Det är väl ändå dags att tänka tanken

Jag tror på att protestera mot saker som är fel genom att prata om saken, snarare än att slå varandra i huvudet. Kanske är jag naiv, men å andra sidan är det en sådan värld jag vill ha. Alltså måste jag leva den själv.

Inte många kedjebrev svarar jag på, men det senaste var ett upprop som jag får rekommendera några minuters uppmärksamhet: http://www.femalesinfront.eu/default.asp?view=front&lang=gb.

Informationsmiddag

Det är inte lätt att vara en del av informationsamhället. Eftersom informationen ifråga fullkomligt exploderat och sprutar över oss från alla håll och kanter, så måste vi ju välja bort en del för att överhuvudtaget överleva. Och tydligen väljer många bort just samfällighetsföreningens infolappar.

Min tanke när jag började i styrelsen var följande: Engagemanget är lågt och informationen om vad det handlar om näst intill obefintlig. Det är omöjligt att engagera sig i något som man inte vet något om. Alltså måste vi se till att medlemmarna, dvs alla vi som bor i området och nyttjar gemensamhetsanläggningen ifråga, får veta vad det handlar om och vad vi gör - kort sagt vad pengarna går till. Förutom kallelse och handlingar till årsstämman, skriver styrelsen följaktligen ihop ett informationsblad ca tre gånger om året. Detta delar vi ut i brevlådorna - dock utan kuvert för att inte slösa pengar i onödan. Dessutom finns det numera en e-postadress man kan vända sig till med frågor, åsikter och skötseltips.

Men det kommer inte många på årsstämman - och folk fortsätter att höra av sig bara när de är riktigt förbannade över något och vill att jag ska fixa detta till deras fördel. Ibland känns det ganska tröstlöst.

(...)

Så nu suckar jag ett tag och sedan får jag väl rycka upp mig igen och tänka: Ja, ja. De har iallafall fått tillgång till informationen. Precis som när det handlar om att lära sig något så kan jag ju bara duka bordet, inte tvinga någon att äta.

För det tredje

Den där förkylningen leker tittut med mig, så jag har just passat på att ta mig ett försiktigt gympapass framför tvn igen. (Som varje vecka. Det här kan nog snart kallas för en vana!) Kroppen var lite trög och ovillig, men annars kändes det bra.

Nu har jag kört igång det tredje jobbet också. Svenska för invandrare det med, men helt annorlunda: Tuffa tanter, men mer eller mindre analfabeter. Och vi har inget gemensamt språk, mer än svenskan. Spännande!

Och så har jag provat den uppgift som äldste sonen fick på matten: Hundra tal (tabell 6-10) på 4 minuter - läraren har plussat på en minut nu. Det gick faktiskt på drygt tre, men det beror ju på att jag har automatiserat inte bara multiplikationstabellerna utan också skrivandet. Det har inte sonen. Men jag försöker trösta honom med att skrivhastighet knappast finns med bland målen i matte...

Skräp

Blää. Och jag är egentligen inte sjuk - än. Men jobbigt nog när man känner det i hela kroppen.

För att inte tala om hur tråkigt det måste vara att behöva läsa denna textliga skräpkorg!

Jo, VVS-killen kom faktiskt hit i söndags (!) kväll. Men naturligtvis är vår kökskran så gammal att det behövdes ytterligare en pryl, en ovanlig specialpryl som han inte hade i sin ofantliga verkstadsbuss. Den har jag inhandlat idag. Sen får vi se när han kommer nästa gång.

Nu ska jag rulla ihop mig i en soffa med en bok.

Tveksam uppmuntran

Ännu ett brev från a-kassan som inger mig en känsla av förvirring. Ska man skratta eller gråta? Det är väl bäst att skratta åt eländet. Det frigör ju en massa nyttiga hormoner i kroppen, om jag har förstått det rätt, och de kan nog behövas om jag ska ta mig igenom den här regeldjungeln.

