Koka björn av Mikael
Niemi är en härligt lättläst och stundtals direkt vacker bok. Deckarhistorien är
inte dåligt ihopkommen med prosten som en naturälskande Sherlock Holmes och ”nåjdungen”
Jussi som hans Watson-liknande skugga i jakt på den reella förövaren. Historien
fördjupas framförallt av de kusligt aktuella temana: det lönar sig att sparka
nedåt, följa dina fördomar, hitta syndabockar hellre än sanningar och låta dina
personliga aggressioner förblinda dig. Detta, ihop med våldet, gör boken stundtals nästan olidlig att läsa.
Samtidigt finns här en oerhört stark lovsång till läsandet
och skrivandet, till det skrivna språket och hur det gör oss mänskliga.
Flera i bokcirkeln betonade också lokalfärgen och den
historiska researchen. Ja, Mikael Niemi vet mycket om Lappland och mitten av
1800-talet, om Lars Levi Laestadius och om väckelsen. Men den senare berättelsen
lyckas han inte få att bli levande, tycker jag. Allt som handlar om prosten som
prost och ledare för väckelsen känns helt bortkastat, för det spelar ingen
egentlig roll för huvudberättelsen utan borde snarare fått bli en egen bok.
Dessutom är den beskrivningen stel, otymplig och fullkomligt obegriplig om man
inte vet ganska mycket om vad en väckelse är och kan vara. Synd, för jag tror
faktiskt inte att det var den bilden Niemi ville lämna läsaren med.
Och: Visst kokar de björn, både köttet (de hungriga
torparna) och huvudet (prosten som vill spara kraniet som bevis) av den
stackars björnhona som oförskyllt slås ihjäl tillsammans med sina ungar. Men kokandet
tar i sig en så försvinnande liten plats i boken att det knappast kan vara
därför som den heter så. Snarare syftar det antagligen på den historia som författaren
här kokat ihop och på den historia som fjärdingsman bekvämt kokar ihop för att
visa att han snabbt kommit på vem mördaren är.
Det är emellanåt ett ganska otäckt hopkok, och alltså lite splittrat, men visst är det
läsvärt.
