessa citat. Han menar att det är ett smidigt och bekvämt sätt att förvissa sig om att den man skriver till vet vad man talar om.
Jag förstår tanken och det händer faktiskt att jag gör det själv någon enstaka gång - om det är en massa frågor jag ska svara på eller kommentera till exempel. Och jag har full förståelse för att man gör så här i News (eller vad det heter) och liknande diskussionsgrupper, där det är bra för läsaren att veta vilken av alla kommentarer som åsyftas.
Däremot tycker jag att det är ett oskick att göra så här jämt. Det känns ungefär som om jag skulle få tillbaka ett brev jag har skrivit, med bara några kortfattade anteckningar i kanten från den ursprungliga mottagaren. Eller som om den jag talar med skulle upprepa allt jag säger innan jag får ett svar.
Kort sagt: Jag kan uppleva det som både otrevligt och nonchalant att mottagaren inte kan förmå sig till att försöka formulera och sammanfatta vad saken handlar om med egna ord.
En god kommunikation är värd den ansträngningen!
Är du hygglig och fixar den där utskriften vi talade om?
Det är gjort!
/ NN
Min man är en av alla dem som svarar på e-post genom att citera delar ur mitt brev och sedan kommentera dessa citat. Han menar att det är ett smidigt och bekvämt sätt att förvissa sig om att den man skriver till vet vad man talar om.
Jag förstår tanken och det händer faktiskt att jag gör det själv någon enstaka gång - om det är en massa frågor jag ska svara på eller kommentera till exempel. Och jag har full förståelse för att man gör så här i News (eller vad det heter) och liknande diskussionsgrupper, där det är bra för läsaren att veta vilken av alla kommentarer som åsyftas.
Däremot tycker jag att det är ett oskick att göra så här jämt. Det känns ungefär som om jag skulle få tillbaka ett brev jag har skrivit, med bara några kortfattade anteckningar i kanten från den ursprungliga mottagaren. Eller som om den jag talar med skulle upprepa allt jag säger innan jag får ett svar.
Kort sagt: Jag kan uppleva det som både otrevligt och nonchalant att mottagaren inte kan förmå sig till att försöka formulera och sammanfatta vad saken handlar om med egna ord.
En god kommunikation är värd den ansträngningen!
söndag 31 maj 2009
En lista till
Böcker från "bokcirkellistan" som jag inte har minsta behov av att se filmatiseringen av:
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Ninas resa av Lena Einhorn
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri
Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson
Ninas resa av Lena Einhorn
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda
måndag 25 maj 2009
Nedräkning
Tillbaka i vardagen efter en härlig helg, barnen på sitt håll (kusinerna och farmor i Norrland) och vi vuxna på vårt (körresa och stugan). Riktigt trevligt!
Och nu är det sommar, iallafall några dagar!
Jag räknar ner och stryker punkter på göra-listan, en efter en.
Känns bra.
Och nu är det sommar, iallafall några dagar!
Jag räknar ner och stryker punkter på göra-listan, en efter en.
Känns bra.
onsdag 20 maj 2009
Metaformos
(Nej, det skulle inte stå metamorfos, utan precis vad det står. Läs en gång till!)
Hmm...
Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?
Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?
Hmm...
Hur bra fungerar de där metaforerna i slutet av förra inlägget egentligen? De är ju för all del hämtade från samma sfär allihop (typ vatten och sjöfart), men...kan en reform ros i land innan den är sjösatt?
Jag kanske skulle ha skrivit "ros i hamn"?
tisdag 19 maj 2009
Verkar vettigt
Förslaget om den nya gymnasieskolan verkar vettigt, tycker jag. Om näringslivet ställer upp, så att lärlingarna får sina praktikplatser, så kan det nog bli riktigt bra. Och några betygssteg till (A-F) ska vi väl klara utan problem!
12 yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. (Bland annat är humanistiskt och estetiskt tillbaka.) Ett möjligt fjärde år på teknikprogrammet som ger gymnasieingenjörsexamen. Mer yrkesämnen och mindre teori (t.ex. svenska och engelska) på de förstnämnda – och tvärt om på de senare. Eller kanske snarare: Mer teori och mindre valfrihet i form av individuella specialutformade kurser. Hurra!
Yrkesutbildningen uppgraderas, heter det när alla gymnasieutbildningar inte längre blir studieförberedande. Äntligen! Det är fullt rimligt att folk inte ska behöva läsa en massa teori om de inte vill, så länge man har rätt att ångra sig i ett senare läge. Och den rätten ska tydligen lagstadgas. Gott så.
(Läste för övrigt idag om en rapport som talar om att avhoppen från gymnasiet ökade när de tvååriga yrkesprogrammen blev treåriga. Dessutom har andelen av de studerande från dessa program som går vidare till högskolestudier inte ökat. Jag är inte förvånad. Som ett gammalt - politiskt inkorrekt? - djungelordspråk säger: Att alla ska ha samma möjligheter är inte samma sak som att alla i verkligheten har samma förutsättningar eller vill samma saker. Vi är faktiskt olika.)
Gymnasiet ska leda fram till en examen – yrkes- eller högskoleförberedande dito. Kraven höjs, både för att komma in på gymnasiet och för att komma ut med en examnen. In: G i matte, svenska och engelska samt ytterligare nio ämnen (studieförberedande). Yrkes kräver G i samma tre ämnen, men sedan är det inte riktigt bestämnt. Och vad som händer med dem som inte klarar grundskolan återstår att se – individuella programmets öden och eventuella alternativ kommer tydligen efter sommaren.
