Smärtsam upprepning

 ”Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen. (s. 299)

Så tänker Aliide Truu i västra Estland 1992 i Sofie Oksanens roman Utrensning. Hon har levt större delen av sitt liv på den gård där hon växte upp och hon gifte sig med en rysk kommunist – för att överleva ockupationstiden. Men de outtalade minnena, både av våldsamma ”förhör” (som här och överallt alltid utsätter kvinnor och småflickor för brutalt sexuellt våld) och av de svek hon i sin tur utsatt grannar och släktingar för, finns alltid med. Minnena förnyas också, i det nya Estland där hennes tidigare val nu gör henne utsatt igen.

Ständigt rädd, på sin vakt, misstänksam, levde hon på en lögn hon inte ville se i vitögat: att svågern Hans – gömd i ett hemligt rum på gården – en dag skulle glömma systern Ingel (som hon förrått och fått deporterad ihop med systerdottern) för att istället börja älska Aliide själv. Det händer naturligtvis inte, tvärt om. Och till slut inser hon det och drar sina egna slutsatser av det.

Parallellt berättas historien om den ryskestniska Zara, som i början av 90-talet åker till Tyskland för att arbeta för en bättre framtid. Tror hon. Istället tvingas hon in i prostitutionsträsket. För att överleva dödar hon en kund, flyr från sin hallick, tar sig till Aliides gård och blir småningom gömd i samma hemliga rum som hennes morfar en gång. Medan Aliide lurar, och småningom dödar, stövelbärarna som jagar henne.

Alla lurar alla, men Aliide får nog sägas ”vinna”, även om hon nog också blir galen. Eller i alla fall tar konsekvenserna av sina val. Men först räddar hon alltså Zara, så något gott kommer det kanske ur allt elände.

Språket är vackert och förfärande och det blir så smärtsamt tydligt det här med vad krig och elände alltför ofta gör med oss människor. Hur rädslan och maktlösheten och våldet gör oss till offer OCH till förövare. Ofta samtidigt och/eller som en konsekvens. Och alltid är det kvinnorna som får tiga och lida. 

Misshandeln och våldtäkterna i kommunalhusets källare på 40-talet beskrivs i förtäckta ordalag genom ovidkommande och lösryckta detaljer som på något sätt gör allting ännu värre, medan 90-talets övergrepp skildras pang på rödbetan med brutal detaljrikedom som också gör ont.

Det här är en bra bok. Kanske just därför var den väldigt trögläst.
Jag blev helt dränerad. Och detta händer igen och igen. Nu.