I lördags var vi på Östgötateatern
och såg dramatiseringen av George Orwells roman 1984, en
dramatisering som var mycket trogen originalet. Vi skulle ha sett
föreställningen tidigt i december, men den blev inställd pga
sjukdom – och nu jag gladde mig åt att hinna läsa boken under
julledigheten. Jag har nämligen inte läst den sedan skoltiden,
gymnasiet kanske, och mina minnen var ganska luddiga: ”Storebror
ser dig” och ständig dygnet runt-övervakning av vanliga
människor, en man och en kvinna som träffas i smyg för att älska
trots att det är förbjudet med kärlek samt att det inte var något
lyckligt slut.
I det stora hela var mina minnen
korrekta, men det är något mer komplicerat än så. Sanning att
säga är berättelsen om denna framtida stat (skrevs 1948, kom ut
året efter) en dystopi som sänder kalla kårar utefter ryggraden på
mig.
Partiet/Staten bestämmer allt. Vad du
ska tänka, säga, känna och göra. De ständiga krigen (eller
iallafall rapporterna om dem), den ständiga fattigdomen och
halvsvälten, den omedelbara och skoningslösa vedergällningen för
minsta tankefel, det medvetet utarmade språket – alla åtgärder
tjänar samma syfte: att hålla människorna medgörliga och
icke-tänkande så att makten kan behållas av några få. Man har
nämligen konstaterat att mätta och nöjda människor får
livsutrymme att ifrågasätta saker och tycka att demokrati och
jämlikhet är något att sträva efter. Därför ser man till att
hålla dem på rätt nivå, helt enkelt. Man ger dem bröd (lite
lagom) och skådespel (avrättningar av förrädare) och svartmålar
fienden både i andra länder och mitt ibland oss (påbjudet 2-minutershat varje dag och dessutom en och annat hatvecka).
Jag tycker att det är otäckt
aktuellt! Jag tänker på den brutala ondska som släpps lös mot
feltänkare av t.ex. IS (eller vad som är korrekt att kalla dem).
Jag tänker på dem och de antidemokratiska rörelser som skördar
framgångar i alla europeiska länder och som kräver att man ska
kunna ägna sig åt Orwellskt dubbel-tänk: känna till järnrör och
människofientlighet och annat dumt, men på något sätt ändå inte
vara medveten om dem utan tycka att allt är bra. Och jag tänker på det okontrollerade hat som
alltför ofta väller fram på sociala medier så fort någon yttrar
sig i någon kontroversiell fråga.
Det var nog därför jag ”störde”
föreställningen i lördags. Mitt i den långdragna och spända
tortyrscenen, när Winston fortfarande inte är knäckt och
hjärntvättad, drog torteraren in publiken i skådespelet. Han lät
oss spela rollen av en Framtid som (underförstått) redan vet att
det samhälle på vilkets uppdrag han torterar också kommer att
bestå. Då applåderade jag i ensamhet Winstons envisa svar om vad
som är nödvändigt för att ett samhälle ska bestå: gemenskap,
kärlek, humanitet (eller hur han nu exakt formulerade det).
- Jag applåderade som uppmuntran och bekräftelse på att så tror även jag.
- Jag applåderade som protest mot de krafter som vill något annat och som försöker dra in mig att stillatigande stå på deras sida. (Det har hänt lite för många gånger under det gångna året, t.ex. med blad och uttalanden som delas ut i det svenska folkets namn.)
- Jag applåderade för att jag blev inbjuden att interagera.
Men begriper jag inte att det bara
är på låtsas, en bok... teater...underhållning? Det är klart att
jag är medveten om att det är teater och i viss mån underhållning,
men varför skulle det betyda att det är på låtsas?!? Jag menar med
bestämdhet att alla berättelser på ena eller andra sättet vill
säga något om och/eller undersöka vad det är att vara människa.
De handlar om dig och om mig och om oss, om vilka vi är och vill
vara och kan bli. De fiktiva berättelserna kanske i ännu högre
grad än de biografiska. Alla har de därför verklighetsbakgrund och
är på riktigt – om vi låter dem vara det.
Så kanske applåderade jag också för
att påminna mina medmänniskor i salongen om att det inte bara är
underhållning.
