I söndags träffades bokcirkeln för att tala om Amos Oz´ roman Judas. Glädjande nog var våra pausande bokvänner tillbaka igen!
Läsaren av boken får under ca ett halvår under 1950-talet följa studenten Schmuel Asch, som har lagt sin påbörjade doktorsavhandling om judarnas syn på Jesus (inte Judas!) på hyllan och känner sig övergiven av världen i allmänhet och sin före detta flickvän i synnerhet. Han får jobb som samtalspartner och stöd för en sjuklig äldre herre, i ett hemlighetsfullt hus som styrs av den mystiska och vackra Atalia. Och sen går händelserna mest runt snarare än framåt, tills hon tröttnar på honom och kastar ut honom.
Alla de andra tycker att boken är bra och välskriven och intressant att läsa, så vitt jag förstod, även om den kanske spretar lite. Själv blev jag mest irriterad och besviken. (Jag hade ganska höga förväntningar och det är ju ibland livsfarligt för läslusten.)
Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag själv hade varit i Jerusalem, men nu fungerade alla miljöbeskrivningar mest som tråkiga longörer. Ofta upprepade till leda, precis som personbeskrivningarna. Det är klart att författaren har ett väl fungerande språk som är lätt att läsa. Men han envisas alltså med ideliga upprepningar, som till slut förtar alla eventuella stilistiska poänger.
Vad är egentligen vitsen med boken, vad ska den handla om? Det är klart att författaren får historien att hålla ihop. Men berättelsen verkar meningslös, befolkad som den är med en hoper konstiga typer som bär sig underligt åt och som inte väcker något gensvar i mig. Och inte pratar de någonsin färdigt, alla framkastade tankar avbryts i ett tidigt skede och lämnas oavslutade.
Varför har författaren valt denna titel? Det är klart att det är en intressant tanke att Judas aktivt under lång tid arbetade för att Jesus skulle korsfästas, för att därigenom följa Guds plan och ge Jesus möjlighet att visa världen den gudomlighet Judas själv benhårt trodde på. (Genom att stiga ner från korset.) Men tanken fördjupas eller förklaras inte särskilt, bara upprepas om och om igen. Alltihop är så... ytligt.
Men visst. Några givande tankar (återupp-)väcktes:
- "Förrädare" är ofta den stämpel personer får, som har andra åsikter än den som för tillfället har makten.
- Det judehat som boken beskriver att de kristna har pga Judas är främmande för mig. (Jesus var ju också jude.) Judehatet varken har eller har haft någon del i den kristenhet jag lärt känna under mitt liv, även om jag naturligtvis känner till att det har funnits i Sverige historiskt sett.
- Guds planer är oftast så mycket större/mer annorlunda än vad vi människor vågar tro eller ens kan ana.