Jag kan ta att mina timjobb i slutänden ger mig lägre inkomst än om jag hade fått a-kassa. (Detta på grund av hur ersättningen räknas. Halva dagen ryker till exempel även om jag bara får betalt för 1,5 timmes jobb.) Däremot har jag svårt att smälta att jag ska bli ytterligare straffad för att jag "kan och vill stå till arbetsmarknadens förfogande" - och alltså tar de jobb jag får.

Det är dock resultatet av den nya lagen om deltidsarbetslöshet, som de tydligen har kommit på först nu att jag lyder under. Egentligen borde jag alltså, om jag förstått informationen korrekt, inte ta några jobb alls om de inte fyller hela mitt arbetsutbud på 20 tim/vecka. Jag uppmuntras alltså av rent ekonomiska skäl att försaka dessa chanser att få in en fot både här och där. Är det det som kallas "arbetslinjen", den som skulle uppmuntra folk att jobba?

Problemet är ju bara att arbetsgivarna verkar särdeles ointresserade av att satsa på ett så osäkert kort som jag är - en långtidssjukskriven typ som kanske inte med 120%-ig säkerhet klarar av sin halvtid och helst lite mer. Men det är klart: Med det här samhällets syndabockstänkande så är det ju helt och hållet mitt eget fel att jag har hamnat i den här situationen. Och att jag inte har tagit mig ur den också. (Det handlar ju bara om att tänka positivt och visualisera sina mål, vet jag! Man kan vad man vill. Du är vad du äter. Och så vidare.)

Jag brukar ju säga att det var riktigt skönt att bli utkastad av Försäkringskassan, eftersom det innebar att jag inte behöver bli utsatt för fler konstiga brev, telefonpåringningar eller möten från/hos dem. Ska jag vara konsekvent borde jag väl följaktligen vara tacksam för att a-kassedagarna på detta sätt kommer att ta slut fortare än kvickt...

Gränslös?

Skrev jag att VVS-killen var ett utropstecken? Han som skulle komma på tisdag "vid lunch. Inga problem!"

Jo pyttsan!

Halv tre ringde jag och undrade var han höll hus. Men karlen klarar inte av att säga att hann har planerat fel och kommer en annan dag istället, utan envisas med att säga att han återkommer om han inte hinner idag. Och nu är klockan sex.

Ja, ja. Egentligen är det ju synd om honom, men med tanke på hur mycket tid och energi han stjäl av oss andra... Läs en bok om att sätta gränser i livet!

Starten har gått

Nu börjar det!

Det första jobbet är igång, det andra startar denna vecka och det tredje nästa. (Ja, lite stressad är jag nog, men jag har köpt tre nya brevkorgar för att kunna hålla isär saker och ting hyfsat.) Dessutom har jag (förstås) anmält mig som klassförälder och ska fixa en lista där, är sekreterare i en styrelse där jag just har fixat en massa andra listor och ska ikväll som ordförande leda ett annat styrelsemöte. Men som ni märker börjar jag få svung på livet, så det ska nog gå bra.

Högarna finns nog kvar, men de är liksom uppdelade i hanterbara enheter. Och nu ska det bli kvällsmat också!

Nu funkar det!

Nu kommer mina elever åt websidan ifråga! (Ja, iallafall när jag har gett dem användarnamn och lösenord.) Men jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt och de nu har rättat till det som blev fel från deras sida - eller om jag gjorde något fel. Om det sistnämnda är fallet vore det ju bra att veta till en eventuell nästa gång, så att de slipper mina irriterade brev eller telefonsamtal då.

För övrigt lever jag med tappad haka efter att ha fått VVS-installatör bokad inom en vecka! Förra gången, när det till skillnad från nu verkligen kändes akut, tog det tre veckor innan han lyckades klämma in oss en fredagkväll efter 18.

Och så har jag fått en tredje arbetsgivare för hösten! Den sammanlagda veckoarbetstiden (den jag får lön för alltså) överstiger dock inte fem timmar än.

Men tre utropstecken på bara några dagar är inte dåligt i höstmörkret!

