fredag 30 december 2022

Förbryllande femtiotal

När nu året strax är slut så ska jag också se till att få skrivet en text om årets sista bokcirkelbok. Vi talade om den för flera veckor sedan, men texten har inte pockat på att bli skriven. (Det gör den inte nu heller, men jag ska försöka ändå.)

 


Glaskupan av Sylvia Plath skrevs 1974 och i mina dimmiga/dammiga minnen från universitetsstudierna i litteraturvetenskap så är den att betrakta som något av en feministklassiker. Detta gjorde mig ganska förvirrad under läsningen. Språket gjorde mig dock glad! Det är enkelt och friskt, med fräscha bilder och metaforer som inte görs något väsen av, men som lyfter texten. Och inledningsmeningen antar jag kvalar in på Top 10-listan över kända första meningar:

”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.”

Det förstår inte vi som läsare heller. Första halvan av boken utspelar sig alltså i New York i början av 50-talet, där Ester Greenwood tillbringar en månad ihop med en massa andra flickor som också vunnit i en skrivtävling. Men trots det så handlar romanen mest om deras festande och inte särskilt mycket om deras skrivande. Om Esters distanserade känslor inför potentiella pojkvänner och minst sagt märkliga uppförande emellanåt.

När hon sedan åker hem till Boston ägnar hon sig åt en massa funderande kring hur hon ska ta livet av sig, med tydliga beskrivningar, och sedan försöker hon också göra det. Sedan får läsaren följa med på elchockbehandlingar och terapier av olika slag och på olika ställen, även om det mesta är ganska vagt beskrivet. På slutet verkar det som om hon blir utskriven från mentalsjukhuset, men jag upplever inte att hon egentligen har förändrats eller förbättrats i någon större utsträckning.

Kanske kan man se Esters liv som en reaktion på hur kvinnors möjligheter att välja sitt eget liv kringskärs av samhällets förväntningar? Det skulle kunna förklara den märkliga första halvan av boken - att hon blir galen av att inte ses som människa utan som skyltdocka. Senare i boken nämns också, närmast som i förbigående, att hon blir remitterad till gynekolog för att få fertilitetsskydd. Som ett led i att hon ska känna att hon själv kan kontrollera sitt liv, typ.

Läsandet var med andra ord lite förbryllande och ganska tröttsamt, den här gången. Dessutom blev det emellanåt direkt jobbigt att läsa när man har närstående som lider av psykisk ohälsa. Men, som alltid, är det (i alla fall i efterhand) roligt att ha en egen och bättre bild av romanen. Och bokpratet efter läsningen vidgar vyerna.

tisdag 1 november 2022

Vadå "vi"?

Jag läste under oktober ut Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sarbarmati, som vi också har pratat om på senaste bokcirkeln. Det är en lite märklig bok, även om den inte är alls lika konstig som den jag läste i somras. (Läs mer här.)

Jag försökte beskriva vad romanen handlar om för att få grepp om den:

Berättelsen handlar om Lykke, 58-årig SO-lärare med skinn på näsan som stundtals varit fostermor till sin nu döda kusins adopterade dotter Fatima. Hon råkar ut för både ett överfall och ett saftigt olaga hot, vilket till slut får konsekvensen att i alla fall en liten del av det rasistiska drägget i Nässjö – med Rose-Maries hjälp - får sina rättvisa domar.

Nja, inte riktigt bra...

Berättelsen handlar om Fatima/Meera, som mest av allt önskar sig trygghet och frihet att vara den hon är. Hon upplever dock att allt och alla i Nässjö står i vägen – adoptivfar och försupne avkragade prästen Henrik, minnet av den döda adotivmodern Magdalena, mer eller mindre rasisitiska klasskamrater och till slut även den enda som tar sig an och försvarar henne, dvs Lykke. Så hon byter namn och ger sig av. Och hittar sin plats på jorden.

Båda beskrivningarna är sanna, men täcker inte på långa vägar vad boken innehåller. Vi får på något sätt veta alldeles för lite om både Lykke och Fatima för att man ska kunna påstå att det är dem boken handlar om. Dessutom finns det långa och till synes omotiverade berättelser ur Samuels (taxichaufför), Martins (neurolog), Henriks (se ovan) och Rose-Maries (rullstolsburen NO-lärare) perspektiv. De driver inte berättelsen om Lykke/Fatima framåt mer än i undantagsfall.