Sonen kommer att vara första årskullen på det nya gymnasiet som börjar hösten 2011. Om nu reformen ros iland genom lågkonjunktur (Får skolorna tid, dvs pengar, att förbereda detta?) och riksdagsval. (Måtte inte ännu en gymnasiereform kastas över bord innan den ens hunnit sjösättas!)
12 yrkesprogram och sex högskoleförberedande program. (Bland annat är humanistiskt och estetiskt tillbaka.) Ett möjligt fjärde år på teknikprogrammet som ger gymnasieingenjörsexamen. Mer yrkesämnen och mindre teori (t.ex. svenska och engelska) på de förstnämnda – och tvärt om på de senare. Eller kanske snarare: Mer teori och mindre valfrihet i form av individuella specialutformade kurser. Hurra!
Yrkesutbildningen uppgraderas, heter det när alla gymnasieutbildningar inte längre blir studieförberedande. Äntligen! Det är fullt rimligt att folk inte ska behöva läsa en massa teori om de inte vill, så länge man har rätt att ångra sig i ett senare läge. Och den rätten ska tydligen lagstadgas. Gott så.
(Läste för övrigt idag om en rapport som talar om att avhoppen från gymnasiet ökade när de tvååriga yrkesprogrammen blev treåriga. Dessutom har andelen av de studerande från dessa program som går vidare till högskolestudier inte ökat. Jag är inte förvånad. Som ett gammalt - politiskt inkorrekt? - djungelordspråk säger: Att alla ska ha samma möjligheter är inte samma sak som att alla i verkligheten har samma förutsättningar eller vill samma saker. Vi är faktiskt olika.)
Gymnasiet ska leda fram till en examen – yrkes- eller högskoleförberedande dito. Kraven höjs, både för att komma in på gymnasiet och för att komma ut med en examnen. In: G i matte, svenska och engelska samt ytterligare nio ämnen (studieförberedande). Yrkes kräver G i samma tre ämnen, men sedan är det inte riktigt bestämnt. Och vad som händer med dem som inte klarar grundskolan återstår att se – individuella programmets öden och eventuella alternativ kommer tydligen efter sommaren.
Sonen kommer att vara första årskullen på det nya gymnasiet som börjar hösten 2011. Om nu reformen ros iland genom lågkonjunktur (Får skolorna tid, dvs pengar, att förbereda detta?) och riksdagsval. (Måtte inte ännu en gymnasiereform kastas över bord innan den ens hunnit sjösättas!)
måndag 18 maj 2009
Vårruset?!
Ser att dagarna har gått och att det var ett tag sedan jag skrev något. Det beror på att livet just nu är fullt. (Men det räcker med att dagarna rusar - jag försöker undvika det!)
En extrastämma i områdets samfällighetsförening är avklarad, jag har ägnat mig åt konfirmanderna (det enda kvarvarande jobbet, vilket avslutas i pingsthelgen) samt försökt komma ifatt lite med studierna.
Det sistnämnda är vad huvudfokus ligger på under första halvan av denna vecka. Sedan ska barnen flyga och fara till farmor i Norrland, medan föräldrarna ska på körresa. Men det packandet tänkte jag sköta lite med vänster hand på onsdag...
För övrigt är det jätteskönt att äntligen veta var och när jag ska jobba i sommar, så att vi kan börja planera semestern!
En extrastämma i områdets samfällighetsförening är avklarad, jag har ägnat mig åt konfirmanderna (det enda kvarvarande jobbet, vilket avslutas i pingsthelgen) samt försökt komma ifatt lite med studierna.
Det sistnämnda är vad huvudfokus ligger på under första halvan av denna vecka. Sedan ska barnen flyga och fara till farmor i Norrland, medan föräldrarna ska på körresa. Men det packandet tänkte jag sköta lite med vänster hand på onsdag...
För övrigt är det jätteskönt att äntligen veta var och när jag ska jobba i sommar, så att vi kan börja planera semestern!
tisdag 12 maj 2009
Det finns inga u-länder längre
Min far tipsade mig om ett intressant program som gick på tv i söndags kväll - Roslings värld. Nu har jag sett det.
Hans Rosling är en äldre professor i internationell hälsa som med statistikens hjälp försöker få världen (framför allt västvärlden, kanske) att begripa att världen har förändrats till det bättre. Och att man ska ta reda på fakta för att kunna göra den ännu bättre, istället för att utgå från sina fördomar.
Oerhört medryckande och intressant! Fram till den 4 juni finns programmet att titta på här.
Se det!
Själv ska jag nog kolla in lite föredrag som kan tänkas finnas på Youtube och så också. Eller kanske snarare på hemsidan http://www.gapminder.org/.
Hans Rosling är en äldre professor i internationell hälsa som med statistikens hjälp försöker få världen (framför allt västvärlden, kanske) att begripa att världen har förändrats till det bättre. Och att man ska ta reda på fakta för att kunna göra den ännu bättre, istället för att utgå från sina fördomar.
Oerhört medryckande och intressant! Fram till den 4 juni finns programmet att titta på här.
Se det!
Själv ska jag nog kolla in lite föredrag som kan tänkas finnas på Youtube och så också. Eller kanske snarare på hemsidan http://www.gapminder.org/.
söndag 10 maj 2009
Nyp mig i armen!
Jag har ganska många gånger tålmodigt fått försöka förklara för barnen att det inte alls är så att man tjänar pengar bara för att det står så i annonsen. Man "tjänar" möjligen pengar om man ändå hade tänkt köpa varan ifråga och den sedan är extra billig när man gör det - men inte annars. Och man får ju inte precis några extra pengar i handen då heller.