Informationsklyftan

En informationsklyfta är precis vad det låter som - att någon vet något som en annan inte vet. (Helst ska man i all undervisning utnyttja naturliga sådana, för att de studerande ska drivas av sin egen inre lust att få reda på något. Lust främjar som bekant inlärningen och gör den i bästa fall lättare. Ibland gäller det dock att konstruera informationsklyftor för att få fart på det hela, men då gäller det att de inte blir alltför uppstyltade.)

Ett vanligt sätt att göra något åt de problem som kan uppstå när någon inte vet det de behöver veta är att skriva en manual. Min erfarenhet av manualer är att de snarare skapar informationsklyftor än överbryggar dem. Tyvärr har mitt senaste möte med informationssamhället bekräftat detta. Följaktligen får du nu läsa (fortsättningen på) sagan om bok-och-webb-läromedlet hos Gleerups:

Det var en gång en lagom tjock lärare i sina bästa år som skulle prova ett nytt läromedel till sina elevers fromma. Låt oss kalla henne Lisa. Den anspråkslösa boken hörde ihop med en webbsida, där eleverna hade rika möjligheter till extra övningar och läraren dessutom kunde få undervisningstips. När böckerna avhämtats från den stora bokhandeln hade weblicenserna till läraren och till eleverna kommit med e-post till Lisas dator.

Glad i hågen satte hon sig vid tangentbordet och följde uppmaningarna att börja med lärarinloggningen. Hon skrev in sitt licensnummer och alla sina personuppgifter och hamnade på en sida där hon skulle hitta på tillfälliga lösenord till eleverna samt skapa klasser. Sagt och gjort. När hon prövade att logga in som en av eleverna gick det dock inte. Eftersom även elevböckerna hade ett licensnummer antog hon att det skulle skrivas in någonstans, men förstod inte riktigt var.

Tålmodigt läste Lisa igenom användarmanualen ännu en gång och konstaterade att det inte heller nu stod något om saken. Alltså letade hon runt på webbplatsen tills hon hittade ett telefonnummer till kundtjänst och ett till webb-service. Hon ringde det senare. "Personen ni söker kan inte nås för tillfället. Återkommer den ..." sa en telefonsvarare. Lisa trodde i sin enfald att hon hade ringt en funktion snarare än en person, men det var nu inte så mycket att göra åt. Alltså ringde hon kundtjänst. "Vi har för närvarande kö, men kommer att ta ditt samtal så fort vi kan. Du vet väl om att du kan beställa böcker också på webben? (...) Om du har problem med din licens, skicka e-post till ..." sa en telefonsvarare.

Eftersom Lisa efter detta föga uppmuntrande besked drog slutsatsen att hon inte skulle få hjälp även om hon väntade tills det blev hennes tur (hon hade nummer sjuttioelva i kön), skrev hon ett e-brev till den angivna adressen. Och har hon inte fått något svar (vilket hon inte har) så får väl eleverna inte tillgång till sitt läromedel den här veckan heller.

Vi - tillsammans?!

"Är det du som är samfälligheten?" sa den trevliga damen jag stannat för att prata med på en garageuppfart på väg till den lokala butiken, närmare bestämt på gatstumpen där styrelsen testar ett gupp efter klagomål om fortkörning. "Nej", sa jag vänligt men bestämt. "Det är VI som är samfälligheten. Men JAG är för tillfället vald till ordförande i samfällighetsföreningens styrelse."

Hon hade iallafall vett att se lite generad ut. Dessutom kunde hon tala om att det är väldigt otrevligt - och väldigt onödigt! - med ett gupp just på deras gata. Det behövs ju inte! Jag försökte lite diplomatiskt påpeka att det hade varit bra att få hennes synpunkter redan vid årsstämman då motionen, som alla fått ut i brevlådan innan, behandlades. Hon erkände villigt och glatt att det ju hade varit bra och att de flesta som hon själv är förfärligt lata.