(Det stör mig också att vissa frågor väcks och kittlar läsaren, men sedan får rinna ut i sanden. Som vem som beställde Lykkes resa till Bombay. Det visade sig så småningom vara hon själv. Jaha. Så snopet, när författaren tidigare har använt det som ett sätt att öka den upplevda hotbilden.)

Det är något som är skumt här! Axelsson skriver ju fantastiskt bra och man läser gärna texten, så det måste finnas en förklaring. Kanske boken snarare ska beskrivas så här?

Det stora dilemmat i den här berättelsen är rasismen i stort och smått – och vad den gör med oss människor.

Då får de andra personernas berättelser också någon slags mening, tycker jag. Temat återkommer nämligen hela tiden, men förträngs liksom. Man vill inte låtsas om den, för att det inte får vara på riktigt, för att det i så fall är så obehagligt. Och då växer den till.

Usch ja. Plötsligt blev det väldigt aktuellt.

För övrigt är berättarperspektivet också lite ”annars”. Berättaren i boken (inte någon av personerna som den handlar om, alltså) ägnar sig med jämna mellanrum åt att kalla sig själv och läsaren för ”vi”. Som om vi tittade på tillsammans utifrån. Som om vi var du och bror med varann. Som om vi båda vet en massa saker som därför aldrig behöver förklaras.

”Vi låter honom springa. Snart ser vi honom inte mer.”

”Det där vill vi helst slippa se, alltså…”

”Vi följer inte efter.” (sista meningen i boken)

Någon i bokcirkeln sammanfattade det hela med att konstatera att boken inte känns riktigt färdig, mer som ett utkast. Och att det inte är första gången som det känns som om etablerade författares nyskrivna böcker ibland verkar kunna slinka igenom tryckpressarna lite väl enkelt.

Jag kan inte annat än hålla med.

lördag 10 september 2022

Måndagarna med Fanny

 Per-Gunnar Evanders roman från 1974 var skittrist att läsa. (Tyckte jag. De andra i bokcirkeln var inte lika kategoriska. Själv fick jag dock belöna mig med en stunds läsning ur annan bok för varje kapitel för att orka.) 

Romanen handlar om en emotionellt outvecklad och alkoholiserad karl som inleder en relation med en yngre kvinna, medan hans fru tror att han besöker sin döende far (vilket han förall del också gör, trots en uppenbarligen bottenfrusen far-sonrelation). Så småningom - efter att de älskat med varandra framför öppna brasor - kommer Fanny på att han har lurat henne och säger upp bekantskapen. Då till att super han  till, demolerar brasan och dess omgivningar samt gråter faktiskt till slut ut i hustruns knä.

Och det är först mot slutet av boken som den börjar bli något litet intressant, då när lagerarbetare Robert Erikson (42) börjar komma i någon slags kontakt med sina känslor. Men det mest intressant är väl kanske egentligen att alls få läsa om en sådan oformulerad människa. Män utan ord förekommer inte så ofta som sant komplicerade huvudpersoner i litteraturen, om man säger så. Så på sätt och vis är jag glad att ha läst den här boken.

Vår värdinna citerade ur Göran Häggs roliga bok Tjugoen moderna klassiker (1995). Här finns ett kapitel om Evander där det står att läsa följande: ”Problemet med Evander var emellertid att han skrev samma bok gång på gång – om manlig kontaktlöshet i Gästrikland, sjukhus och själsrubbning. Han förblev sig lik. I och för sig en sympatisk svaghet i vårt opportunistiska kulturklimat. Och boken var oftast rätt bra. Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först.”

Så det finns tydligen fler böcker på liknande tema.
Jag tror faktiskt inte att jag orkar läsa dem.

Sommarläsning 2022

 Juni, juli och augusti blev lite splittrade vad gäller läsning i år. Några av årets lästa sommarböcker ser du i alla fall på bilden här – och alla utom Halldorf (som jag har lånat av biblioteket i S:t Hans kyrka) ger jag gärna vidare från min överfulla bokhylla. Några korta kommentarer får du också med dig på vägen.

Marit Kapla: Osebol
Landsbygdsintervjuer i diktform. En fascinerande upplevelse, som gjorde att jag i princip sträckläste.

Jonas Gardell: Till minne av en villkorslös kärlek
En intressant bok om hans mamma, som ibland (när det handlade mer om Jonas än om mamma) tappade lite fart. Även om berättarperspektivet är minst sagt skumt, så finns här mycket att relatera till som människa. Särskilt när man är uppvuxen i samma Sverige under 1970- och 80-tal.

