Räddaren i nöden

Inser just, så här söndagen efter jul, att jag inte skrivit om den bok vi talade om i bokcirkeln för tre veckor sedan. Till dess hade vi passat på att läsa en klassiker: J D Salingers Räddaren i nöden. Jag borde ha läst den någon gång under min utbildning till svensklärare åtminstone, men jag var inte säker. Och är fortfarande inte säker på om jag har läst snuttar (som vanligt, svenskläraren förbannelse - OCH välsignelse) eller om jag faktiskt har börjat någon gång och inte orkat fullfölja.

1951 måste boken ha rört om ordentligt, men idag är det genomgående ungdomsspråket inte så uppseendeväckande och inte innehållet heller, tyckte vi. Boken är skriven helt ur en tonårings perspektiv, ja som en enda lång monolog - och eftersom jag har fullt upp med mina tonåringar hemma upplevde jag vimsigheten och distanslösheten som ganska prövande. Men trovärdigt är det!

Så här står det på Wikipedia:

"Räddaren i nöden blev en fantastisk succé när den kom och dess popularitet har fortsatt att växa med åren. Romanen blev på många sätt stilbildande och klassas som generationsroman.

Den blev även hårt kritiserat på sina håll på grund av sitt för den tiden utmanande språkbruk med många grova svordomar. Den ansågs också omoralisk på grund av sin handling, i vilken huvudpersonen bland annat förlöjligar traditionella amerikanska värderingar, röker, super, svär och tar en prostituerads tjänster i anspråk [kan ju diskuteras om han verkligen gjorde Min anm.]. Bokens blandade mottagande kan illustreras med det faktum att den ända fram till 1980-talet var en av de mest förbjudna böckerna på amerikanska skolor och bibliotek, samtidigt som det var en av de böcker som användes mest i undervisningen.

Bokens intrig är tämligen enkel: Holden Caulfield är en ung livstrött man, som av sina föräldrar placerats på ännu en privatskola där han ännu en gång blir relegerad på grund av sitt olämpliga uppträdande och sina dåliga betyg. Eftersom han inte förväntas komma hem förrän om tre dagar lämnar han i hemlighet skolan tidigare än planerat och tar tåget tillbaka till hemstaden New York. Där tar han in på ett hotell av halvdan standard och driver under några dagar ensam runt i storstaden.

Bokens originaltitel The Catcher in the Rye är en referens till en gammal anglosaxisk barnramsa.

Den senaste svenska översättningen är från 1987 och gjordes av författaren Klas Östergren, (som senare har reviderat sin översättning). Boken utkom på svenska senast 2005."

Jag läste Östergens översättning från 1987, vilket var helt okej i jämförelse med den tidigare version som en av väninnorna läste. 50-talsslangen i den upplevdes som icke-fungerande, helt enkelt. Jag får medge att jag inte riktigt fattar varför boken har blivit så stor att det finns alluderingar till den i diverse popmusik och i japanska animeserier, men desto mer väsentligt är det ju att ha läst den. Och jag skulle nog inte ha orkat igenom den om det inte var för att vi skulle prata om den i cirkeln.

Som alltid blir litteraturen större och mer meningsfull när man tillsammans försöker sätta ord på sin upplevelse av den. Prova!

Novellkurs

Har ganska länge varit trött och eländig, med allt fler och tydligare otäckt bekanta symptom. Jag har inte haft ork till eller lust att göra någonting mer än att precis sköta mitt nya jobb. Rent bokstavligt. För en dryg vecka sedan rasade jag så ihop fullständigt och nu ligger jag här och mår lika dåligt som alltid när jag är mitt i ett skov av den sjukdom som Försäkringskassan säger att jag inte har. Inte precis upplyftande.

Desto gladare blev jag av att få första kursbrevet i den novellkurs på distans som jag har anmält mig till! Om jag inte rör mig så mycket så är jag ju hyfsat klar i huvudet, så de uppgifter jag fick där har verkligen piggat upp humöret. (Skriva rent på datorn är lite för ansträngande, så det får tas i omgångar liksom detta inlägg i bloggen.) 

Det är härligt att få vara lite stillsamt galen och kreativ mitt i eländet, så här bjuder jag på den tredje uppgiften: Skriv en komplett novell på maximalt 200 ord:

En dag på jobbet

”Herregud! Jag önskar människan var ett djur som inte hade så förtvivlat bråttom!” Harald sjönk ner i konduktörskupéns fåtölj efter att ha klippt de nypåstignas biljetter. (Han klippte alltid. Det kändes så slarvigt att bara skriva dit en signatur.) Tåget var två timmar försenat, så han hade hela vägen fått förklara och stå till svars.

