De osynliga

Fjärde söndagen i advent pratade en decimerad bokcirkel om Roy Jacobsens De osynliga, en mycket charmig roman som inte på något sätt är "feelgood". För en gångs skull är jag beredd att helhjärtat hålla med om det recensionsutdrag som förlaget valt att lyfta fram på framsidan av pocketupplagan: "Det är en oerhört fängslande berättelse, osentimental, poetisk och gripande." (Inga-Lill Mosander)

På en ö i norra Norge bor Ingrid och hennes familj - ensamma med sina djur mellan himmel och hav. Man talar inte mer än nödvändigt och man sliter omväxlande med och mot naturen för att överleva. Barn får bli kompetenta vuxna väldigt snabbt och omtänksamheten är karg, men mycket stark. Man får pröva vad som kan förändras och vad som bör vara som det är. Språket är tvärhugget men vackert och genomtänkt.

Vi tyckte om boken alla tre. Ingen av oss hade hört talas om författaren förut, fast han är översatt till 26 språk och har funnits på svenska sedan början av 90-talet. (Det är konstigt med tanke på hur mycket vi alla läser.) Och fast jag inte förstår allt som händer och jag inte riktigt vet varför boken heter som den heter, så gör det inget den här gången. Den är vacker. Den är tänkvärd.

Och jag tänker på min mormor och morfar och på Bohusläns skärgård där jag delvis tillbringat mina barndoms somrar.

Vad är sanning?

Förra söndagen var det dags för bokcirkel igen, en  högt skattad oas i vardagen. Så vilsam var väl kanske inte Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns, men den skilde sig från vardagen iallafall. Och tvingade en att tänka.

Boken handlar om Samuel, som är död efter en bilolycka. Någon slags författare, som vi här kan kalla Berättaren, försöker belysa vad som hände innan det skedde genom att prata med släkt, vänner och flickvänner. Boken består av korta stycken, åtskilda av stjärnor och oftast högst en halv till en sida långa, berättade av dessa olika personer. Ibland interfolierar Berättaren själv och ofta verkar de prata om sina minnen till/med honom (Är Berättaren en han? Jo, jag tror faktiskt att han någonstans refereras till som av manligt kön.), men det händer allt som oftast att man som läsaren tappar orienteringen och inte riktigt har klart för sig vem som är "jag" och vem som är "du" i de olika styckena. Det som berättas om vad människorna minns står inte heller precis i kronologisk ordning.

Så även om berättelsen i sig kanske inte är så udda (men ganska speciell, för all del), så är det sättet att berätta som är både behållningen och det som gör boken svårläst. Det blir alltså lite rörigt, men vågar man släppa taget om kontrollbehovet så börjar en någorlunda heltäckande bild ta form av den upplevelsesökande Samuel (som egentligen inte verkar bry sig om någon annan än sin mormor), hans nära vän Vandad (en biffig karl vars transaktioner är både tragiska och komiska, dock för det mesta kriminella), de två flickvännerna (som inte heller verkar må bra någon av dem) och det hemliga boende för gömda som upprättas i mormors hus när hon hamnat på ett hem.

Men det blev lite väl långt till slut. Och när jag nästan hade givit upp, då började sista delen av boken. Och där vänder Khemiri på allt och läsaren blir ännu mer förvirrad. Han börjar med att göra det oförlåtliga, som nästan aldrig fungerar, nämligen att låta Samuel berätta vad han tänkte precis innan han dog. Det är så dumt att det blir genialt, när han i nästa andetag låter Berättarens egna minnen blandas in och ifrågasätta vilka minnen som är vilka. Samtidigt visas hur de olika personernas perspektiv och minnen brutalt krockar med varandra.

Så blir boken en kommentar till den eviga frågan: Vad är sanning? Och definitivt ett inlägg i debatten kring romaner "baserade på en verklig historia". Läs den om du vågar ge dig in i det.

(Det kanske inte finns en sådan debatt. Det kanske bara är jag som envist hävdar att många sådana "sanna" böcker är mindre trovärdiga och mindre givande att läsa än en god fiktiv roman. Jag menar: Vad är det som säger att det som har hänt vid ett speciellt tillfälle är mer verkligt än det som skulle kunna hända eller som antagligen redan har hänt? Inget. Bara det handlar om levande människor man kan tro på.)

