Den senaste bokcirkelboken hade jag gärna velat diskutera med mitt trevliga läsargäng, men tyvärr kunde jag inte vara med. Följaktligen känner jag mig inte alls färdigtänkt, utan läsaren av den här texten får nöja sig med något som bara är idisslat till hälften.
(Det är ju det som är det fina i kråksången med en bokcirkel: att när man pratar om boken få pröva sina tankar och upplevelser, få höra andra formulera sina och kanske omvärdera de egna. Att skriva om boken hjälper också till en del.)
Romanen ifråga är Nadia Hashimis Pärlan som sprängde sitt skal. Den berättar om kvinnoliv i Afghanistan, nu i modern tid men också vid 1900-talets början. Skillnaden verkar i grunden inte vara särskilt stor mellan tiderna, i alla fall inte ute i byarna. Möjligen har steningen som straff bytts ut mot misshandel eller ”olyckor”.
Bokens huvudperson är i nutid mellandottern Rahima, en av fem systrar, som får bli ”bacha posh” (fungera som pojke) för att familjen ska fungera. Hon trivs med den relativa frihet som detta innebär, men blir plötsligt utan längre förvarning bortgift (kanske snarare såld) som 13-åring till en våldsam och betydligt äldre man. Hon blir fjärde hustrun, längst ner i hushållshierarkin och svårt hunsad och påpassad av svärmodern. Enda lättnaden är när hennes handikappade moster kommer på besök och berättar om mormors farmor Shekiba. Denna berättelse, som återkommer med jämna mellanrum boken igenom, stärker henne i tanken att hon inte är ensam om att vilja ha ett annat liv.
Jag upplevde romanen som lättläst, möjligen lite långrandig någonstans i mitten, men framför allt djupt obehaglig. Det är mycket möjligt att min läsupplevelse inte kan skiljas från den starka filmupplevelse jag hade för många år sedan och som följde med mig in i den här texten.
Filmen ifråga är den tysta och vackra, kinesiska ”Den röda lyktan”. En ung flicka blir fjärde hustru till en mycket äldre man när fadern dör. En röd lykta utanför dörren till ditt hus betyder att du är utvald för natten – och det ger dig också all makt i hushållet det dygnet. Intrigerna och underströmmarna är spända och starka, straffen omedelbara och skoningslösa. Ja, parallellerna är uppenbara, men det finns en skillnad. Filmen slutar i död och galenskap, medan boken – efter att ha visat oss och Rashima att kvinnors inflytande i parlamentet inte är annat än spel för gallerierna – ändå slutar i en möjlighet till ett annat liv. Hur det kommer att se ut får vi dock inte veta något om.
Det leder mig till Tara Westovers självbiografi Allt jag fått lära mig, som jag just läst ut. Den visar med förkrossande tydlighet att våld, maktmissbruk och förtryck av kvinnor förekommer inte bara i den muslimska världen utan också i den kristna. I det här fallet i en mormonfamilj, som styrs av en labil och fanatisk far som tror att samhället är Satan och att man följaktligen ska undvika allt vad läkare, skolor, försäkringar, registreringar etc heter.
Det som jag tycker är mest intressant – och som blir som en fortsättning på den andra boken - är att få läsa om vad som händer sedan när Tara väl vågar börja fly. Hur hon envist och nyfiket slukar nya kunskaper och gör en enastående akademisk karriär (från att på sin höjd har kunnat läsa hjälpligt), samtidigt som hon tvivlar både på sig själv, sitt förstånd och att hon gör rätt. Vilken makt familj, relationer och uppväxttankar har över oss, även om vi rent logiskt förstår att de är skadliga och felaktiga. Och hur svårt det är att bryta med det skadliga, när man också måste bryta med de människor som betyder något för en.
Jag kommer att tänka på unga kriminella avhoppare. Och på de många människor som funnit sina sammanhang, sin sociala bubbla, på ställen som genomsyras av desinformation och hat.
Så blir böckerna ännu mer
imponerande – och ännu mer skrämmande.