Nästa gång han öppnade skjutdörren till den välfyllda vagnen såg han en noshörningsmamma läxa upp sin yngsta vid familjesätena. Strax bredvid satt ett lejon i samspråk med en gnu. Och där läste en giraff i boken som antilopen tre rader längre fram hade somnat över. Några schimpansungar svingade sig glatt tjattrande längs med hatthyllorna, ackompanjerade av en hyenas kacklande skratt. Som i en dröm gick Harald mittgången fram utan att överösas av vare sig frågor eller anklagelser. Han behövde dock inte nypa sig själv i armen, för när aporna försökte knycka uniformsmössan blev han biten.

”Herre gud!” sa Harald igen när han stängt in sig på närmsta toalett för att torka bort blodet. Han mötte sin blick i spegeln och visste att han aldrig hade sett en lyckligare zebra.

Drömhjärta

Till bokcirkeln i söndags hade vi läst en bok av Cecilia Samartin med den poetiska titeln Drömhjärta. Den börjar i ett Kuba på gränsen till revolution, där vi får följa kusinerna Nora och Alicia och deras familjer under flickornas första tonår. Läsaren får en inblick både i flickornas kärlek till sitt land (naturen, stranden och havet framför allt) och i hur de demokratiska förhoppningarna dör allteftersom för anhängarna till revolutionen och till Castro. Utifrån Noras perspektiv får vi veta mer om hur det känns att fly från sitt hemland, att lämna det och sin bästa vän bakom sig, att börja om i ett nytt land och att hela tiden känna sig kluven.

Boken var lättläst, även om språket i längden blev mindre magiskt än i inledningskapitlet. Det var också intressant, eftersom jag inte har läst något skönlitterärt om Kuba förut. Kanske särskilt för att den allmänna Kuba och Castro-bilden i Sverige varit positivt färgad under stora delar av mitt liv, medan den bild man får här är den hopplöst vanliga av hur en sönderfallande diktatur med revolutionära medel och drömmar byts ut mot ett minst lika orättvist och maktgalet styrelseskick.

Dock går det inte på djupet och tar tag riktigt - och mot slutet blir det lite väl fantastiskt och inte helt trovärdigt. Men det köper jag till nöds. Det som jag tycker är riktigt synd är att titeln liksom slarvas bort. Trots att den på något sätt förklaras strax före exilen och temat sedan prydligt konsekvent återkommer i slutet, så förstår jag som läsare inte riktigt vad som menas.

Jag är ändå glad att jag har läst den!

Bildhuggarens dotter

Senaste bokcirkeln läste vi Tove Janssons Bildhuggarens dotter. Till min glädje var det en roman och inte en biografi, som vi hade fått för oss. Jag tyckte om den! (Men de som hade förväntat sig att få ordentliga fakta om författarens liv och barndom blev förstås lite besvikna.)

Ett till synes planlöst berättande ur barnets synvinkel ställer frågor på sin spets: Vem bestämmer vad som är viktigt att berätta? Vilka personer är och har varit viktiga i mitt liv? Vilka åsikter och tankar har jag okritiskt anammat?

Och att jag inte begrep riktigt allt gjorde inte så mycket. (Troligen är det finlandssvenska, ett språk som jag inte behärskar.) Så jag fortsatte med att läsa Sommarboken - och den var faktiskt ännu bättre! Här fick man både barnets och farmoderns perspektiv på livet, vilket fördjupade berättelsen.

Något att hålla fast vid

Har läst en bok av Alexander Maksik som heter "Något att hålla fast vid". Även om huvudpersonen har lämnat hemskheterna  i Liberia bakom sig rent fysiskt, så finns de fortfarande kvar i henne som ständiga minnen. På så sätt påminde boken, både till innehåll och uppbyggnad, om Axelssons Mirjam-bok.

Även denna bok handlar om vad minnena gör med oss och vad vi gör med våra minnen. Jag tyckte om den.