Joel Halldorf: Kvällstidningsteologi 2010-2020. Från populism till pandemi.
Texterna gjorde mig ofta direkt lycklig! Resonemangen är skarpa, tankelinjerna tydliga, samhällskritiken intressant och ställningstagandet för människan och den lilla gemenskapen genomgående.

Majgull Axelsson: Den jag aldrig var
Den här romanen var också lite skum, men onekligen fängslande. Den handlar om MaryMarie och hennes parallella liv. Vilket av dem hon levde är oklart.


Vad har du läst i sommar?

måndag 13 juni 2022

Makten och härligheten

 Till den senaste bokcirkeln läste vi en roman från 1940, ”Makten och härligheten” av Graham Greene. Jag tycker att den var tröttsam och tråkig att läsa. Det tog 120 sidor innan jag ens kunde uppbåda ett milt intresse, kanske för att huvudpersonen (en präst i Mexico, på ständig flykt eftersom allt kristet tydligen var förbjudet) först då börjar bli en person, börjar filosofera?

 


Jag vet inte. Allt är svettigt, hopplöst, eländigt och smutsigt. Boken börjar och slutar helt omotiverat med en tandläkare Trench, som inte har något alls med saken att göra. Helgonberättelser läses i smyg och när den ene prästen blir skjuten, så kommer det strax en ny.

 Enligt översättaren Erik Lindegren (bara det!) så är detta ett mästerverk och dessutom ett huvudverk av Greene. Enligt förlaget (1973) är översättningen mästerlig och romanen ”numera klassisk”. Wikipedia berättar att tidskriften Time år 2010 utsåg denna bok till en av de hundra bästa engelskspråkiga romanerna. Jaha.

 Jag längtade efter att få höra mina bokcirkelvänner förklara storheten för mig! Men hur gick det?

 När jag tyckte det var mest pratigt och ovidkommande, talade flera om målande och levandegörande detaljer. Där jag talade om brist på egentlig berättelse, talade de om hur intressant det är att få veta att allt katolskt var förbjudet under en (kommunistisk) period i delar av Mexico. Det berättades också om den fantastiska dialogen och om den speciella stämningen i boken, men jag trivs tydligen inte särdeles i detta berömda Greene-land. Du får helt enkelt läsa själv och ta reda på om du gör det.

Mest intressant var nog att vända och vrida på titeln: Varför har författaren valt att ha just denna raden ur bönen Fader Vår som titel – och vad vill han ha sagt med det?

onsdag 30 mars 2022

Inte särskilt paradisiskt

För flera veckor sedan talade bokcirkeln om 2021 års nobelpristagare Abdulrazak Gurnahs Paradiset. De flesta av oss verkade överens om att boken har en del longörer, men de andra hade också blivit nyfikna på att fortsätta läsa boken om än kanske inte mer av författaren. Jag kände mig inte särskilt intresserad av vare sig det ena eller det andra, så texten nedan tydligt är färgad av det.

Boken handlar om barnet Yusuf, som blir skuldslav hos sin fars fodringsägare: en rik handelsman. Han finner sig på något sätt ganska väl tillrätta i sin nya tillvaro - även om han gråter på nätterna och kallas för drömmare - och får efter ett antal år följa med på en handelsexpedition. Iallafall en bit, för sedan blir han lämnad i en stad vid berget tills "farbror Aziz" kommer tillbaka på nästa resa eller nå´t några år senare. (Han hinner lära sig läsa Koranen under tiden.) Den resan fortsätter in i "vildarnas land" och håller på att ta en ände med förskräckelse. Och det är mycket våldsamt. Men de tar sig hem igen.

Yusuf återvänder till att ta hand om butiken, men också den hemlighetsfulla muromgärdade trädgården. Där blir han inkallad till den sjuka frun en massa gånger - och han går, trots att handelsmannen inte är hemma, för att han vill träffa kammarjungfrun (som också visar sig vara andra hustru). Det slutar naturligtvis inte bra. Yusuf flyr från frun som gör närmanden, hon anklagar honom (med hans sönderrivna skjorta i handen) för att själv ha gjort närmanden mot henne och alltihop slutar med att Yusuf sticker. Varför? Det är oklart. Till vad? Det är oklart.

Vad bibel-/Koran-referensen (Josef, en drömmare, och Potifars hustru) tjänar till vet jag inte riktigt. Slutet förstår jag inte. Berättandet är märkligt distanserat och känslokallt (om än genom Yusufs ögon) och alltihop är rätt tråkigt. Tycker jag.

