Det enda som stressade var att de träffas var tredje vecka. Jag läser ju gärna och ofta, men det är inte alltid jag orkar med för mig nya böcker eller mer avancerade resonemang. Men nu har jag provat några gånger och hittills har jag hängt med, kanske för att det ofta blivit lite längre mellan gångerna. Dock mår jag för närvarande sämre i min sjukdom, så vi får väl se hur det går.
Iallafall - vi läser förstås böcker. Och eftersom jag varit så trött har jag inte orkat skriva om dem förut. Så detta blir en lååång bloggpost:
Till första gången, i oktober, läste vi Birgitta Ohlssons kunskaps- och debattbok Duktiga flickors revansch. Intressant och spännande, måste jag säga. Ohlsson är smart, tydlig och genomtänkt och boken har ett intressant upplägg, där varje kapitel börjar med en tidsaxel med årtal och genombrott för kvinnor (t.ex. "1632 Flickskola grundas i Västerås av Johannes Rudbeckius" och "1858 Ogifta kvinnor som fyllt 25 år får rätt att bli myndiga efter anmälan hos domstol" och "1921 Gift kvinna blir myndig vid 21 år" osv.
Här finns hela vår moderna historia, blandad med aktuell forskning och feministiska teorier på ett lysande sätt. Igenkänningen är stor, även om man inte delar hennes syn på hur problemen ska lösas. Att de finns kan inte förnekas - eller att de bör tas på allvar.
Till andra gången, i november, läste vi Marie Hermanssons Ett oskrivet blad. Hon skriver bra, textligt är det inga som helst frågetecken. Och från Musselstranden känner jag igen den smått otrevliga känslan i texten av annalkande katastrof - utan att jag riktigt kan sätta fingret på hur hon bär sig åt för att framkalla den. Men det är onekligen en konstig historia, om två ensamma människor som projicerar sina förväntningar på respektive kallblodigt utnyttjar varandra. Boken - och titeln - väcker dock intressanta tankar kring frågor som Hur blir vi dem vi är? Vem äger berättelsen om en människas historia? Vem skriver den? Och kanske framförallt: Vilka är det vi lyssnar på?
Till tredje gången, i december, läste vi Lena Anderssons Sveas son (mitt val och därmed min tur att ta med fika). Den har legat i hyllan ett tag och väntat på att bli läst - och den var läsvärd. Boken handlar om Ragnar, född 1932, och uppvuxen i ett Sverige där allt bara kunde bli bättre - iallafall om man såg framåt och inte lät sig tyngas av historien. Jag känner igen mycket i tankesätt och samhälle under nittonhundratalet, även om mycket också är främmande. Tankarna om hur man blir den man blir och hur man förstår sitt liv infinner sig också här hos läsaren. Intressant.
Berättaren verkar dock abonnera på Sanningen och har väldigt många ord för att beskriva och analysera personerna och deras tankar och beslut, hela tiden på ett distanserat och rent av föraktfullt sätt. Jag tycker inte om det alls. (Och om jag inte minns fel var det en av de saker jag retade mig på i Egenmäktigt förfarande också.) Till exempel påstås det att Ragnar "väljer ett liv utan strävan", vilket jag tycker är ett konstigt sätt att uttrycka det på. Varför skulle livet bli meningslöst och sakna mål för att man tränar fotbollslaget istället för att spela själv, för att man undervisar i träslöjd istället för att bli konstnär eller arkitekt? Vem bestämmer att det inte är en strävan värd namnet?
Till fjärde gången, i januari, läste vi Elisabeth Nemerts Bortom stjärnan, en bok som jag har läst om otaliga gånger sedan början av tjugohundratalet då den kom ut. Nemert skriver historiska bildnings- och utvecklingsromaner, alla med otippat starka kvinnor i huvudrollen. Författaren är gymnasielärare i litteratur och historia, vilket kan anas i det ibland lite docerande tonfallet när vi kommer till de historiska redogörelserna. Men historien blir verkligen gestaltad. Det andliga inslaget - följ ditt hjärta, stilla dig och använd din inre visdom/ditt inre öga så skall allt gå dig väl - är väl lite väl flummigt och romantiken lite väl förutsägbar, men sammantaget är romanerna både trevliga, underhållande och upplysande. Kort sagt: Lite som en kvinnlig Guillou - man kan bli så trött att man kräks på den typiska stilen, men man kan ändå inte sluta läsa eftersom det är så skickligt skrivet. Författaren har dessutom utvecklats rejält, det insåg jag när jag över jul läste även en senare roman.
Till femte gången, nu i februari, läste vi Mitch Alboms Tisdagarna med Morrie. Jag har läst den förut för länge sedan, men vill minnas att jag blev lite besviken i förhållande till hur hyllad boken var då. Jag är fortfarande lite besviken. Boken vill lyfta fram den i ALS döende Morrie och dennes levnadsvisdom, men är så upptagen med att beskriva hur korkad författarens alter ego är att det viktiga liksom slarvas bort. Tyvärr orkade jag inte gå på själva träffen, en trötthet som i sig sannolikt också påverkade min läsupplevelse.