Tydligen har jag farit med osanning. Igår fick jag nämligen sjuhundra spänn för att jag inte köpte en mobiltelefon.
Så här gick det till:
Till slut har vi insett att äldste sonen behöver ett abonnemang till sin mobiltelefon, istället för det nuvarande kontantkortet. Alltså kollade vi marknaden via nätet, gjorde ett Excelblad som kunde räkna åt oss och diskuterade hur mycket man egentligen måste/behöver ringa och skicka sms. Telias abonnemang Prata på befanns vara det bästa för honom just nu.
Igår hade jag vägarna förbi en Teliabutik och gjorde slag i saken, särskilt lämpligt med tanke på att sonen bara hade tre kronor kvar i mobilen. Jag talade om vad jag ville ha och fortsatte småprata med kvinnan bakom disken medan hon fixade fram ett avtal (som ju jag fick stå för eftersom sonen är minderårig) som jag skrev under. När jag packade ner min kopia för att ge mig iväg utspann sig följande dialog:
- Man brukar ju köpa en telefon också när man tecknar det här abonnemanget...
- Jaa...??? (Kommer det några extra villkor nu, eller vad är det här?)
- ... och då får man ju den billigare, så jag skriver ut ett presentkort på 700 kr till dig här.
- Jaha... (Vad är det hon säger?) Det var värst!
- Det gäller i alla Telias butiker i tio år!
- (Tyst nu, säg inte mer. Bara le och tacka och GÅ innan hon ändrar sig!) Tack så mycket!
Helt osannolikt! På vägen hem nöp jag mig i armen och tittade med jämna mellanrum på presentkortet ifråga. Ja, det står så. (Hoppas hon inte blev hudflängd när kassan skulle räknas ihop.) Aldrig har jag hört talas om något liknande.
Tydligen har jag farit med osanning. Igår fick jag nämligen sjuhundra spänn för att jag inte köpte en mobiltelefon.
Så här gick det till:
Till slut har vi insett att äldste sonen behöver ett abonnemang till sin mobiltelefon, istället för det nuvarande kontantkortet. Alltså kollade vi marknaden via nätet, gjorde ett Excelblad som kunde räkna åt oss och diskuterade hur mycket man egentligen måste/behöver ringa och skicka sms. Telias abonnemang Prata på befanns vara det bästa för honom just nu.
Igår hade jag vägarna förbi en Teliabutik och gjorde slag i saken, särskilt lämpligt med tanke på att sonen bara hade tre kronor kvar i mobilen. Jag talade om vad jag ville ha och fortsatte småprata med kvinnan bakom disken medan hon fixade fram ett avtal (som ju jag fick stå för eftersom sonen är minderårig) som jag skrev under. När jag packade ner min kopia för att ge mig iväg utspann sig följande dialog:
- Man brukar ju köpa en telefon också när man tecknar det här abonnemanget...
- Jaa...??? (Kommer det några extra villkor nu, eller vad är det här?)
- ... och då får man ju den billigare, så jag skriver ut ett presentkort på 700 kr till dig här.
- Jaha... (Vad är det hon säger?) Det var värst!
- Det gäller i alla Telias butiker i tio år!
- (Tyst nu, säg inte mer. Bara le och tacka och GÅ innan hon ändrar sig!) Tack så mycket!
Helt osannolikt! På vägen hem nöp jag mig i armen och tittade med jämna mellanrum på presentkortet ifråga. Ja, det står så. (Hoppas hon inte blev hudflängd när kassan skulle räknas ihop.) Aldrig har jag hört talas om något liknande.
fredag 8 maj 2009
Om språkets vikt
Efter att tittat på äldste sonens idrottsprov blev jag lite förskräckt. Frågorna var knappt begripliga, en del av dem. Och orden "basketbollsboll" och "diskvalifikation" utvecklar knappast elevernas idrottsliga ordförråd på ett sätt som är önskvärt. Det satte med andra ord igång en hel del tankar.
Som lärare är man (och ska man vara) en förebild – mänsklig förebild, vuxen förebild, demokratisk förebild, språklig förebild… På sätt och vis kan man säga att alla vuxna i skola och omsorg, och alla lärare, är svensklärare. Hur de använder språket spelar roll för dem som hör och läser, dvs eleverna. Det är också en del av lärarens uppgift att hjälpa eleverna att lära och använda det språk de behöver i exempelvis matematik, idrott, hemkunskap, historia, fysik osv. Alla skilda delar av livet, alla olika ämnen, har sitt eget fackspråk - och eleverna behöver lära sig använda ord som subtraktion, diskvalificering , matskedsmått, renässans och hållfasthet etc. När man lämnar skolan ska man ju ha utvecklat sin förmåga att använda dessa olika språk i språket, oberoende vilket modersmål man har.
Detta är naturligtvis extra viktigt och svårt för de svenskfödda barn och vuxna som har läs- och skrivsvårigheter samt för dem som har svenska som andraspråk (förstaspråket=modersmålet). Hur bra är det då att lärarna i skolan inte kan svenska så bra? Hur bra är det att deras språk inte är färdigutvecklat och kanske inte ens får fackuttrycken rätt?
Inte så bra, tycker jag. (Även om risken väl är stor att jag skylls för rasist av någon och anklagas för att vara emot det mångkulturella samhället.) Språket är faktiskt ruskigt viktigt! Utvecklingen av svenskan för både förstaspråks- och andraspråksinlärare är en förutsättning för skolframgång – det visar många studier i ämnet. Samtidigt är det naturligtvis jättebra att det finns vuxna andraspråkstalare i skolan också, som kan vara förebilder för exempelvis invandrarbarnen. Som visar alla att man kan vara en bra lärare även med ett annat modersmål.