Sommarens läsupplevelse

Förutom - och trots - Backmans överraskning, så är sommarens läsupplevelse definitivt Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Boken handlar om Malika som blev Miriam av ren överlevnadsinstinkt - och fortsatte att vara det även efter kriget av samma anledning. Vi läste den till bokklubbens första träff i höst som gick av stapeln härom söndagen. Jag tror att jag tyckte om den av följande anledningar:

Boken var intressant,
för att jag fick se andra världskriget och efterkrigstidens Sverige ur ett perspektiv jag inte är särskilt bekant med - det romska. Och för att detta med hur minnet fungerar och hur vi hanterar våra minnen alltid är spännande och aktuellt för oss människor, tycker jag.

Boken var givande,
för att historien blir trovärdig (trots en del luckor) tack vare god research och kanske framför allt för att berättelsen blir hel fast allt först verkade så himla splittrat. Skickligt och på något sätt lustfyllt, trots ämnet!

Boken var uthärdlig,
trots sitt egentligen outhärdliga innehåll. (Detta till skillnad från många krigs- och krisskildringar, som kanske tappar läsare just därför?) Troligen bidrog distansen, att man visste att det var minnen och att man fick dem serverade i omgångar, och stilen som inte är ett dugg sentimental.

Slutligen var boken härlig,
för att Axelssons berättarteknik och språk får läsaren att tumla fram över sidorna. Det är en glädje att läsa!

Riktigt djup och tänkvärd mormor

Hittade ett A5-papper fullklottrat med bokcitat. Det här passar ganska bra på dem jag ska nämna idag:

Alla böcker kan indelas i två kategorier: böcker för stunden och böcker för alla tider. 

(John Ruskin)

Det förstnämnda gäller definitivt Catharina Ingelman-Sundbergs otroligt sega och långtråkiga Kaffe med rån. (Eller ja, kanske inte ens för stunden då.) Visst fanns det roliga vändningar, men nä. Fler böcker av henne behöver jag inte läsa.

Det senare kanske är lite väl pretentiöst att påstå för Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, men den boken var sommarens överraskning för mig! Hans bok om mannen som heter Ove, fick mig att både fnissa och le varmt. (Läs vad jag skrev på bloggen här.) Bok nummer två var ännu ett strå vassare. Här finns också en Ove, om än kvinnlig. Och massor med mer eller mindre vildvuxna karaktärer av andra sorter. Men framförallt är författarperspektivet (Elsa, snart åtta) skickligt och trovärdigt genomfört och boken berör med tiden en hel del både viktiga och sanna saker om detta att vara människa.

Och det är väl ungefär det jag tycker att böcker ska göra. Så läs den!

Bokserier med olika karaktär

Jag fortsätter sammanfattningen av min sommarläsning. Den mesta lästiden har jag ägnat åt att läsa tredje boken i en serie respektive alla sju böckerna i en annan.

Tredje boken i Guillous serie om 1900-talet heter, mycket fyndigt och träffande, Mellan rött och svart. Som läsaren förstår behandlar boken tiden mellan världskrigen. Researchen är god, familjens öden går vidare hand i hand med de stora världshändelserna och texten är naturligtvis välskriven. Ändå blir jag lite trött ibland.

Kanske finns förklaringen i något av det jag kommenterat i samband med läsningen av de tidigare böckerna (Läs om Brobyggarna och Dandy här), men mycket troligt är att maken har gjort rätta analysen: "Det är ju Tiden som är huvudpersonen!" Ja, det är det. Och då blir ju de andra bara bipersoner, som egentligen inte är viktiga i sig utan bara för att spegla Tiden. Ett svårt grepp att gestalta så att det känns angeläget.

Men intressant är det och jag kommer att läsa också nästa del när den kommer. För hur 17 ska de slingra sig ur andra världskriget med livhanken och familjeföretagen i behåll?

---------

Om ni inte redan har gissat det så har jag alltså läst om alla Harry Potter-böckerna igen. (Dem har jag skrivit om tidigare här.) Dessutom kollade vi in Warner Bros. "The making of Harry Potter" när vi var i London i somras och jag köpte alla böckerna på engelska, till nästa omläsning. Och i söndags så besökte vi också vandringsutställningen i Norrköping - "Harry Potter: The Exhibition" - för att se och jämföra och veta.

Böcker om böcker

Under sommaren har jag läst två stycken böcker om böcker. Det ena heter Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe, den andra Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Jag köpte dem bara för titlarnas skull och ja, för att de borde handla om böcker och läsning.

Och det gör de. Böcker och läsning är viktiga saker som måste tas på allvar, framgår med all önskvärd tydlighet i båda två. Gott så! Trots ett antal små guldkorn i ämnet, gav mig dock tyvärr ingen av dem särskilt mycket till läsupplevelse.