"Ja, det är ni!" sa jag inte. För hon var ju trevlig och det är ju de flesta. Och jag vet ju att man har häcken full när livet far fram med en. Det har vi i styrelsen också. Men det vore trevligt om någon någon gång ibland ville tala om vad de tycker och anser och menar innan vi måste gå till beslut. De får ju faktiskt rätt mycket information i brevlådan. Iallafall tre-fyra gånger om året talar vi om vad vi gör och tänker - samt ber om alla sorts kommentarer och tips och lämnar kontaktuppgifter för både nät och fysisk verklighet. Årsstämman är dessutom en utmärkt informations- och kommunikationskanal om man masar sig dit!"

Det sa jag inte heller. Mer än lite diskret. För den fråga hon till slut ställde får man så uppenbart svar på både på årsstämman och i efterföljande informationsblad VARJE ÅR, så jag kunde inte låta bli. Men vi hade ett trevligt samtal, så jag ska inte klaga. För det mesta annars så pratar ju folk inte med mig (i egenskap av ordförande) förrän de redan är helförbannade.

Svenska för invandrare

Jag undervisar alltså ett pass i veckan i en slags specialkurs i svenska för invandrare. Ett företag har köpt kursen av det företag, stationerat i Stockholm, jag är anställd av och vars förkortning jag inte ens lyckats lista ut vad den betyder. Jag vet alltså inte egentligen riktigt vem jag representerar, men jag vet vad jag gör: Jag åker hem till de två språkmedvetna akademikerna och deras gemensamma bäbis och försöker få dem att prata på och om svenska, utan att bry sig alltför mycket om barnet ifråga. Det sistnämnda har inte varit något stort problem än, eftersom ungen knappt säger flaska. (Oj, förlåt. Den var dålig.)

- Jaha, sa maken, du är guvernant!
-Ja, just det!

Och eftersom man inte kan lära sig ett språk om man bara talar och hör det 1,5 timmar i veckan, försöker jag på alla sätt och vis få dem att hitta tillfällen och möjligheter till mer språkstimulans. (Alla svenskar går ju tydligen snabbt och smidigt och serviceinriktat över till engelska så fort de öppnar mun. Det är ett elände, men jag ska inte raljera över det eftersom jag måste koncentrera mig jättemycket för att inte göra det jag med.) Finns det några bra läromedel man kan ta till hjälp? tänkte jag och började leta. Med dagens teknik borde det ju kunna finnas någon bra CD eller interaktivt stöd på nätet eller liknande.

Jodå, bok-och-webb heter de och hittas hos Gleerups. Verkar vara en jättebra idé, med många extraövningar inklusive lyssningsövningar - såvitt jag kunde bedöma av det kapitel som man kom åt utan att köpa något iallafall. Men vilken nivå ska jag satsa på? Ingen bok verkar vara gjord för just den målgrupp jag har... Jag talade med en trevlig dam på förlaget i en halvtimme minst och tyckte att jag fick bra stöd för mitt val. Och nu har jag fått böckerna. De verkar ungefär lika tråkiga och träaktiga som de andra jag bläddrade i på biblioteket, men jag ska vara ödmjuk och erkänna att jag ju faktiskt inte har någon erfarenhet av vad som fungerar. Så vi får se!

Tillbaka!

Nu är jag tillbaka i stan igen. Det var MYCKET välbehövligt med några dagar i kloster, till kroppens och själens vila. I veckan ska jag försöka ta tag i alla högar, sortera dem, åtgärda det som kan göras omedelbart och skriva listor för resten.

(I sommar har jag ju inte orkat något annat än att jobba - och nu kör höstterminen igång med både lite jobb och lite a-kassepapper att fixa och föräldramöten och allt det andra ni vet. Det blir en del.)

Denna lediga helg har maken jobbat en del på huset och jag har städat, bland annat sanerat äldste sonens rum. Det är tveksamt om mamma ska göra det, men något måste ju ske innan själva skrivbordet övergår till att kompostera sig självt. Och förhoppningen är ju att han ska känna hur trevligt det är när det är rent och man hittar sina saker, så att viljan till egen ordning liksom uppstår...

Trevlig vecka på er!