Förra helgen var det bokcirkel igen och vi begav oss till en
sydligare kontinent. Jag har inget minne av att ha läst Isabell Allende tidigare,
men antar att åtminstone något utdrag ur Andarnas
hus måste ha ingått i min litteraturutbildning. Det vore konstigt annars,
tänker jag, eftersom den var ganska nyutkommen när jag började på min kulturvetarutbildning
1988. Dessutom räknades hon då som den främsta kvinnliga författaren från
Sydamerika.
Nu har jag läs Eva
Luna tillsammans med övriga damer i min bokcirkel. På baksidan använder
förlaget adjektivet ”frodig” och det är väl det minsta man kan säga. Det är en
helt vansinnig berättelse, men ganska underhållande. Den bästa beskrivningen är
nog att det är en saga, där det är kvinnan som är hjälte. Männen är av vikt,
men inte viktigast. I alla fall inte älskarna och äventyrarna, utan isåfall de
trogna vännerna.
Vi får följa Eva Luna under hennes uppväxt efter mammans död
när hon var sex år. Man får låta texten flöda igenom sig, för detaljerna är så
många och så osannolika att man nog fastnar annars, men det är ganska
uppfriskande och också imponerande att hon orkar överleva alla konstiga
människor och förhållanden hon möter. Boken strör politiska kommentarer om
diktaturer och skendemokratier omkring sig, utan att liksom låtsas om att den
gör det. Det blir ganska roligt. Texten är lättläst, men berättelsen tappar
rätt mycket fart på slutet (trots att det är där äventyret på sätt och vis
kulminerar). Samtidigt som det absoluta slutet på ett lite klurigt sätt öppnar för en ny - en annan? - berättelse.
Det jag tycker är trevligast är – förstås – att språket och
litteraturen spelar en så stor roll i boken. Eva Lunas överlevnad beror till
stora delar på förmågan att väva berättelser, berättelser som förvånar och
bryter mot förväntningar och normer. Hon berättar sina historier för att
uppmuntra sig själv och för att känna att hon kan styra över något här i världen.
Hon berättar för andra, för att glädja dem, tacka dem eller för att få mat och
omsorg i utbyte. Eller för att snärja dem. Småningom får hon känna fröjden i att
kunna läsa och skriva, utvecklar sina berättelser ytterligare och verkar kunna
försörja sig på dem.
Kort sagt: En småtrevlig, om än inte oumbärlig, läsupplevelse.