I Bokklubben vid livets slut får vi möta Will och hans döende mor, som läser och talar böcker ibland. Mest verkar det dock vara en förevändning för att få berätta moderns historia. En förklädd biografi, alltså, som föralldel kunde ha varit intressant, men... SÅ välskriven är den inte.

Drömbokhandeln säljer bara goda romaner, utvalda av en topphemlig kommitté. Boken börjar med flera attentat mot några människor, som läsaren med tiden upptäcker är medlemmar av denna. Det mesta av historien berättas i fortsättningen för en poliskommissarie - och där någonstans tappar boken sin trovärdighet. Slutligen förändras berättarrösten ett snäpp till och gör det hela ännu värre. Känns liksom som flera böcker i en, som om författaren inte kunde bestämma sig för vad han var ute efter att skriva.

Men visst. En läslista får man alldeles gratis i dem båda.

En allvarsam lek eller en trist historia?

Senaste bokcirkelboken, den vi pratade om i början på juni, var Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912). Jag gillar ju hans språk och berättarstil och kan inte påminna mig att jag har läst denna "århundradets kärleksroman" förut, så jag såg fram emot den.

Det är ibland dumt, för man blir så besviken. (Det är väl därför jag gärna väntar med att läsa populära böcker tills man talar lite mindre högt om dem, antar jag.) Och så blev det den här gången, trots språkglädjen. Kort sagt: Vari ligger storheten i denna tråkiga och daterade historia om förhållandet som den gifte, egoistiske träbocken Arvid och den frånskilda, lika egoistiska Lydia har?

Jag tyckte att historien var alldaglig och ointressant, trots att man får veta en hel del om huvudpersonernas tankar och känslor. Möjligen kan jag hålla med den bokcirkelmedlem som menade att boken ändå på sitt sätt är oerhört modern, eftersom den skildrar ett förhållande mellan två individualistiska - dvs på så sätt moderna - människor.

För kärleken är ju inte individualistisk. Den kräver att båda är beredda att inte bara ta, utan också att ge. Annars blir det nog en trist historia.

Gregorius tog tid

I våras läste jag ut Bengt Ohlssons Gregorius, efter att ha hållit på ganska länge. I början gick det fort, men sedan blev det lite mycket med allt ältande han ägnar sig åt, den här mannen i romanen, så jag orkade inte så mycket i taget. Han är ensam och osäker och tycker sig ständigt spela en roll i livet som han både är bekväm med och inte.

Boken är dock läsvärd. Den är välskriven och intressant i sig själv, möjligen lite mer givande om man läst Hjalmar Söderbergs Doktor Glas innan. Man vet ju då hur den förre uppfattar skeendet och hur det slutar, även om det är spännande att fundera på hur man ska slussas dit.

(Frågan är dock om det inte egentligen var minst lika mycket tvärt om: När jag läste om Doktor Glas i höstas, blev den plötsligt väldigt mycket mer intressant i ljuset av att jag visste att det fanns en relativt nyskriven - nåja, tio år - roman med pastor Gregorius i huvudrollen. Fast jag inte hade läst den än! Det kan ju föralldel också beror på att det är minst femton år sen jag läste boken sist - och böcker som handlar om livet och dess mening har en förmåga att förändras när läsaren förändras.)

Jag väljer det här citatet, hämtat ur huvudpersonens funderingar, som tydligt visar skillnaden mellan den bild Bengt Ohlsson ger av pastor Gregorius och den bild Hjalmar Söderberg låter doktor Glas utveckla i sekelskiftesromanen:

Men jag tvivlar starkt på att en myra kan få en annan myra att känna sig älskad, med allt vad det innebär. Människan, däremot, har den förmågan. Och det är det största som finns. Det är något som Gud har givit oss. Och det är uteslutande i egenskapen av älskande varelser som Han lät oss bli jordens härskare.
    Så vad är då synd? Min definition av synd är att man avhänder sig möjligheten att bli en älskande människa. (s. 77)

Det händer när du vilar

Ojojoj. Jag har läst massor med böcker men inte skrivit här på evigheter. Jag har liksom inte orkat, varit för trött. Men det här är det första av några kortare inlägg om årets läsning sen vi hördes sist.

