Flerdimensionell kulturnatt

Igår var maken och jag på Kulturnatten i Norrköping hela dagen (!). Vi strövade runt och njöt av folkvimlet och allt som hände i varenda gathörn, samt gjorde några nedslag som vi bestämt i förväg när vi skummade det digra programmet.

(Barnen ville inte följa med, fast vi försökte locka dem med att ta med kompisar. Men de är så stora nu att vi faktiskt kan unna oss att få göra något vi vill ibland, trots att de inte följer med.)

Vi lyssnade på en etnoduo som skulle spela medeltidsmusik (tveksamt, på många sätt), strövade lite i Knäppingsborg och industrilandskapet (som ju inte existerade som besöksmål när jag bodde i stan), fikade på Visualiseringscenter och kollade in en av utställningarna (intressantare med visning, tror jag), lyssnade på körmaraton i Hörsalen (kul idé), besåg konstmuseet med nyinvigd GAN-utställning (jag gillar färgerna bl a) samt bevistade en trevlig körjazzkonsert i Hedvigs kyrka (bandet var bäst).

Dessutom umgicks vi både före, efter och i mitten med min syster och hennes familj. Trevligt!

Det var också givande att som utflyttad och vuxen ströva runt i den stad som jag onekligen har så många minnen från. Jag tror inte att jag kände mig nostalgisk, men jag minns och känner mig hemma samtidigt som jag fröjdas åt allt det nya som har utvecklats/exploderat där de senaste tjugo åren (och mer!). Och det var spännande att åter besöka flera rum och byggnader som varit viktiga för mig.

Till exempel:

I Hörsalen har jag överhuvudtaget inte varit sedan gymnasietiden, då jag lyssnade på Norrköpingssymfonikerna i genomsnitt en gång i veckan. Eftersom jag var med i skolkören - och kanske för att jag var en flitig elev - fick jag ett fantastiskt musikstipendium varje år: gratisbiljetter till alla SON:s konserter i mån av plats. Och vaktmästaren hittade alltid en plats åt mig i någon vrå.

I Hedvigs församling vikarierade jag som församlingsassistent (som det hette då) i åtta månader 1988, innan jag började mina studier i Linköping. Under sommarmånaderna skötte jag ett café samt bemanning och guidning i kyrkan, själv och med hjälp av några andra ungdomar jag fick anställa. Så jag är väl förtrogen med altartavla, votivskepp, kyrkfönster och Mose-pelare i "Tyska" kyrkan.

På Norrköpings konstmuseum jobbade jag en sommar - eller var det två? - under förra halvan av 90-talet som museivakt och ibland i receptionen. Varje dryga halvtimme skulle jag gå igenom alla gallerier för att försäkra mig om att ingen gjorde några utfall mot tavlorna. Däremellan fick jag sitta och läsa, under förutsättning att jag läste konstböcker. (Helt OK krav!) Det var en underbar tid när jag frossade i alla sorters konst från de mest skiftande epoker. Och med tiden lärde jag mig också uppskatta mycket som tog tid att närma sig - och blev verkligen kompis med de flesta konstobjekten. (Det märktes igår! På GAN-utställningen drogs jag som en magnet till vissa tavlor och visste till och med vad de hette. Alla hörde hemma här från början.)

Kort sagt: En dag med många dimensioner!

Auel och Ayla

Jaha. Så kan man sammanfatta min uppfattning av Jean M Auels senaste och sista bok i serien om Ayla: De målade grottornas land. Jag läser faktiskt om hela eller delar av serien emellanåt, om än "på snedden" dvs bara de mer intressanta bitarna, för att det är så fascinerande med nyfikna människor som tillsammans förbättrar sina möjligheter att överleva.

Alla böcker är mycket tjocka, med ständiga omtag och påfrestande många detaljerat beskrivna herdestunder. Men de är minst lika detaljerade vad gäller beskrivningar av det förhistoriska landskapet, av redskapen som utvecklas och används samt av levnadsvanor bland folken läsaren får möta. I varje bok tillkommer också någon ny ingrediens, som tillsammans med berättartekniken har en förmåga att trollbinda.

Utom i den sista boken då. Jag har läst alltihop förut, känns det som, och resten har jag utan ansträngning räknat ut för länge sedan eftersom berättelsen går i samma spår. Dessutom saknas det i princip dramatiska höjdpunkter. För att inte tala om att de där grottmålningarna blir fullständigt sönderpratade.

Ska man läsa något så är däremot den näst sista boken, Nionde grottan, en ganska trevlig sammanfattning av hela serien. Auel kunde ha stannat där. Annars håller jag nog på första och andra boken: Grottbjörnens folk och Hästarnas dal.

Arbetslös

För att mota tristessen läser jag Dorothy Sayers mellan jobbansökningarna. Utmärkt medicin!