Aleksijevitj

Det är nu ett bra tag sedan jag läste ut Tiden second hand. Slutet för den röda människan (2013) av förra årets nobelpristagare i litteratur Svetlana Aleksijevitj. Vi läste 650-sidorsklossen över sommaren och skulle ha talat om den i augusti i bokcirkeln. Nu blev det i september istället, pga sjukdom, och då var vi ändå beklagligt decimerade.

Boken är den tredje och sista i serien Utopins röster, som enligt baksidestexten är "ett unikt försök att beskriva den sovjetiska erfarenheten ur den lilla människans perspektiv", och har tagit över 20 år att sammanställa. Aleksijevitj har åkt runt och intervjuat mängder med människor under många år. Det som lockade med boken var väl just detta att lära och förstå mer om Sovjet och Ryssland och mentaliteten hos "sovjetmänniskan" (som både författaren och de flesta intervjuade kallar sig).

Förstår vi mer nu? Kanske, även om det var en vansinnig massa namn som man inte riktigt hade någon vidare koll på.

Vi noterade att många genom hela boken talar om att man under den hårda sovjettiden ända hade något att tro på och leva för, medan kapitalismens intåg inneburit en enda stor tomhet i det orättvisa liv där klyftorna mellan fattig och rik blir allt större. "Det finns korv, men inga lyckliga människor." som någon uttryckte det. Vi talade också om det oroande faktum att åtskilliga röster talar om den ryska själen och den ryska människan som en som behöver och välkomnar en järnhård hand, en diktator. Och vi fascinerades av hur de alla, nästan utan undantag, refererade till författare som viktiga och med en särskild uppgift att se och genomlysa människan och samhället. Tänker gemene man i vårt land på det sättet?

Var boken läsvärd? Kanske, den var ju intressant innehållsmässigt även om samma typ av berättelser kom igen ganska mycket. Men författaren har inte precis gjort det lätt för läsaren.

Boken är som sagt jättetjock och innehåller i princip bara monologer från de intervjuade, så berättelsen måste man försöka få ihop på egen hand. Jag trodde nog att de poetiska rubrikerna skulle vägleda mig lite i hur berättelserna ska förstås, men de var i så fall alldeles för avancerade för mig och det var fler än jag som tappade bort den tråden.(De två delarna av boken, som såvitt jag förstår redovisar intervjuer från 90-talet resp 00-talet, heter exempelvis "Med apokalypsen som tröst" resp "Tomhetens behag".)

Kort sagt tror jag nog att Bob Dylan skriver mer skönlitterärt än Aleksijevitj.

Rådströms Marialegend

Förra söndagen var det dags att bokcirkla Niklas Rådströms En Marialegend. Jag var nyfiken och hade ganska stora förhoppningar, men har inte läst något av författaren sedan tidigt 90-tal. Och då älskade jag hans Månen vet inte, Vänd ditt timglas och Medan tiden tänker på annat. (Med Spårvagn på Vintergatan tappade dock Rådström mig som läsare, då hans lustfyllda bildspråk och drömmande verkligheter till slut blev alltför obegripliga för mig.)

Men tillbaka till En Marialegend. Boken berättar tre parallella historier, ett kapitel från varje i tur och ordning. Den första berättelsen handlar om en namnlös och allvarligt sårad kvinna, på flykt i en nutida verklighet som är hopplöst fientlig och tröstlöst våldsam. Både första och sista kapitlet i boken handlar om denna kvinna, så det blir som en inramning. Detta är för mig den starkaste berättelsen. Och fast den verkligen är helt vidrig, så är den precis uthärdlig tack vare det fjäderlätta och omsorgsfulla språket.

Den andra berättelsen - mittenhistorien, där de båda andra på sätt och vis möts - utspelar sig i nutid och handlar om museiintendenten Helen i New York, som nog inte riktigt vet vem hon är och (kanske just därför?) på något sätt tappar fotfästet och flyr när andra vet vem de är eller vill diskutera saken. Den tredje berättelsen utspelar sig i Wittenberg, året efter att Martin Luther dog. Vi får under några få dagar följa konstnären Lucas Cranach d ä, vilket är intressant och blir våldsamt i den belägrade staden. Men riktigt vart historien egentligen vill komma vet jag inte. Och den är nästan lite tråkig ibland.