Har just läst ut Tomas Sjödins Det händer när du vilar. Den ska läsas långsamt. (Men jag tror att jag måste börja om nu.) Så här står det i första kapitlet:

Vilan har hamnat i vanrykte. Vi ursäktar den som vore den en synd. Vi försvarar den som vore den en brottsling. Och vad värre är, vi hanterar den som om den vore något vi egentligen klarade oss lika bra utan. Det har gått så långt att det till och med betraktas som fult att vara trött. Den här boken är mitt motdrag

En underbart vilsam bok om sabbatens, den regelbundna vilans, nödvändighet och möjliga konsekvenser om man tar tredje budet på allvar. Boken är full av saker jag skulle vilja citera, så det är svårt att välja...

"Jag tror allt starkare att det är med själva livet som med vårt gamla hus - det är till sin natur något pågående. Det ska inte bli färdigt, för medan det pågår lever våra drömmar och vår längtan. Och detta, om något, är en tanke att vila i. Vila, mitt i det pågående, för klart blir det aldrig."

Omläsningsfrossa

De senaste månaderna har jag inte haft så mycket energi över till nyttoläsning och utvecklande och spännande läsning (eller vad man ska kalla läsning av sådana böcker som man befarar är bra och intressanta men inte lättlästa), men eftersom jag läser ändå (för att slappna av, för att minnas, för att njuta, för att bli glad) så har jag ägnat mig åt omläsning.

(Anledningen till min energibrist är huvudsakligen trevlig: Jag har fått jobb (Hurra!) och de första månaderna har det verkligen varit fullt upp. Jag har fått använda min energi till att försöka begripa vad jag ska syssla med. Framemot mars/april tyckte jag ändå att jag började ha en aning om saken, men då ramlade jag utför en trappa... Jaja, det går ingen större nöd på mig.)

Omläsning är härligt, tycker jag. Då kan man ta med bara det bästa - eller en del av boken denna gång och en annan del nästa gång. Eller läsa om alltihop i ett nytt ljus, med en ny tanke. Samtidigt kräver det inte så mycket energi som det eventuellt gör första gången man läser. Fast den här gången blev det mest barn- och ungdomsböcker. De är inte särskilt jobbiga i sig, men oftast såå mycket bättre i sin enkelhet än mången feel good-roman.

Jag har alltså med glädje, beundran och fröjd läst om Astrid Lindgrens stora sagoverk Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio samt dessutom Ronja Rövardotter. Jag har läst Susan Coopers fantastiska serie i fem delar om kampen mellan ont och gott, där kämparna inte är trollkarlar och mugglare utan tre vanliga barn samt några mer ovanliga barn och vuxna. I höstas läste jag den på engelska: The Dark is Rising Sequence - och nu i vår läste jag böckerna på svenska. Den första (eller andra kanske) heter En ring av järn.

Dessutom slog jag mig loss med att återvända till Lars Collmar och Evangelium enligt Johannes Larsson (Bibelns berättelser sett ur ett tidsresande barns befriande perspektiv), Edith Nesbit och Den underbara trädgården (klassisk sommarlovsberättelse från 1911) samt Madeleine L'Engle och Ett veck i tiden (svagt kristet färgad ont o gott-roman med viss clou, som jag läste in för Svenska kyrkans närradio en gång i tiden).

Trevligt var ordet, sa Bull.

Intressant läsresa med bärnstensögon

Annandag påsk träffades bokcirkeln senast. Till dess hade vi föresatt oss att läsa Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Det var en intressant bok - inte bara för det kulturellt och historiskt intressanta innehållet, utan också för den läsresa man bjöds på.

Så tyckte de tre av oss som läst hela boken. De två som var ungefär halvvägs var betydligt mer tveksamma. Och jag förstår dem precis. I början kändes nämligen boken intressant och lite spännande. (- Vart för han oss, den här författaren?) Ganska snart blev dock de givande glimtarna kortare och de långtråkiga beskrivningarna längre. Mitt i boken lade jag den ifrån mig och sa: - Men hur 17 kan en bok som borde intressera mig bli så fruktansvärt ointressant? Är det för att författaren berättar så många berättelser samtidigt på ett ganska planlöst sätt? För det gör han. Eller för att han är keramiker och inte författare (som en av cirkelmedlemmarna uttryckte det)? För det är han ju, men samtidigt är det inget dåligt eller tråkigt språk han använder.