Det tror jag att den aktuelle idrottsläraren är. Han har sannolikt också en ganska väl utvecklad muntlig förmåga på svenska som räcker ganska bra för uppgiften, men brister ganska kraftigt i skriftlig språkbehärskning. (Vi har inte kommit till bedömningen än i kursen som jag läser just nu - Andraspråksinlärning - men jag tror det ändå.)
Frågan är dock: Hur ska man ställa sig till saken när han och eventuella andra inte är några språkliga förebilder? Ska man inte få jobba i skolan om man inte är duktig på svenska? Hur ska vi isåfall ta vara på dessa lärares kunskaper och erfarenheter, som ju också behövs i den svenska skolan?
Är detta en ekvation som inte går ihop? Nog måste det väl finnas en lösning?!!
Som lärare är man (och ska man vara) en förebild – mänsklig förebild, vuxen förebild, demokratisk förebild, språklig förebild… På sätt och vis kan man säga att alla vuxna i skola och omsorg, och alla lärare, är svensklärare. Hur de använder språket spelar roll för dem som hör och läser, dvs eleverna. Det är också en del av lärarens uppgift att hjälpa eleverna att lära och använda det språk de behöver i exempelvis matematik, idrott, hemkunskap, historia, fysik osv. Alla skilda delar av livet, alla olika ämnen, har sitt eget fackspråk - och eleverna behöver lära sig använda ord som subtraktion, diskvalificering , matskedsmått, renässans och hållfasthet etc. När man lämnar skolan ska man ju ha utvecklat sin förmåga att använda dessa olika språk i språket, oberoende vilket modersmål man har.
Detta är naturligtvis extra viktigt och svårt för de svenskfödda barn och vuxna som har läs- och skrivsvårigheter samt för dem som har svenska som andraspråk (förstaspråket=modersmålet). Hur bra är det då att lärarna i skolan inte kan svenska så bra? Hur bra är det att deras språk inte är färdigutvecklat och kanske inte ens får fackuttrycken rätt?
Inte så bra, tycker jag. (Även om risken väl är stor att jag skylls för rasist av någon och anklagas för att vara emot det mångkulturella samhället.) Språket är faktiskt ruskigt viktigt! Utvecklingen av svenskan för både förstaspråks- och andraspråksinlärare är en förutsättning för skolframgång – det visar många studier i ämnet. Samtidigt är det naturligtvis jättebra att det finns vuxna andraspråkstalare i skolan också, som kan vara förebilder för exempelvis invandrarbarnen. Som visar alla att man kan vara en bra lärare även med ett annat modersmål.
Det tror jag att den aktuelle idrottsläraren är. Han har sannolikt också en ganska väl utvecklad muntlig förmåga på svenska som räcker ganska bra för uppgiften, men brister ganska kraftigt i skriftlig språkbehärskning. (Vi har inte kommit till bedömningen än i kursen som jag läser just nu - Andraspråksinlärning - men jag tror det ändå.)
Frågan är dock: Hur ska man ställa sig till saken när han och eventuella andra inte är några språkliga förebilder? Ska man inte få jobba i skolan om man inte är duktig på svenska? Hur ska vi isåfall ta vara på dessa lärares kunskaper och erfarenheter, som ju också behövs i den svenska skolan?
Är detta en ekvation som inte går ihop? Nog måste det väl finnas en lösning?!!
onsdag 6 maj 2009
Familjeföretaget
Funderar faktiskt allvarligt på att helt enkelt radera allt som stavas med "sjuk" eller "rehab" från mitt CV. Det kommer fortfarande att finnas en tom gapande period, men de kanske frågar först på anställningsintervjun? Istället för att sortera bort det där sjuka fruntimret, menar jag. Henne som tydligen ingen vågar satsa på.
Ska jag ljuga, alltså? Nej, den konsten behärskar jag (tyvärr?) inte! Men man kan ju presentera sanningen på ett annat sätt:
Jo, de senaste åren har jag huvudsakligen ägnat åt att utveckla familjeföretaget. Vi står på tre ben, så det har gått ganska bra trots lågkonjunkturen. Det handlar om Vård och omsorg, Bygg och service samt Personlig utveckling. Som i alla mindre företag får alla prova på att göra allt, men mitt huvudsakliga ansvar har jag alltså på utvecklingsavdelningen.
Vi är två delägare och jag tjänstgör omväxlande som VD och vice VD. Och jag vill gärna komplettera det här med att jobba hos er på deltid!
Ska jag ljuga, alltså? Nej, den konsten behärskar jag (tyvärr?) inte! Men man kan ju presentera sanningen på ett annat sätt:
Jo, de senaste åren har jag huvudsakligen ägnat åt att utveckla familjeföretaget. Vi står på tre ben, så det har gått ganska bra trots lågkonjunkturen. Det handlar om Vård och omsorg, Bygg och service samt Personlig utveckling. Som i alla mindre företag får alla prova på att göra allt, men mitt huvudsakliga ansvar har jag alltså på utvecklingsavdelningen.
Vi är två delägare och jag tjänstgör omväxlande som VD och vice VD. Och jag vill gärna komplettera det här med att jobba hos er på deltid!
söndag 3 maj 2009
Luktar gott
Har haft en härlig helg i den gamla stugan som luktar gott av sommar och upptäckter och farmor. Nu har jag varit där under så många år även i vuxen ålder att doften också betyder familjeledighet och kroppsarbete och fler trevligheter tillsammans.
