En dag

Den senast utlästa boken En dag av David Nicholls lät som om den kunde vara riktigt rolig! Två människor träffas och tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Vad som händer sedan får läsaren veta genom nedslag på samma dag en gång om året under de följande tjugo åren, antingen hos den ene eller hos den andre eller hos dem båda. Ett spännande grepp som jag inte har upplevt så ofta, konsekvent genomfört utom på slutet (vilket är helt okej).

Jag läser boken utan svårigheter. Någon enstaka gång skrattar jag högt. (Det är när författaren ger en beskrivning av de fyra bröllopsvågorna.) Emma släpar sig fram med olika jobb för att överleva, utbildar sig till lärare och får småningom ett ganska stabilt liv - som hon dock inte är särskilt nöjd med. Dexter super konsekvent bort varenda möjlighet han får. Lite spännande är det i början, men ganska snart börjar jag tröttna. Snart fortsätter jag mest för att se hur Nicholls tänker lösa slutet. Det gör han relativt elegant, men lite fegt och ganska tröstlöst.

Utvecklas de inte alls som människor? Iallafall så lyckas författaren inte övertyga mig om det. Och eftersom jag faktiskt tror att vi kan det - och gör det - de allra flesta av oss, så känns boken inte riktigt trovärdig. Eller alldeles hopplös, om man vill se det så. För trots att de verkar hitta hem hos varandra så småningom så går ju iallafall allt åt skogen. Kanske blir den bättre som film!

Jag kan ha missat något väsentligt. Jag nästan hoppas det, för tanken var ju så god, men jag kommer inte läsa om den för att ta reda på det. Men med någon annan läsares kommentarer kan jag kanske få hjälp att omvärdera den!! Har du läst den?

Skrivardagar

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen. Lite trist är det onekligen. Men det finns hopp! För att råda bot på detta ständiga icke-skrivande, deltar jag denna semestervecka i tre Skrivardagar här i sta´n.  Jag vill helt enkelt få en spark i baken så att jag kommer igång igen.

Man får ta med sig egen mat, men annars är det gratis. Jag behöver inte heller åka iväg någonstans långt från familjen på semestern. Alldeles utmärkt, med andra ord!  (Tilläggas kan: Och det gör ingenting om jag skulle bli besviken, för då skriver jag iallafall och det har inte kostat mig något.)

Jag är nöjd med detta. I och för sig har jag väl använt i princip alla övningar hittills i min egen undervisning genom åren, men grejen är ju att de är bra - och att det äntligen är jag själv som skriver dem. Det hjälper ju inte att kunna en massa övningar om man inte använder dem!

Nu är min förhoppning att jag också orkar fortsätta skriva, lite varje dag, så att jag kommer vidare. Det innebär kanske inte precis att det blir nya blogginlägg varje dag, men ska jag kalla mig för "ordbehandlare" så måste det ju också ligga lite sanning i det.

Under ytan

Lite otippat läste vi alltså i bokcirkeln Emma Hambergs Baddaren med underrubriken Vågar du se under ytan?. Ramhandlingen går ut på att en uttråkad kvinnlig konstnär (Maja - ung, okänd, gift med äldre känd konstnär – Pelle) bestämmer sig för att göra något annat ett tag, nämligen starta en simskola för vuxna. Det gör hon och det kommer tre elever till den isolerade ön mitt i Vänern där hon bor i ett slott med tjusig marmorbassäng att träna i. De tre har alla sina egna anledningar till att de är där. Det enda de har gemensamt med konstnärsparet – och med bifigurerna – är svårigheten att kommunicera med andra, att bestämma vad de verkligen vill och att genomföra det. Det är många ensamheter som går omkring där, om man säger så.

                                                              

Jag gillade upplägget och tycker att blandningen av personer är intressant. Språket var inte djupt och vackert på något sätt, men det störde mig inte heller. Karaktärerna var inte särskilt djupt tecknade, men å andra sidan har jag på något sätt mött dem i verkligheten allihop så det gjorde mig inte så mycket. Det var en rolig saga – tänkvärd, ibland lite klurig (dvs riktigt allt var inte förutsägbart) och bitvis irriterande.