Och paradiset då? Tja. Han tycker att han är som i paradiset när de kommer till en vacker plats vid berg och vatten på någon av handelsresorna. Han tycker att han ser in i det och det är en massa eld, vill jag minnas. Men det gav mig ingen känsla av vad det hade med saken att göra. Är det en Koran-referens som jag inte förstår kanske?

Det mest intressanta var nog den fascinerande blandningen av människor, språk och religioner som bor och lever tillsammans i denna del av Afrika. Snacka om smältdegel!

måndag 24 januari 2022

Pärlor som spränger sina skal

 Den senaste bokcirkelboken hade jag gärna velat diskutera med mitt trevliga läsargäng, men tyvärr kunde jag inte vara med. Följaktligen känner jag mig inte alls färdigtänkt, utan läsaren av den här texten får nöja sig med något som bara är idisslat till hälften.

(Det är ju det som är det fina i kråksången med en bokcirkel: att när man pratar om boken få pröva sina tankar och upplevelser, få höra andra formulera sina och kanske omvärdera de egna. Att skriva om boken hjälper också till en del.)

Romanen ifråga är Nadia Hashimis Pärlan som sprängde sitt skal. Den berättar om kvinnoliv i Afghanistan, nu i modern tid men också vid 1900-talets början. Skillnaden verkar i grunden inte vara särskilt stor mellan tiderna, i alla fall inte ute i byarna. Möjligen har steningen som straff bytts ut mot misshandel eller ”olyckor”.

Bokens huvudperson är i nutid mellandottern Rahima, en av fem systrar, som får bli ”bacha posh” (fungera som pojke) för att familjen ska fungera. Hon trivs med den relativa frihet som detta innebär, men blir plötsligt utan längre förvarning bortgift (kanske snarare såld) som 13-åring till en våldsam och betydligt äldre man. Hon blir fjärde hustrun, längst ner i hushållshierarkin och svårt hunsad och påpassad av svärmodern. Enda lättnaden är när hennes handikappade moster kommer på besök och berättar om mormors farmor Shekiba. Denna berättelse, som återkommer med jämna mellanrum boken igenom, stärker henne i tanken att hon inte är ensam om att vilja ha ett annat liv.

Jag upplevde romanen som lättläst, möjligen lite långrandig någonstans i mitten, men framför allt djupt obehaglig. Det är mycket möjligt att min läsupplevelse inte kan skiljas från den starka filmupplevelse jag hade för många år sedan och som följde med mig in i den här texten.

Filmen ifråga är den tysta och vackra, kinesiska ”Den röda lyktan”. En ung flicka blir fjärde hustru till en mycket äldre man när fadern dör. En röd lykta utanför dörren till ditt hus betyder att du är utvald för natten – och det ger dig också all makt i hushållet det dygnet. Intrigerna och underströmmarna är spända och starka, straffen omedelbara och skoningslösa. Ja, parallellerna är uppenbara, men det finns en skillnad. Filmen slutar i död och galenskap, medan boken – efter att ha visat oss och Rashima att kvinnors inflytande i parlamentet inte är annat än spel för gallerierna – ändå slutar i en möjlighet till ett annat liv. Hur det kommer att se ut får vi dock inte veta något om.

Det leder mig till Tara Westovers självbiografi Allt jag fått lära mig, som jag just läst ut. Den visar med förkrossande tydlighet att våld, maktmissbruk och förtryck av kvinnor förekommer inte bara i den muslimska världen utan också i den kristna. I det här fallet i en mormonfamilj, som styrs av en labil och fanatisk far som tror att samhället är Satan och att man följaktligen ska undvika allt vad läkare, skolor, försäkringar, registreringar etc heter.

Det som jag tycker är mest intressant – och som blir som en fortsättning på den andra boken - är att få läsa om vad som händer sedan när Tara väl vågar börja fly. Hur hon envist och nyfiket slukar nya kunskaper och gör en enastående akademisk karriär (från att på sin höjd har kunnat läsa hjälpligt), samtidigt som hon tvivlar både på sig själv, sitt förstånd och att hon gör rätt. Vilken makt familj, relationer och uppväxttankar har över oss, även om vi rent logiskt förstår att de är skadliga och felaktiga. Och hur svårt det är att bryta med det skadliga, när man också måste bryta med de människor som betyder något för en.

Jag kommer att tänka på unga kriminella avhoppare. Och på de många människor som funnit sina sammanhang, sin sociala bubbla, på ställen som genomsyras av desinformation och hat.

Så blir böckerna ännu mer imponerande – och ännu mer skrämmande.