Eftersom jag hade tid på mig tvingade jag mig ändå att fortsätta läsa, för att kunna vara rättvis och ha en överblick när det blev dags för diskussion. Och det intressanta hände att alla planlösa berättelser på något sätt samlade ihop sig och fick en mening. Att många av de lösa röda trådarna faktiskt på något sätt infogades i ett mönster, i en meningsfullhet, som handlar om hur vi människor lever våra liv och vad som är viktigt i olika tider och om hur vi minns. Bland annat.

Hur det här gick till, att min inställning till boken vände, begriper jag inte riktigt. Kanske beror det på att den andra halvan av boken handlar mycket om författarens farmor, som han ju kände personligen och därför hade fler känslor för och bättre inlevelse i. Kanske beror det också på att de långa linjerna, både bakåt i historien och framåt till nutiden (med associationer t.ex. till Putins övertagande av Krim) blir tydligare, samtidigt som  beskrivningen av författarens vilsenhet avväpnar läsaren i förhållande till det ibland lite förvirrade berättandet.

Men läs den själv!

Kärringen mot August

Igår träffades min bokcirkel för att tala om den bok som många tydligen läser just nu och som fick senaste Augustpriset för bästa svenska roman: Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Det är en välskriven och intressant bok om en (kärleks-?)relation som det onekligen finns mycket att säga om. Däremot tyckte jag inte att den gav någon vidare läsupplevelse.

Jag köper absolut att jag inte tycker om huvudpersonerna alls och att de är synnerligen irriterande båda två, om än på olika sätt. Till exempel att Hugo är svag och feg och att Ester går vilse i sina filosofiska analyser. Så får det vara i en bok. Jag har dock svårare att köpa att Lena Anderssons berättare hela tiden bryter in i romantexten med förnumstiga kommentarer, som med kvalificerat akademiskt skitsnack skriver läsaren på näsan vad denne anser att det handlar om.

Så jag blev kärringen mot strömmen - igen.

För mycket lycka? Nja.

Till min förvåning och besvikelse blev jag faktiskt inte särskilt lycklig av att läsa Alice Munroe. Det hade jag ju trott och hoppats. Visst är boken lättläst, särskilt tydligt i jämförelse med t.ex. Herta Müller. Visst beskriver hon vardagen på ett sätt som man kanske kan känna igen fläckvis. Och visst är hon en skicklig berättare som kan lägga upp en text och som kan använda stilmedlen med precision. MEN vad använder hon sin skicklighet till?

Som jag uppfattar det till att skriva kyliga och distanserade noveller som inte ens när de är skrivna i jag-form berör mig i någon större utsträckning. Är det det kritikerna menar när de skriver om "skärpa" och "elegant stil"? För några "karaktärer av kött och blod" ser jag knappt skymten av. (Citaten är hämtade från baksidestexten på pocketboken.) Müller begrep jag inte mycket av och texten var svårforcerad, men det var poesi som kändes i magen. Något helt annat än det här som mest känns... tråkigt och likgiltigt, liksom pratigt. Jag blir inte inbjuden och texten verkar inte vilja säga mig något utan föredrar att finnas där lite för sig själv och pladdra på, oftast utan att egentligen ha ett ärende eller vilja berätta något.

Men visst. Novellen "Trä" griper faktiskt tag litegrann genom att huvudpersonen är så fullkomligt besatt av träden i skogen. Det finns också en och annan intressant tanke om livet/minnet att fundera vidare utifrån. Iallafall en tre-fyra stycken meningar på 343 sidor. Till exempel:

Något hände här. I ens liv finns det några platser eller kanske bara en enda plats där något hänt, och sen är det alla andra platser. (s. 186)

När man är barn blir man en ny människa en gång om året. (s. 214)

Det har iallafall blivit väldigt uppenbart för mig vad jag förväntar mig av en novell. Jag förväntar mig en berättelse som med få ord berättar mycket - och som har ett slut som på något sätt är öppet och/eller pekar på någon slags förändring eller som liksom vrider till det. Jag menar alltså inte att alla trådar ska knytas ihop och alla svar ska ges tillsammans med en härlig sensmoral, men... NÅGONTING ska det vara. Och det hittade jag bara i en eller två av de tio novellerna i den här samlingen. Närmare bestämt i den inledande "Dimensioner" och möjligen i "Ansikte" och "Trä".

Jag var som tur var inte alldeles ensam i bokcirkeln om att inte ha blivit Munroe-frälst. Det är synd, eftersom fler än jag alltså fick en mindre läsupplevelse än vad vi hade tänkt. Fast diskussionen blir å andra sidan så mycket livligare när vi inte är överens. Eller hur?