Till senaste bokcirkeln läste vi en liten trevlig novell-samling av norska Ingvild H Rishøj. Som namnet anger spelar årstiden en viss roll i texterna. De handlar alla om människor som försöker hantera sina liv ur underläge: En ensam ung mamma, en nyss frigiven pappa och en sjuttonårig storasyster, som rymmer med sina småsyskon för att få fortsätta ta hand om dem.
Läsaren är inne i huvudet på huvudpersonerna, en i taget. Det är obekvämt och hopplöst och hjärtskärande, så att man knappt står ut med att läsa. Samtidigt är språket både direkt och poetiskt - och alla texter slutar i en liten möjlighet till hopp, trots allt.
Eller som det står på baksidan om författarens skrivande: Hon skriver "med stor klassmedvetenhet och en viss dos nåd".
Budskapen kan tänkas vara flera. Det jag ber är: Låt mig få göra skillnad i en annan människas liv.
Det här är både vackert och läsvärt!
