lördag 25 januari 2020

Känsloknapp överlevare

I början av detta nya decennium träffades en tillfälligt decimerad söndagsbokcirkel för att diskutera Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris. En förintelseöverlevare, Lale, berättar sin och sin älskade Gitas berättelse. Han gjorde vad han måste för att överleva, samtidigt som han också gjorde vad han kunde för att underlätta för andra fångar. Han är en vulkan av känslor, men han inser snabbt att de måste behärskas och döljas om han ska ha en chans.



Det är ett under att några överhuvudtaget överlevde dessa läger av planerat, oprovocerat massdödande - och om detta måste det berättas om och om igen, så att människan inte glömmer hur ond hon kan bli när tillfälle ges. Men denna bok lämnar mig märkligt oberörd. Och det är synd.

(Att jag associerade till  Björn Borg-filmen jag såg i julas, där känslorna också måste behärskas för att man ska kunna nå framgång, säger väl en hel del. Jag menar: parametern ´liv och död´ har ju helt olika skalor beroende på om man talar om Auschwitz eller Wimbledon.)

Även om berättelsen nog är stark, kan man alltså tyvärr inte säga det om romanen. Den berättas okonstlat rakt upp och ner, lika kontrollerat som Lales uppträdande var tvunget att vara. Allt, inklusive känslorna, beskrivs istället för att upplevas. Och det gör boken ganska träig. Förklaringen är kanske att det egentligen är ett filmmanus som efter många omskrivningar till slut blev en bok. Ett manus gestaltas ju och får liv av skådespelarna på duken, det behöver inte göras i ord. Men det krävs faktiskt i en bok. Jag tycker att läsaren har rätt att kräva det av något som kallas för roman.

Till bokens fördel ska dock sägas följande: Böcker om andra världskriget och förintelsen brukar få mig som läsare att fundera över plikt, ansvar och skuld. När gör man sin plikt? Vad har man för ansvar för sådant man blir beordrad/tvingad att göra? Vad ska man skämmas över? Viktiga frågor som alla handlar om att vara människa och vad som är mänskligt. Den här gången funderade jag också en hel del på överlevnad.Vad - förutom den djävulska slumpen - är det som gör att en människa klarar av att överleva saker som detta? Hur behåller man sin livsvilja i en hopplös och fullkomligt vedervärdig situation?

Skulle jag själv ha haft minsta chans att överleva? Skulle jag ha klarat av att fortsätta mitt liv efteråt? Skulle du?


torsdag 2 januari 2020

Flyktväg - lågmäld, hemsk och vacker

Det var en något decimerad skara som träffades i stressig adventstid, tre av för närvarande fem medlemmar, när vi andra advent hade årets sista söndagsbokcirkel. Det var jag som valde bok förra gången när vi var hos mig. Vi läste Torbjörn Flygts Flyktväg - en liten pärla till roman, som stillsamt ställer de stora frågorna om vad det är att vara människa. Och det tycker jag om.



Boken handlar om Hart, en ungdom med gomspalt och autism/ADHD. Han bor med sin mamma, sin älskade hund Arc och sina två vuxna systrar på en gård någonstans, i ett land vars politiska ledning under de senaste decennierna pendlat mellan kommunism och högerauktoritärt styre. Nu är det det senare som gäller och landet är i krig med sin granne, etniska grupper ställs mot varandra och främlingen/invandraren demoniseras. Pappan är inkallad och han dog, ska det visa sig, i ett ganska tidigt skede.

Familjen gömmer två muslimska flyktingar i sitt hus. De lyckas undgå upptäckt men inte de trakasserier mot civilbefolkningen som alltför ofta blir följden, dels av krig i allmänhet och dels av misstankar om med makten bristande lojalitet. Alltihop berättas i tredje person, men hela tiden ur Harts perspektiv. Läsaren får följa hans tankar - och tvångstankar - om livet, om pappan, om familjen, om de två flyktingarna (mor och dotter), om gården och arbetet.

(Medan jag läser kommer jag osökt att tänka på två andra böcker, som härmed får bli extra boktips för detta nya år: Den besynnerliga händelsen med hunden om natten av Mark Haddon (som vi läste i bokcirkeln våren 2007, dvs innan jag startade den här bloggen) samt Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic (som jag läste i somras och skrev kort om här).)

Även denna bokcirkelgång började vi med att var och en får läsa ett kortare stycke ur boken och tala om varför man valde just det, utan att vi andra kommenterar vidare. Det blir en väldigt intressant spegling av vad olika läsare fastnade för och är en utmärkt utgångspunkt för fortsatta samtal, tycker jag. Jag valde detta citat, från s 65 och sedan s 68:

Kyrkklockorna ringde. En klar och ren klang som slog ut över den vida slätten och väckte det gråa landskapet till liv. (...)
   De måste gå. Bussturerna var inställda sedan länge. Mamma hade klätt sig i den svarta pälskappan som en gång varit hennes mammas och kraftiga stövlar med broddar. Hart hade sin vanliga jacka och pälsmössan med öronlapparna nedvikta. Han vandrade bakom de tre med Arc vid sin sida. En och annan solstråle letade sig fram snett från sidan och kastade långa utdragna skuggor efter dem i snön innan den slocknade. De var sena. (...)
   10948. Mamma och systrarna fortsatte n. Hart borstade snön från en av kyrkogårdens bänkar och lade fällen som han burit i ränseln över sitsen så att Arc kunde hoppa upp och sätta sig.

Så vad bär jag med mig? Att vi alla är människor, oberoende av om vi är urinvånare eller invandrare.
Att vi alla måste vi bli vuxna en gång, vilket jag tänker sker för Hart dels när hans trygghet rycks undan (när hunden skjuts och när den fina gemenskapen med pappan bryts) och dels när han av omtanke om flyktingarna gör saker trots att det är utanför hans bekvämlighetszon.

Och att krig är fullkomligt meningslöst. Även om man överlever det och det tar slut så tar eländet aldrig slut - eftersom de som har makten/våldsmonopolet alltid drivs att suga ut det sista. På bekostnad av vanligt, hyggligt folk. Medan politiken fortsätter att bölja fram och tillbaka.

Ändå är berättelsen vacker. Trots att djur och människor dör, flyktingarna försvinner på den korta vägen mot räddningen och modern blir våldtagen när hon skyddar sina döttrar. Språket är avskalat, bilderna lågmälda i både nöd och lust och man får leva vidare i det liv som blev.