Så varför ville Rådström skriva dem tillsammans som En Marialegend?  Jag vet faktiskt inte alls.

Det uppenbara är att det i varje berättelse finns fyra identiska meningar, som beskriver hur en mor och ett barn ser på varann "och det är i den blicken världen blir till". Omslaget till boken är en Cranach-bild med madonnan och barnet, som i sin tur också kan beskrivas med dessa meningar. Och det är den bilden som museiintendenten ska ställa ut.

Utan att dra alltför långsökta paralleller tycker jag mig också se ett annat tema som glimtar till i de tre historierna, nämligen detta med hur man vet vem man är i en värld som förändras.

1. Kvinnan på flykt är gravid och med tiden växer hon ur sina kläder och får ta nya från liken hon går förbi på vägen. "Hon gick i andras dofter, andras färger, andras minnen. När hon tänkte på det tänkte hon att hon var någon annan, att hon var ingen, att hon var vem som helst."
2. Helen tar över inte bara jobbet som museiintendent från den döda kollegan, utan går liksom in i hennes liv också - ungefär som en tonåring som provar på olika roller för att hitta sig själv. Men när det bränner till flyr hon, till anonyma caféer där ingen känner henne och hon känner ingen och inte behöver bli människa.
3. Cranach tänker tillbaka på sin ungdom och de senare perioder av skapande "då varje penseldrag hade haft liv och mening" och frågar sig var han själv har hamnat - kanske vem han själv är nu när han är gammal - med sin här av assistenter som han lärt upp i den stil och teknik som egentligen ansågs känneteckna just honom själv.

Kanske handlar boken om att det är först när någon ser på oss i kärlek som vi blir människor, som vi vet vilka vi är? Det låter både banalt och väldigt förenklat, måste jag säga, men boken är iallafall varken det ena eller det andra!

Platthet eller djup i "Domaren"?

Jag har under den senaste tiden varit så trött att jag liksom inte haft lust med någonting alls. Så är det ju ibland, men det är ganska tråkigt så det bli skönt med semester nu. Kanske, kanske vill jag till exempel börja skriva igen. Det vore roligt. Till att börja med tänker jag försöka få något sagt om de senaste bokcirkelböckerna.

Vid träffen i maj var jag tyvärr sjuk, men jag hade naturligtvis läst boken ändå - Domaren av Ian McEwan. Den handlar om överrättsdomare Fiona Maye i London, som gömmer sig i sitt arbete eftersom hennes äktenskap inte fungerar. Samtidigt som maken (en ensidigt och grunt tecknad knöl) lämnar henne för att hoppa över skaklarna med en yngre kvinna, dömer hon till sjukhusets fördel i ett fall där ett sjuttonårigt Jehovas vittne uppmuntrad av sina föräldrar vägrar ta den blodtransfusion som sannolikt kan rädda livet på honom. Och sedan spinner både den ena och den andra historien vidare.

Det börjar bra, tycker jag. Som läsare blir jag lite nyfiken på vad som ska hända. Språket flyter och är lättläst, stilen är fungerande och någon gång riktigt njutbar. Och det är jätteroligt att Fiona hör och känner olika musikslingor inom sig när hon är i olika sinnesstämningar!

Men sedan blir jag nog faktiskt lite besviken. Det mesta som händer är ganska förutsägbart. Även om den eviga frågan om otrohet och eventuell förlåtelse kanske blir lite annorlunda belyst, så är det tröttsamt att inte bara maken utan också Fiona själv är så träaktigt tecknade. Jag har svårt att engagera mig i platta klippdockor! Och den etiska och religiösa frågan om liv och död rinner liksom ut i sanden, när den väl ställts på sin spets i början av boken.

Sägas bör dock att recensionerna, både i tidningarna och av resten av bokcirkeln, var betydligt mer positiva. Jag fick exempelvis ett sms från mina bokvänner om att de gillade boken väldigt mycket, att den inte bara var lättläst utan också intressant och gav djup. Så det är kanske bäst att du läser och bedömer själv?!