Ändå kan jag inte beskriva den, lukten. Det finns så besynnerligt få ord för att berätta vad luktsinnet förnimmer. Egentligen är det väldigt konstigt, för vi känner ju igen dem så väl - dofterna, lukterna, stankerna... Vi vet när det luktar hemma, när det luktar fara, när det luktar gott och när det luktar illa. Sonen kan till exempel sniffa på en kvarglömd tröja i hallen och tala om vilken kompis som har glömt den.
Jag får rekommendera en bok som fascinerade mig, inte bara för den surrealistiska och lite otäcka handlingen. Framförallt är det beskrivningen av dofterna som fascinerar. Huvudpersonen har nämligen ett oerhört finjusterat luktsinne. Så prova Patrik Süskinds Parfymen!
Ändå kan jag inte beskriva den, lukten. Det finns så besynnerligt få ord för att berätta vad luktsinnet förnimmer. Egentligen är det väldigt konstigt, för vi känner ju igen dem så väl - dofterna, lukterna, stankerna... Vi vet när det luktar hemma, när det luktar fara, när det luktar gott och när det luktar illa. Sonen kan till exempel sniffa på en kvarglömd tröja i hallen och tala om vilken kompis som har glömt den.
Jag får rekommendera en bok som fascinerade mig, inte bara för den surrealistiska och lite otäcka handlingen. Framförallt är det beskrivningen av dofterna som fascinerar. Huvudpersonen har nämligen ett oerhört finjusterat luktsinne. Så prova Patrik Süskinds Parfymen!
torsdag 30 april 2009
Är jag typisk man?
Hittade en gammal Skolvärlden (nr 4/feb 2009), dvs Lärarnas Riksförbunds tidning. Där kunde man läsa en del intressant.
"Kvinnor och män söker sig till lärarutbildningen av olika skäl, visar rapporten som kommer i slutet av mars. (Högskoleverket) Männen är mer intresserade av ämnen och specialiseringar. Kvinnorna vill bli lärare för att det är ett tydligt yrke och för att de är intresserade av den sociala situationen i skolan. Skillnaderna är störst bland studenter som vill jobba med äldre elever." (s. 10)
(Utredningen ifråga vill undersöka varför så få män söker sig till lärarutbildningen och varför många hoppar av.)
Tydligen är alltså mina preferenser manliga, eftersom jag inte är särskilt intresserad av "den sociala situationen". Närmare bestämt är jag ju frustrerad över att dagens ungdomar verkar se på skolan just som ett socialt projekt snarare än som ett bildningsprojekt. (Jag vill påminna om att jag talar om gymnasiet och vuxenutbildningen.)
På nästa uppslag i samma tidning (s. 12-13) kan man läsa om etnologen och professorn Jonas Frykman som tycker att "skolan ägnar sig för mycket åt att bekräfta elevernas identitet och för lite åt att uppmuntra dem att överskrida sig själva och bli något de inte trodde att de ville eller kunde. – De som vinner på identitetspedagogiken är eliten, de redan bildade. Enligt honom är det bättre att komma som 'avskalad' elev till skolan och lämna etnicitet, religion och socioekonomi därhemma. Åtminstone om målet är att alla ska mötas jämbördiga och få samma chanser."
Äntligen! Det kanske en vacker dag kan bli rumsrent att som jag tycka att man inte måste intressera sig personligt och individuellt för varenda elevs sociala bakgrund och liv. Deras behov i undervisningen bryr jag mig däremot absolut om att försöka möta - och ibland innebär det kanske att jag behöver känna till något om den sociala situationen också - men jag ska inte (behöva) leka kurator eller mamma. Faktiskt!
"Kvinnor och män söker sig till lärarutbildningen av olika skäl, visar rapporten som kommer i slutet av mars. (Högskoleverket) Männen är mer intresserade av ämnen och specialiseringar. Kvinnorna vill bli lärare för att det är ett tydligt yrke och för att de är intresserade av den sociala situationen i skolan. Skillnaderna är störst bland studenter som vill jobba med äldre elever." (s. 10)
(Utredningen ifråga vill undersöka varför så få män söker sig till lärarutbildningen och varför många hoppar av.)
Tydligen är alltså mina preferenser manliga, eftersom jag inte är särskilt intresserad av "den sociala situationen". Närmare bestämt är jag ju frustrerad över att dagens ungdomar verkar se på skolan just som ett socialt projekt snarare än som ett bildningsprojekt. (Jag vill påminna om att jag talar om gymnasiet och vuxenutbildningen.)
På nästa uppslag i samma tidning (s. 12-13) kan man läsa om etnologen och professorn Jonas Frykman som tycker att "skolan ägnar sig för mycket åt att bekräfta elevernas identitet och för lite åt att uppmuntra dem att överskrida sig själva och bli något de inte trodde att de ville eller kunde. – De som vinner på identitetspedagogiken är eliten, de redan bildade. Enligt honom är det bättre att komma som 'avskalad' elev till skolan och lämna etnicitet, religion och socioekonomi därhemma. Åtminstone om målet är att alla ska mötas jämbördiga och få samma chanser."
Äntligen! Det kanske en vacker dag kan bli rumsrent att som jag tycka att man inte måste intressera sig personligt och individuellt för varenda elevs sociala bakgrund och liv. Deras behov i undervisningen bryr jag mig däremot absolut om att försöka möta - och ibland innebär det kanske att jag behöver känna till något om den sociala situationen också - men jag ska inte (behöva) leka kurator eller mamma. Faktiskt!
söndag 26 april 2009
Kärringen mot strömmen
I torsdags var det bokcirkel igen. Till den här gången läste vi Peter Englunds Stridens skönhet och sorg - första världskriget i 212 korta kapitel.
