Gott nytt år!

Det är första söndagen i advent och ett nytt kyrkoår. Alla adventskonserter och Hosiannasånger är ordentligt sjungna och åtminstone köket har fått lite adventstouch. (Rödaktig duk på bordet, adventsljusstakar och julstjärnor i fönstren, första ljuset tänt i staken på bordet samt röda gardiner - det enda rum jag byter i.) Dammsuga får jag göra en annan vecka. Och få upp lite belysning ute och lite ljus i fler fönster och kanske byta ut någon mer duk.

Jo, förresten. Palmen och delfinerna är på plats i strandlandskapet på toan också, minsann. Nu är det nästan bara duschkabinen kvar, men den får vänta tills vi hittar rätt pryl till rätt pris. (Möjligen kan vi inte hitta en som är precis rätt, eftersom befintligt hörn skiljer sig från standardmåtten och det kan vara kul om man får plats att sitta på toan, men då får vi väl ta det näst bästa.)

Jag är för övrigt glad att jag är i så pass bra form att jag kommer på och sätter igång en massa idéer, men nu måste jag nog snart lägga band på mig. Nästa vecka skulle jag ju hinna ta det lite lugnt, pula med alla mina änglar, sköta lite jobbadministration och helt enkelt hinna med det som jag inte hann den här veckan heller. Nu har jag kvaddat lugnet genom att lova att konstruera ett spel till konfirmandgruppen på lördag, ett spel om kyrkoåret...

Ja, ja. Det ska bli kul iallafall.

Listan är lång

Jag känner att jag lever - och har nu bockat av två saker på min alldeles för långa lista. Men jag får väl städa efter första advent. Och skriva blogginlägg.

Beachparty

Nu ska det minsann hända något konkret med alla dessa renoveringsprojekt vi har! Eftersom jag tydligen har fått en släng av extra novemberenergi har jag tagit tag i den tre kvadratmeter stora toan på bottenvåningen. Den har en ganska ful, men fungerande våtmatta på golvet och målade väggar. Vi kör budgetrenovering (dvs 8-10 000 kr inklusive duschkabin, istället för samma siffror med ytterligare en nolla efter.)

Jag har i veckan plockat ut alla prylar och skåp, skruvat loss alla krokar samt gnuggat rent alla rör och annat. Igår köpte jag färg (takfärg plus tre olika lämpliga kulörer för sand, hav och himmel) och idag spacklar jag. Om jag hinner maskera också är det bra. I helgen målar jag. Nästa vecka kommer de "tapetklistermärken" barnen och jag har valt ut på inreda.com - de kallas wallies, klistras upp med vatten och sägs kunna flyttas vid behov. Med en jättepalm, delfiner och snäckor får vi vårt eget blue Hawaii!

Duschkabiner googlade jag på igår kväll. Vi vill INTE ha en ång- och massageduschbastu för femtitusen, så jag tror nog att budgeten räcker till. Däremot vill vi ha säkerhetsglas samt får inte plats med standardmåttet 90x90, men det ordnar sig nog ändå. Jag ska gå till en lämplig återförsäljare och provstå några smalare varianter innan vi bestämmer oss. (Och det är ju ingen ko på isen, eftersom tonåringen inte har börjat duscha frivilligt än.)

Och jag känner mig härligt produktiv med lite skit under naglarna.

En vanlig måndagkväll

Jag har tydligen glömt bort hur 11-åringar kan vara. Eller så har jag inte haft den här sorten förut.

Mannen var på väg till sin kör. Äldste sonen skulle sticka för en timmes lek (eller vad de nu kallar det i den åldern) före läggdags. Yngste sonen satte sig med läxan, samtidigt som jag fick veta att kompisen hade glömt sin ryggsäck här - och att han själv hade glömt sina nycklar hos kompisen. Mamma talade och sade: "Gå dit och hämta nycklarna och lämna ryggsäcken när du ändå är där. Vi kan gå tillsammans om du vill, eftersom jag måste iväg och handla. Läxan får du fortsätta med sedan."

Sagt och gjort. Vi gick tillsammans och jag fortsatte till affären. När jag kom hem en halvtimme senare, var huset tomt sånär som på sagde yngste son. Han satt med jackan på i kökssoffan och läste sin läxa, men såg lite uppjagad ut.

- (Försiktigt frågande:) Sitter du här med jackan på?!
- (Indignerat:) Ja, det var ju ingen hemma när jag kom hem. Och där stod jag och ringde på och väntade och ringde på och tänkte: Har de bara lämnat mig såhär??!
- Men...
- Ja, sen kom jag ju på att jag hade haft nycklar hela tiden, men det kunde ju inte jag veta!!! (Underförstått: Du kunde väl ha sagt nåt! Men det sa han faktiskt inte. Den här gången.)

Härligt ologiskt, men ibland ganska tröttande. Jag bestämde mig för att en vis förälder i detta läge inte skulle göra så mycket mer än att hummande uttrycka sitt deltagande - och snabbt gå vidare. Och det lyckades jag också med. Den här gången.

På kurs

Ett av mina jobb sker i ett studieförbunds regi och de är så måna om att man ska veta vad man gör. God tanke. Först fick jag en dryg timmas lärarintroduktion (inkl. en massa häften med målsättningar och uppdragsbeskrivningar att läsa) innan jag fick uppdraget och häromdagen var jag på kurs med nio tanter (till). Där drog de alltihop igen. Plus lite om inlärningsstilar och grupprocesser, men då hade jag redan gått hem. Dels för att jag var helt slut och dessutom trött på alltihop, dels för att det verkade som om eftermiddagen ändå inte skulle mer än skumma på ytan av processerna ifråga.