Två flugor i en smäll

Två böcker har jag att skriva om. Normalt skulle jag nog inte diskutera dem i samma andetag eller bloggpost, men nu är det som är det är: Jag har varit på bokcirkel (efter att vi fick hoppa över en gång pga sjukdom) och insåg då att jag aldrig skrev något om den förra boken. Alltså vill jag slå två flugor i en smäll idag.

Jag glömde alltså att skriva om Obamas påstådda favoritbok Gilead av Marilynne Robinson (2004), där prästen John Ames skriver brev till sin sjuårige son för att denne som vuxen ska veta allt som fadern själv inte kommer hinna berätta innan han dör. Språket är vackert och innehållet ganska småtrevligt filosoferande, men i längden blev det faktiskt ganska torrt och tråkigt. Det kanske var därför jag glömde bort boken så snabbt, trots att den tydligen är prisbelönad och allt.

Den skrivande huvudpersonen kändes virrig och osammanhängande och till slut inte riktigt trovärdig. Visst var han sjuk. Men om man har alla sina predikningar i prydlig datumordning både uppe på vinden och i minnet, då tror jag faktiskt att man anstränger sig för att ha någon slags struktur också när man skriver det viktigaste brevet i världen till sin son. Dessutom tycker jag att det är oförskämt av en författare att inte låta läsaren få andas lite ibland genom att det blir nya kapitel emellanåt - eller iallafall någon slags avdelningar med mer än bara en enda blankrad.

Till i söndags läste vi Liane Moriartys Öppnas i händelse av min död (2013). Den kommer jag kanske att minnas längre, trots att det var en ganska typisk roman i feel good-genren, för den handlar om relationer och den berör. En handfull medelålders kvinnor konfronteras, var och en och tillsammans, med olika sidor av det mänskliga livets problem och så småningom försonas de åtminstone något lite med dem och med sitt liv. Där fanns ingen som var homosexuell och ingen som hade cancer eller var ofrivilligt barnlös denna gång, men annars var upplägget det vanliga med ett kapitel i taget för var och en av dem i början och sedan alltmer blandat efter berättelsens behov. 

Språket är rakt och funktionellt och verkligen inget att orda om. (Möjligen var översättningen lite klumpig ibland.) Men en del av händelserna var udda, lite mer på liv och död än de brukar vara i dessa böcker. Ändå finns där en hög grad av igenkänning och mycket input till funderingar exempelvis kring hur vi ser på och bemöter människor beroende på hur de ser ut eller vad de har varit med om, kring hur vi kommer vidare när vi fastnat i sorg, ilska och hämndkänslor. Å andra sidan blev jag högeligen irriterad av efterordet, som liksom gjorde allt som uppnåtts meningslöst. Men det kanske också är ett budskap - att vi aldrig kan veta allt om orsaker och verkan, men måste skaffa oss mening i det liv som är vårt att leva.

Den gamla vanliga sjukan

Det var länge sedan jag orkade skriva något här. Anledningen är densamma som vanligt: Jag orkar inte. Om du kanske inte vet varför - och är intresserad av att försöka begripa det - så kanske du orkar läsa det brev som jag skrev till en vän idag.

Hej!

Det är den gamla vanliga sjukan som gör att jag inte vågar lova att jag orkar något alls på lördag, trots att jag verkligen tycker att det skulle vara jättetrevligt. Även om jag har talat mig ganska trött om den under alla år sedan 2002, så har vi ju faktiskt inte träffats så mycket. Så här kommer en kort (?!) resumé, så att vi kan prata om något trevligare när vi väl ses!

Jag blev sjukskriven från min gymnasielärartjänst för andra gången år 2002, för vad läkarna kallade utmattningssymtom. Jag var outsägligt trött och orkade knappt äta eller ens gå på toa. Jag sov utan att någonsin bli utsövd, vilade utan att bli utvilad, blev ännu sjukare av ansträngningar (som att duscha, promenera, dammsuga, lyssna på musik, läsa, sjunga etc), mådde illa och hade ont i lymfkörtlarna och i hela kroppen hela tiden och klarade varken av ljud eller ljus i någon större utsträckning. Jag grät av pur trötthet, utan att egentligen vara ledsen eller deprimerad. Och blev aldrig frisk, vilket man ju faktiskt blir om man är utmattad.