Jag har faktiskt inte läst något annat av Peter Englund förut än diverse artiklar, men jag har fått den uppfattningen att han både skriver bra och är erkänd av historikersamfundet. Att han dessutom har varit professor i narratologi - alltså konsten att berätta en historia - vid Dramatiska institutet gör ju inte saken sämre. Alltså såg jag fram emot detta, trots bokens omfång på över 600 sidor.
Och så blev jag så besviken. Kanske för att jag är trött och inte orkade uppamma tillräckligt med intresse, men... Visst var det ganska intressant med porträtten av personerna och med författarens övergripande kommentarer om kriget, men också ganska rörigt och inte särskilt medryckande. Sanning att säga fick jag träsmak.
Det är klart jag vet att det inte skulle vara en roman utan en historisk berättelse, med åtskilliga långa noter bland annat, men det hindrar väl inte att personerna man berättar om på något sätt levandegörs? Jag gav faktiskt upp efter 226 sidor. Det finns enklare sätt att skaffa sig insikt om och överblick över första världskriget. Ska det vara någon vits med att läsa detta måste det ge ett mervärde - och det saknade alltså jag.
Jag får erkänna att alla de andra damerna i torsdags kväll var rörande överens om att detta mervärde definitivt existerade. Så tro inte på mig utan läs själv!
Jag har faktiskt inte läst något annat av Peter Englund förut än diverse artiklar, men jag har fått den uppfattningen att han både skriver bra och är erkänd av historikersamfundet. Att han dessutom har varit professor i narratologi - alltså konsten att berätta en historia - vid Dramatiska institutet gör ju inte saken sämre. Alltså såg jag fram emot detta, trots bokens omfång på över 600 sidor.
Och så blev jag så besviken. Kanske för att jag är trött och inte orkade uppamma tillräckligt med intresse, men... Visst var det ganska intressant med porträtten av personerna och med författarens övergripande kommentarer om kriget, men också ganska rörigt och inte särskilt medryckande. Sanning att säga fick jag träsmak.
Det är klart jag vet att det inte skulle vara en roman utan en historisk berättelse, med åtskilliga långa noter bland annat, men det hindrar väl inte att personerna man berättar om på något sätt levandegörs? Jag gav faktiskt upp efter 226 sidor. Det finns enklare sätt att skaffa sig insikt om och överblick över första världskriget. Ska det vara någon vits med att läsa detta måste det ge ett mervärde - och det saknade alltså jag.
Jag får erkänna att alla de andra damerna i torsdags kväll var rörande överens om att detta mervärde definitivt existerade. Så tro inte på mig utan läs själv!
torsdag 23 april 2009
Arkeologiska fynd
I vår lilla hallsmatt finns en specialbyggd hallmöbel bestående av de två garderober som fanns där från början, samt hyllor och fack och klädstång mellan dem. På den ena hyllan har jag emellanåt tryckt in de där löstagbara huvorna från barnens overaller och jackor. De vill nämligen inte ha dem och vi har ju ingen vidare vinter här, så... Okej.
Idag dristade jag mig till att dra fram hyllans innehåll. Det fanns tolv olika artiklar ("plagg" kan man väl knappast kalla dem?) och jag kände knappt igen en enda av dem. Snart ska jag gå upp i förrådet och se efter, men jag tror faktiskt att ALLA tillhörande plagg (här blir det bra!) är utslitna och urvuxna och kastade.
Nej en av huvorna hör faktiskt till en regnjacka som är i bruk, så den ska jag knäppa dit igen.
Tänk, vad skönt det var att kunna kasta alltsammans!
Och tänk så många hörn och hyllor som återstår att sortera när andan faller på.
Idag dristade jag mig till att dra fram hyllans innehåll. Det fanns tolv olika artiklar ("plagg" kan man väl knappast kalla dem?) och jag kände knappt igen en enda av dem. Snart ska jag gå upp i förrådet och se efter, men jag tror faktiskt att ALLA tillhörande plagg (här blir det bra!) är utslitna och urvuxna och kastade.
Nej en av huvorna hör faktiskt till en regnjacka som är i bruk, så den ska jag knäppa dit igen.
Tänk, vad skönt det var att kunna kasta alltsammans!
Och tänk så många hörn och hyllor som återstår att sortera när andan faller på.
lördag 18 april 2009
Hemma igen
Japp. Nu har jag än en gång upplevt att vårt land är avlångt - med en liten avstickare till Norge och Trondheim dessutom. Där var det kallt, regnigt och en halvmeter snö (Jämtland), här hemma i södra halvan av Sverige är det solig vår. Och än en gång är det mer än musöron på björkarna innan jag har hunnit greppa sekatören och beskära rosorna.
Det ska jag dock börja med imorgon, under förutsättning att solen skiner. Ikväll och inatt ska jag bara ta det lugnt, för jag är ganska mosig efter fyra dygn på resa med konfirmander. Dels på grund av långa resor, dels för att fnittriga flickor behövde träffa på en ledare på väg till killarnas korridor vid midnattstid.
Det ska jag dock börja med imorgon, under förutsättning att solen skiner. Ikväll och inatt ska jag bara ta det lugnt, för jag är ganska mosig efter fyra dygn på resa med konfirmander. Dels på grund av långa resor, dels för att fnittriga flickor behövde träffa på en ledare på väg till killarnas korridor vid midnattstid.
torsdag 9 april 2009
Ett tecken i tiden?
