Jag läste under oktober ut Maj-Gull Axelssons Inställd resa till Sarbarmati, som vi också har pratat om på senaste bokcirkeln. Det är en lite märklig bok, även om den inte är alls lika konstig som den jag läste i somras. (Läs mer här.)
Jag försökte beskriva vad romanen handlar om för att få grepp om den:
Berättelsen handlar om Lykke, 58-årig SO-lärare med skinn på näsan som stundtals varit fostermor till sin nu döda kusins adopterade dotter Fatima. Hon råkar ut för både ett överfall och ett saftigt olaga hot, vilket till slut får konsekvensen att i alla fall en liten del av det rasistiska drägget i Nässjö – med Rose-Maries hjälp - får sina rättvisa domar.
Nja, inte riktigt bra...
Berättelsen handlar om Fatima/Meera, som mest av allt önskar sig trygghet och frihet att vara den hon är. Hon upplever dock att allt och alla i Nässjö står i vägen – adoptivfar och försupne avkragade prästen Henrik, minnet av den döda adotivmodern Magdalena, mer eller mindre rasisitiska klasskamrater och till slut även den enda som tar sig an och försvarar henne, dvs Lykke. Så hon byter namn och ger sig av. Och hittar sin plats på jorden.
Båda beskrivningarna är sanna, men täcker inte på långa vägar vad boken innehåller. Vi får på något sätt veta alldeles för lite om både Lykke och Fatima för att man ska kunna påstå att det är dem boken handlar om. Dessutom finns det långa och till synes omotiverade berättelser ur Samuels (taxichaufför), Martins (neurolog), Henriks (se ovan) och Rose-Maries (rullstolsburen NO-lärare) perspektiv. De driver inte berättelsen om Lykke/Fatima framåt mer än i undantagsfall.
(Det stör mig också att vissa frågor väcks och kittlar läsaren, men sedan får rinna ut i sanden. Som vem som beställde Lykkes resa till Bombay. Det visade sig så småningom vara hon själv. Jaha. Så snopet, när författaren tidigare har använt det som ett sätt att öka den upplevda hotbilden.)
Det är något som är skumt här! Axelsson skriver ju fantastiskt bra och man läser gärna texten, så det måste finnas en förklaring. Kanske boken snarare ska beskrivas så här?
Det stora dilemmat i den här berättelsen är rasismen i stort och smått – och vad den gör med oss människor.
Då får de andra personernas berättelser också någon slags mening, tycker jag. Temat återkommer nämligen hela tiden, men förträngs liksom. Man vill inte låtsas om den, för att det inte får vara på riktigt, för att det i så fall är så obehagligt. Och då växer den till.
Usch ja. Plötsligt blev det väldigt aktuellt.
För övrigt är berättarperspektivet också lite ”annars”. Berättaren i boken (inte någon av personerna som den handlar om, alltså) ägnar sig med jämna mellanrum åt att kalla sig själv och läsaren för ”vi”. Som om vi tittade på tillsammans utifrån. Som om vi var du och bror med varann. Som om vi båda vet en massa saker som därför aldrig behöver förklaras.
”Vi låter honom springa. Snart ser vi honom inte mer.”
”Det där vill vi helst slippa se, alltså…”
”Vi följer inte efter.” (sista meningen i boken)
Någon i bokcirkeln sammanfattade det hela med att konstatera att boken inte känns riktigt färdig, mer som ett utkast. Och att det inte är första gången som det känns som om etablerade författares nyskrivna böcker ibland verkar kunna slinka igenom tryckpressarna lite väl enkelt.
Jag kan inte annat än hålla med.