Men alla prover sa att det inte var något fel på mig. Och rätt snart började både vården och Försäkringskassan - samt många runt omkring som tydligen blev provocerade av att jag inte blev bättre - tala om för mig att allt egentligen var mitt eget fel. Allt skulle bli bra om jag bara ville lite mer, slutade vara lat, tänkte lite mer positivt, tränade lite mer, åt lite nyttigare, pushade mig själv mer, slutade se mig som sjuk och tog tag i mitt liv i största allmänhet. Och skaffade hund, så jag fick någon annan att bry mig om. (Som om jag inte led tillräckligt av att inte kunna vara riktigt den mamma jag hade tänkt mig åt mina barn.) Dessa kommentarer är egentligen det jobbigaste med alltsammans.

Jag bet ihop och fortsatte envist hävda att min kropp hade blivit överfallen av något, även om det inte syntes på proverna, och att det inte satt i huvudet. Och: - Jag ÄR INTE deprimerad! (Jo, under de sex månader då jag åt medicin MOT depression. Det var en lättnad att få sluta, för då blev jag mig själv igen, även om jag mådde fruktansvärt fysiskt dåligt av att fasa ut medicinen.) Dessutom: Jag blir INTE bättre av att träna och tvinga kroppen att ta ut sig. Istället kraschar jag rent fysiskt och får tillbaka alla gamla symtom med full styrka, ibland i flera veckor eller månader.

På hösten 2006 hade jag arbetstränat och man kom fram till att jag med nöd och näppe kunde jobba 25% under kortare perioder. Fast jag hade ju inget jobb längre att prova på. På våren 2007 blev jag utförsäkrad (dvs plötsligt var min arbetsförmåga enligt Försäkringskassans sätt att se uppe i 100%!) och då brydde vården sig inte heller mer eftersom jag inte behövde några nya sjukintyg. Jag beslöt mig då för att strunta i alla myndigheter och leva ett så bra liv som möjligt utifrån de faktiska förutsättningarna. Och på makens bekostnad.

Genom att lyssna på min kropp, göra vad jag orkar och vill och strunta i resten, blev jag mycket, mycket sakta lite, lite bättre. Nu 2016 har jag kommit så långt som till att jobba 50% hela tiden - och det är fantastiskt! Jag har fått ett nytt jobb, som både fungerar och känns utvecklande, och det betyder mycket för mig. Däremot orkar jag inte särskilt mycket mer överhuvudtaget. Jag får fokusera på att orka tvätta håret var tredje dag, laga mat ibland, ta åtminstone en kortkort och långsam promenad varje dag samt orka lägga i någon tvätt i veckan. Jag försöker upprätthålla körsången, men det mesta övriga får jag välja bort. På helgerna är jag ofta helt utslagen. Alternativet, att inte jobba, är dock så gräsligt att det väljer jag inte förrän jag blir tvingad till det.

Det var dock skönt att jag fick en diagnos hösten 2015. Det var en lättnad och en bekräftelse att få veta att man visst kan må precis så här och att världen är ganska full av människor som delar upplevelsen, både av sjukdomen och av bemötandet från omgivningen. Det kändes också mycket bra att få veta att mitt sätt att hantera sjukdomen var helt riktig och till och med har ett namn: Pacing = Att hushålla med sin energi så att kroppen mår bra istället för att brytas ned. Dessutom var det skrämmande men nyttigt att få veta att jag faktiskt har en ganska mild variant och att de sjukdomsskov man hamnar i när man pushar för mycket riskerar att göra en markant och stadigvarande sämre. För jag vill verkligen inte bli sängliggande igen och i behov av personlig assistans!

Sjukdomen? Den heter ME/CFS - Myalgisk Encefalomyelit/Chronic Fatigue Syndrom. Den är klassad av Världshälsoorganisationen som en neurologisk sjukdom och den är sannolikt autoimmun, dvs kroppen angriper sig själv och i det här fallet de energiproducerande mitokondrierna i cellerna. Läs mer på RME:s hemsida http://www.rme.nu.

Till slut:

Jag tycker inte särskilt synd om mig. (Mer än ibland, förstås, men då får man vara lite snäll mot sig och skratta ihop.) Det här är ju mitt liv och jag tycker om att leva det tillsammans med familj och vänner. Det är kanske inte som jag trodde att det skulle bli, men det är mitt. Och det är, på sitt sätt, ett gott liv.