När blicken lite ointresserat gled över tv-sidorna i dagens tidning, stannade den på en bild av en ung man som petade sig i näsan. Han är tydligen programledare för ett ungdomsprogram.
Jaha. Varför låter han fotografera sig medan han demonstrativt petar sig i näsan? Vad vill han uttrycka med det - om sig själv och om sin syn på ungdomar och eventuellt om ungdomar?
Nej, jag tycker att det är larvigt. Troligen är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det står jag för!
För övrigt får jag önska alla eventuella läsare en god påskhelg! Nu när jag inte mår så fruktansvärt illa för att otrevliga saker trycker på balansnerven (läs vaxproppar), så ser jag fram emot den och nästa veckas konfirmandresa med förtjusning.
Några fler blogginlägg blir det nog däremot inte på ett tag.
Jaha. Varför låter han fotografera sig medan han demonstrativt petar sig i näsan? Vad vill han uttrycka med det - om sig själv och om sin syn på ungdomar och eventuellt om ungdomar?
Nej, jag tycker att det är larvigt. Troligen är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det står jag för!
För övrigt får jag önska alla eventuella läsare en god påskhelg! Nu när jag inte mår så fruktansvärt illa för att otrevliga saker trycker på balansnerven (läs vaxproppar), så ser jag fram emot den och nästa veckas konfirmandresa med förtjusning.
Några fler blogginlägg blir det nog däremot inte på ett tag.
onsdag 8 april 2009
Vilken fröjd!
Jag hör igen. Underbart!
Efter att i flera dagar gått med huvudet på sned och vridit höger öra åt talarens håll som en gammal tant utan hörlur, fungerar allt som vanligt igen. Jag hade enorma vaxproppar (i båda öronen, visade det sig) som nu är ordentligt bortspolade. Det var värt 150 kronor.
Vilken lyx, vilken fröjd!
Efter att i flera dagar gått med huvudet på sned och vridit höger öra åt talarens håll som en gammal tant utan hörlur, fungerar allt som vanligt igen. Jag hade enorma vaxproppar (i båda öronen, visade det sig) som nu är ordentligt bortspolade. Det var värt 150 kronor.
Vilken lyx, vilken fröjd!
måndag 6 april 2009
Livin´ in my dreamworld
Jag lever i min egen värld just nu, även om den inte precis kan beskriva som en drömvärld.
(Om jag inte minns fel var det artisten Taco som sjöng låten med titeln i rubriken ovan. Den fanns på sidan två på den enda EP jag köpte i min gröna ungdom. På sidan ett fanns Puttin´on the ritz.)
Jag lever i ett enda stort ludd, ett ludd med eko. Men jag hör inget annat än mig själv, eftersom jag har lock för bägge öronen. I synnerhet det vänstra.
Nej, jag är inte förkyld och snuvig. Nej, det hjälper inte att svälja, gäspa stort eller att hålla för näsan och blåsa. Nej, det hjälper inte med Revaxör. Sannolikt hjälper det inte med nässprej heller, men jag ska strax prova.
Undrar om jag klarar av att leda ett möte ikväll. Och körövningen ska vi inte prata om.
(Om jag inte minns fel var det artisten Taco som sjöng låten med titeln i rubriken ovan. Den fanns på sidan två på den enda EP jag köpte i min gröna ungdom. På sidan ett fanns Puttin´on the ritz.)
Jag lever i ett enda stort ludd, ett ludd med eko. Men jag hör inget annat än mig själv, eftersom jag har lock för bägge öronen. I synnerhet det vänstra.
Nej, jag är inte förkyld och snuvig. Nej, det hjälper inte att svälja, gäspa stort eller att hålla för näsan och blåsa. Nej, det hjälper inte med Revaxör. Sannolikt hjälper det inte med nässprej heller, men jag ska strax prova.
Undrar om jag klarar av att leda ett möte ikväll. Och körövningen ska vi inte prata om.
onsdag 1 april 2009
Första april
Tänk: Kossorna fiser och rapar mindre om man ger dem fiskleverolja, vilket gör utsläppen av metangas från jorden mindre.
Om det är ett aprilskämt så är det verkligen mitt i prick på dagens klimatdebatt!
Oberoende av vilket fnissade jag glatt vid frukostbordet.
Om det är ett aprilskämt så är det verkligen mitt i prick på dagens klimatdebatt!
Oberoende av vilket fnissade jag glatt vid frukostbordet.
tisdag 31 mars 2009
Dagsläget
Urk.
Ont i magen och kallsvettigt toaspring var vad jag fick ägna gårdagen åt. Idag är jag sådär kattungesvag i kroppen, trots att jag glädjande nog inte har behövt kräkas.
Jag får försöka glädja mig åt det inställda tandläkarbesöket. Men både det och den räkning som blir följden är ju bara uppskjutet/-n.
Och energin att lägga ned på den nya distanskursen är ju inte precis överflödande.
Men solen skiner ju riktigt ofta och gruset är uppsopat på gatan. Snacka om vårtecken.
Ont i magen och kallsvettigt toaspring var vad jag fick ägna gårdagen åt. Idag är jag sådär kattungesvag i kroppen, trots att jag glädjande nog inte har behövt kräkas.
Jag får försöka glädja mig åt det inställda tandläkarbesöket. Men både det och den räkning som blir följden är ju bara uppskjutet/-n.
Och energin att lägga ned på den nya distanskursen är ju inte precis överflödande.