Byggstenarna i folkbildningstanken är frivillighet, deltagarstyrning, egna erfarenheter, gemensamt ansvar, målsättning och utvärdering. Kort sagt lämpliga byggstenar för det mesta - särskilt pedagogiskt arbete. Tycker du att det låter ovanligt och unikt på något sätt? Nej. Är de förenliga med det uppdrag de har gett mig? Nej. Så kursen gjorde det faktiskt ännu tydligare för mig att jag inte ska fortsätta med det här, eftersom de inte vet vad de vill ha. Jag gör vad jag har lovat fram till jul, och det kommer att vara "good enough", men sedan får det va´. Ingen blir hjälpt av att jag mår dåligt av frustrationen över motstridiga tankar och luddiga mål. Och problemet är deras, inte mitt.

Dessutom frågar jag mig: Vad är det med folkbildare (och för all del friskolerepresentanter mfl) som gör att de inte bara är övertygade om att just deras koncept är unikt och överlägset jättebäst, utan att de också måste racka ner så ohämmat på det de kallar för "den vanliga" alternativt "den traditionella" skolan? Det är väl bra att de tror på sin idé, men någon måtta kan det väl vara. Ett försiktigt påpekande om att skolan kan se annorlunda ut än vad de tror, möts av argumentet "men det var ju iallafall vi som var först". Och? Vad hade det med värdegrundsdiskussionen att göra? Eller med den pedagogiska diton?

Lärande kan ske på många sätt, men min uppfattning är att det ändå handlar om samma processer för alla och överallt. Däremot skiftar naturligtvis förutsättningar och organisation. En studiecirekel är en studiecirkel med de ramar och förutsättningar som gäller där. Och en gymnasieskola är en gymnasieskola. Jag har vanligtvis inställningen att kurser är bra och att man alltid kan lära sig något nytt, men ibland börjar jag undra... Kanske beror det på att jag är professionell pedagog - inte en "amatör, som är en som älskar det hon gör".

Om jag kunde hålla tyst? Nej. Jag kunde inte låta bli att stillsamt invända att även en utbildad lärare kan göra saker av hjärtat. Men det valde föreläsaren att överhuvudtaget inte höra, vilket väl inte kan sägas vara så särskilt älskvärt egentligen.

Ja, ja. Det är nyttigare att vara förbannad än bara trött på´t!

Wow!

En hel helg utan en enda tid att passa eller ärende som ska utföras. Tid - och ork! - att städa och RENSA i burkskåpet, bland alla miljoner skor i förrådet, i tyghögen samt i yngste sonens skrivbordskaos (legobitar, spelkort, papper, småbitar av diverse slag, använda kalsonger och strumpor, knappt öppnade julklappar från 2007 etc).

Bilen är nu fylld av papperskassar med burkar som ska kastas, burkar som ska bortskänkas, skor som ska kastas, skor som ska bortskänkas (två kassar har dock hamnat hos grannen), trasiga och fula kläder och tygsjok som ska kastas, kläder och tyg som ska bortskänkas...samt en och annan kartong från makens upplysningsbedrifter i hobbyrummet.

Dessutom har jag både promenerat och gympat framför tv:n.

Sammanfattningsvis känner jag mig smått salig och har en härlig eftersmak i munnen! (Och då syftar jag inte bara på Farsdags-tårtan.)

Varför låter man bli att göra vissa saker?

Den här veckan tänker jag till slut få ordning på tomten och få in alla prylar från uteplatsen in i huset/garaget. Igår bar jag högen med skräpbrädor (rester från fasadprojektet) från baksidan till bakluckan, för vidarebefordran till tippen (vilket skedde idag). Idag har jag lyft in gräsklipparen, som huvudsakligen är av plast och alltså inte alls mår bra av några minusgrader, i garaget. Jag passade också på att förflytta tre femtiokilossäckar planteringsjord till baksidan, för vintervila på en plats där de inte är lika mycket i vägen som de har varit hela sommaren, med hjälp av en punkterad skottkärra. Det är detta sistnämnda som huvudsakligen föranleder rubriken.

Varför låter man bli att göra vissa saker? Som att...

...köpa ett nytt hjul (igen!) för flera hundra kronor?! Vår tomt är i och för sig omgärdad av en taggig häck som med osviklig regelbundenhet punkterar luftgummihjulet på nämnda skottkärra, men är det rimligt att alls ha en skottkärra när man ändå får slita som ett djur för att rulla en enkel säck? (Jodå, jag har gjort tröstlösa försök att hitta andra hjul som inte kan punkteras. )

...plocka in för vintern?! Det är i och för sig stökigt i garaget, men är det verkligen en vettig anledning till att kapital i form av dyrare trädgårdsmaskiner och annat förslösas i kalla frostnätter?

...sätta sig vid symaskinen?! Vi står i och för sig ännu inte på ruinens brant, men om jag fick tummen ur och lagade saker innan hålen blev för stora skulle de kanske vara möjliga att laga alls ibland. Så slapp man kanske någon av alla extra utgifter.

...göra en veckomatsedel?! Jag har ju periodvis lyckats med det och insett att det är en ganska bra idé, eftersom det minskar stressen något kring all denna mat som ska lagas jämt.

...fastlägga rutiner för promenader i dagsljus, den enskilda bönen etc?! Det här handlar ju också om att må bra!

...

Tja. Det kanske har något att göra med den där irrationella känslan som ibland kan infinna sig när man tar en överblick över hur diskbänken/tvättstugan ser ut: "Det är ingen idé att göra något för det ser snart likadant ut igen. Jag läser en god bok istället."

Och eftersom livet inte bör fyllas av dåliga samveten, utan av trevligheter som blandas med nödvändigheterna, så gör jag det. Också.