                                                              

(Hur Maja bar sig åt irriterade mig omåttligt, liksom deras gamla vänner på besök, men inte boken i sig egentligen. Fast det är klart: Just det där vänbesöket tyckte jag väl inte tillförde särskilt mycket alls. Det kunde hon ha strukit. Och branden var osannolik – åtminstone dess konsekvenser.)

Vem är jag? Hur skulle jag reagera i en liknande situation? Hur hanterar man ett möte med en sådan människa? Hur vet man vad man vill och hur ganomför man det? Se där frågor som jag kunde ha tänkt mig att diskutera. Av det blev faktiskt intet – till min förvåning, ska sägas. Vi brukar ha intressanta prat även efter böcker som kanske inte gav oss den största av upplevelser. Faktum är att jag blev helt paff när flera av mina kära väninnor fränt konstaterade att det här är EN RIKTIGT DÅLIG BOK och vi inte riktigt kom vidare därifrån.

Förklaringarna lät så här ungefär:

– Språket är erbarmligt platt och tråkigt, allt går så förfärligt flåshurtigt snabbt, författaren skriver mig på näsan hela tiden och lämnar inget kvar åt läsaren att räkna ut, personerna är blodfattiga och osannolika schabloner som inte existerar i verkligheten och allt är förutsägbart.

Efter mina protester blev sammanfattningen:

– Okej. Det är kanske som sådana där nyttiga chips, men det är fortfarande chips. Lätta att tugga, men med en tydlig bismak. Och man blir däst och likgiltig. (Vilket de ju inte var. Snarare synnerligen engagerade!)

Det här är oerhört intressant – och det är definitivt värt att försöka se på saken under ytan! Hur kommer det sig att vi har så olika uppfattning? (Förutom att dagsformen ju alltid påverkar.  Jag har inga varsel på min arbetsplats just nu t.ex.) Är det så enkelt som att jag är enklare funtad och inte kräver lika mycket av god litteratur? Har jag läst fler dåliga böcker – och på så sätt vant mig? Eller kan det handla om varför och hur man läser?

Vad tror du?

Konsekvenser av glassätande

Minns ni den där första varma sommardagen för några veckor sedan? Då bestämde jag mig helt sonika för att äta årets första glass i väntan på bussen. Icas förbutik fick det bli - och där hade de också en faslig massa pocketböcker med ett specialpris om man köpte fem. Det fick konsekvenser. (Förutom att jag njöt av glassen.)

Några dagar senare bestämde jag mig nämligen för att utnyttja årets sommarläsningserbjudande redan i tidig maj. (Jag FÅR inte köpa en massa böcker hela tiden, de får inte plats i hyllan och det finns utmärkta bibliotek. Men till sommaren måste man ju lägga upp ett litet bärbart lager, så då tillåter jag mig det.) Jag hittade fem titlar som kittlade mig lite och som kändes lite somrigt lättlästa, av för mig mestadels okända författare. Härligt lyxigt att ha dem väntande på mig!

Till senaste bokcirkeln visade det sig att vi behövde en annan bok än någon av dem vi hade pratat om i gruppen som intressanta. Ett snabbt beslut krävdes av mig och väninnan - och inte hade vi så särskilt många idéer. (Man behöver ju oftast kolla upp att inte för många av oss har läst boken ifråga redan.) Till sist satte jag mig och läste upp titlar och baksidestexter på de fem pocketböckerna i telefonen och vi beslöt att en av dem nog kunde passa som bokcirkelbok i den stressiga maj månad. Om inte för läsupplevelsen, så för att det borde finnas intressanta frågor att prata om. Och sådana böcker har vi ju läst förr. Inte sällan har de varit skrivna av högt uppburna författare, även om det inte var fallet den här gången.

Om det blev bra? Jag återkommer när jag har smält det hela lite. Och rabarberpajen som jag bjöd på var god - med glass till!