Lev väl!

Dagsaktuell dystopi och lite civil olydnad

I lördags var vi på Östgötateatern och såg dramatiseringen av George Orwells roman 1984, en dramatisering som var mycket trogen originalet. Vi skulle ha sett föreställningen tidigt i december, men den blev inställd pga sjukdom – och nu jag gladde mig åt att hinna läsa boken under julledigheten. Jag har nämligen inte läst den sedan skoltiden, gymnasiet kanske, och mina minnen var ganska luddiga: ”Storebror ser dig” och ständig dygnet runt-övervakning av vanliga människor, en man och en kvinna som träffas i smyg för att älska trots att det är förbjudet med kärlek samt att det inte var något lyckligt slut.

I det stora hela var mina minnen korrekta, men det är något mer komplicerat än så. Sanning att säga är berättelsen om denna framtida stat (skrevs 1948, kom ut året efter) en dystopi som sänder kalla kårar utefter ryggraden på mig.

Partiet/Staten bestämmer allt. Vad du ska tänka, säga, känna och göra. De ständiga krigen (eller iallafall rapporterna om dem), den ständiga fattigdomen och halvsvälten, den omedelbara och skoningslösa vedergällningen för minsta tankefel, det medvetet utarmade språket – alla åtgärder tjänar samma syfte: att hålla människorna medgörliga och icke-tänkande så att makten kan behållas av några få. Man har nämligen konstaterat att mätta och nöjda människor får livsutrymme att ifrågasätta saker och tycka att demokrati och jämlikhet är något att sträva efter. Därför ser man till att hålla dem på rätt nivå, helt enkelt. Man ger dem bröd (lite lagom) och skådespel (avrättningar av förrädare) och svartmålar fienden både i andra länder och mitt ibland oss (påbjudet 2-minutershat varje dag och dessutom en och annat hatvecka).

Jag tycker att det är otäckt aktuellt! Jag tänker på den brutala ondska som släpps lös mot feltänkare av t.ex. IS (eller vad som är korrekt att kalla dem). Jag tänker på dem och de antidemokratiska rörelser som skördar framgångar i alla europeiska länder och som kräver att man ska kunna ägna sig åt Orwellskt dubbel-tänk: känna till järnrör och människofientlighet och annat dumt, men på något sätt ändå inte vara medveten om dem utan tycka att allt är bra. Och jag tänker på det okontrollerade hat som alltför ofta väller fram på sociala medier så fort någon yttrar sig i någon kontroversiell fråga.

Det var nog därför jag ”störde” föreställningen i lördags. Mitt i den långdragna och spända tortyrscenen, när Winston fortfarande inte är knäckt och hjärntvättad, drog torteraren in publiken i skådespelet. Han lät oss spela rollen av en Framtid som (underförstått) redan vet att det samhälle på vilkets uppdrag han torterar också kommer att bestå. Då applåderade jag i ensamhet Winstons envisa svar om vad som är nödvändigt för att ett samhälle ska bestå: gemenskap, kärlek, humanitet (eller hur han nu exakt formulerade det).

• Jag applåderade som uppmuntran och bekräftelse på att så tror även jag.
• Jag applåderade som protest mot de krafter som vill något annat och som försöker dra in mig att stillatigande stå på deras sida. (Det har hänt lite för många gånger under det gångna året, t.ex. med blad och uttalanden som delas ut i det svenska folkets namn.)
• Jag applåderade för att jag blev inbjuden att interagera.

Men begriper jag inte att det bara är på låtsas, en bok... teater...underhållning? Det är klart att jag är medveten om att det är teater och i viss mån underhållning, men varför skulle det betyda att det är på låtsas?!? Jag menar med bestämdhet att alla berättelser på ena eller andra sättet vill säga något om och/eller undersöka vad det är att vara människa. De handlar om dig och om mig och om oss, om vilka vi är och vill vara och kan bli. De fiktiva berättelserna kanske i ännu högre grad än de biografiska. Alla har de därför verklighetsbakgrund och är på riktigt – om vi låter dem vara det.

Så kanske applåderade jag också för att påminna mina medmänniskor i salongen om att det inte bara är underhållning.