Men solen skiner ju riktigt ofta och gruset är uppsopat på gatan. Snacka om vårtecken.
fredag 27 mars 2009
Just den här veckan...
Jag verkar ha någon sorts radarinställning på förändringar. På något annat sätt kan jag inte tolka den senaste tidens sammanträffanden.
Det ena biblioteket:
För ett tag sedan skulle jag kopiera lite ur en bok till en kompis i USA. De höll precis på att göra om hela systemet för kopiering, men just den här veckan var det gratis. Det var bara att tacka och ta emot. När jag var där igår hade de precis gjort om lånesystemet så ingen kunde riktigt svara på mina frågor, men till slut så...
Det andra biblioteket:
För ett tag sedan skulle jag boka in samfällighetens årsstämma i stadsdelsföreningens lokal, som enligt ordföranden var brukbar igen efter en vattenskada. Det hade de ännu ingen aaaning om på biblioteket, så det gick inte att boka. Men jag fick dem att skriva en lapp iallafall. När jag idag skulle hämta nyckeln visade det sig att de vikarier som hade fått rycka in idag inte hade en aaaning om var utlåningsnyckeln fanns. När jag återvände två timmar senare hade de dock lyckats hitta den...
Den lokala närbutiken:
Jag tänkte att det skulle vara smidigt och lokalpatriotiskt att beställa smörgåstårtan till nyss nämnda årsstämma där. Just den här veckan var dock plakatet med information nedtaget, de höll på att övergå från att beställa till att göra dem själva och ingen kunde svara på mina frågor eftersom charkpersonalen gått hem. När jag dagen efter ringde på det nummer jag fått, visade det sig vara ur bruk...
Det här börjar faktiskt bli lite tröttsamt!
Det mesta har ju föralldel löst sig ändå, men det tar ju extra tid och energi hela tiden. Och smörgåstårtan har jag beställt annorstädes.
Det ena biblioteket:
För ett tag sedan skulle jag kopiera lite ur en bok till en kompis i USA. De höll precis på att göra om hela systemet för kopiering, men just den här veckan var det gratis. Det var bara att tacka och ta emot. När jag var där igår hade de precis gjort om lånesystemet så ingen kunde riktigt svara på mina frågor, men till slut så...
Det andra biblioteket:
För ett tag sedan skulle jag boka in samfällighetens årsstämma i stadsdelsföreningens lokal, som enligt ordföranden var brukbar igen efter en vattenskada. Det hade de ännu ingen aaaning om på biblioteket, så det gick inte att boka. Men jag fick dem att skriva en lapp iallafall. När jag idag skulle hämta nyckeln visade det sig att de vikarier som hade fått rycka in idag inte hade en aaaning om var utlåningsnyckeln fanns. När jag återvände två timmar senare hade de dock lyckats hitta den...
Den lokala närbutiken:
Jag tänkte att det skulle vara smidigt och lokalpatriotiskt att beställa smörgåstårtan till nyss nämnda årsstämma där. Just den här veckan var dock plakatet med information nedtaget, de höll på att övergå från att beställa till att göra dem själva och ingen kunde svara på mina frågor eftersom charkpersonalen gått hem. När jag dagen efter ringde på det nummer jag fått, visade det sig vara ur bruk...
Det här börjar faktiskt bli lite tröttsamt!
Det mesta har ju föralldel löst sig ändå, men det tar ju extra tid och energi hela tiden. Och smörgåstårtan har jag beställt annorstädes.
tisdag 24 mars 2009
Läsvärda artiklar
Till slut har även jag läst artikelserien om integration och systemfel i DN. Den var mycket intressant och tänkvärd. Läs den - och våga vara invandrarvänlig OCH svensk utan att skämmas för det eller bli kallad rasist!
Den första artikeln av sex heter
Svensk? Var god dröj!
Den första artikeln av sex heter
Svensk? Var god dröj!
söndag 22 mars 2009
Söndagkväll
Sådär småtrött och småledsen och utan större lust till något överhuvudtaget. Sådan har jag varit idag. En "vill bara sätta mig i ett hörn och dra något gammalt över mig"-dag. Så det gjorde jag (efter högmässosjungandet). Naturligtvis skedde detta med en bok i handen, en lättviktig men mycket trevlig roman av en Marita Conlon-McKenna med den anspråkslöst inbjudande titeln En liten hattaffär på hörnet.
Jag är trött, eftersom jag faktiskt har jobbat (städat) hela veckan. Men det var ju bara ett tillfälligt vik. Och inte fick jag det där jobbet jag var på intervju för heller. Ibland känns det som om alla ansökningar och intervjuer - och avslag - inte gör något annat än tar min energi ifrån mig. Dessutom gick det faktiskt inte mer än högst hyfsat med kören idag. (Jo, psaltarpsalmen var nog rätt bra. Otto Olsson en katastrof.)
Blää, alltså.
Men en kvällsmacka med maken och en god natts sömn ska väl ordna upp saken något.
Jag är trött, eftersom jag faktiskt har jobbat (städat) hela veckan. Men det var ju bara ett tillfälligt vik. Och inte fick jag det där jobbet jag var på intervju för heller. Ibland känns det som om alla ansökningar och intervjuer - och avslag - inte gör något annat än tar min energi ifrån mig. Dessutom gick det faktiskt inte mer än högst hyfsat med kören idag. (Jo, psaltarpsalmen var nog rätt bra. Otto Olsson en katastrof.)
Blää, alltså.
Men en kvällsmacka med maken och en god natts sömn ska väl ordna upp saken något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)