Bästa läsupplevelsen i år

På nobeldagens kväll träffades bokcirkeln för att tala om romanen Återstoden av dagen av dagens och årets pristagare i litteratur Kazuo Ishiguro. (Nej, vi hade inte långklänning och glittersjal. Det var fint ändå!) Det har aldrig hänt förut att vi läst och talat om en nobelpristagarbok redan samma år. Vi brukar nog oftast läsa under kommande sommar för att tala om den i augusti, kanske för att böckerna vi vill läsa oftast har varit så väldigt tjocka.

Återstoden av dagen är en ren fröjd att läsa! Det är en långsam och snirklig monolog i form av dagboksfunderingar inför och under en kortare resa i England på 1950-talet. Språket är vackert, korrekt och lite omständligt - och jag gillar det skarpt. Personen som funderar och reser är butlern Stevens, men även om läsaren visst får följa med på resan ifråga så är det inte den eller det engelska landskapet som är bokens egentliga innehåll och behållning. Istället handlar det nästan uteslutande om den här mannens tankar kring hur en bra butler ska vara och förhålla sig. Under tiden som han resonerar om detta kan läsaren sakta se och förstå hur hans liv på Darlington Hall har varit och hur det är nu.

"Utmärkt, tack" skulle han nog själv säga. "Något att vara stolt över, bara några få mindre detaljer kan ordnas." Men medan man läser stiger en isande ensamhet, en skrämmande oförmåga till sociala relationer och en urskuldande bitterhet som han inte vill kännas vid fram på sidorna. Hans möten med människor på resan understryker och förtydligar detta.

Ändå är det ingen tung läsning. Men man får anledning att fundera: Vad är det viktigaste för att bli bra i det du själv ägnar dig åt? Har du det - och hur vet du det? Är detta något värt att eftersträva eller finns det andra sätt att se på saken och annat som är viktigare? Vad innebär det egentligen att vara lojal - mot sin arbetsgivare, mot sig själv och mot andra? Hur lever man vidare med ett krossat hjärta och krossade drömmar?

Jag har inte sett filmen - den måtte vara mycket långsam för här händer ju inte direkt någonting - och  jag tror inte att jag ska göra det heller. Boken är den bästa roman jag läst i år och jag vill suga på den karamellen ett tag till.

Sluta skriva mig på näsan

Hoppsan! Det är ny bokcirkel på söndag och jag har alldeles glömt bort att skriva om vår hundrade bok. (Ja, vi har alltså läst 100 böcker tillsammans sedan vi började hösten 2006. Det är ganska häftigt, faktiskt. Tre av oss har varit med på resan hela vägen.)

Jag har alltså helt glömt bort att skriva. Det beror antagligen på att jag har haft ganska fullt upp med att fylla femtio, men en delanledning är nog också att boken ifråga inte var särskilt minnesvärd. Vi trodde ju annars det. När stadsbibilioteket lånar ut en bokcirkelpåse med romanen, innehållande typ åtta böcker och ett papper med frågor att tala kring, tror man ju att någon professionell människa har valt med omsorg.

Vi har alltså läst Anne Enrights Den gröna vägen. Författaren ifråga är enligt köpetexten en av Irlands största, nu levande antar jag att de menar, men de priser hon fått har hon så vitt jag förstår fått för tidigare böcker. Framsidan är ju ganska charmig och spännande, men har tyvärr ingenting med innehållet att göra.

Boken handlar om Rosaleen, som fortfarande är både psyksjuk och rätt förvirrad. Hon bor kvar i det gamla huset på Irlands atlantkust, med sina barn spridda över världen. Jag tror att de var fyra, två flickor och två pojkar, men det jag minns bäst är att de var sådana stereotyper. En osalig bög (oklar vilket yrke han ägnar sig åt), en osalig läkare som ska rädda världen, en uttröttad hemmafru som försöker ta hand om sin mor mellan varven och en förvirrad lillasyster som egentligen inte orkar med sitt liv eller vill någonting alls. Och alla kommer de hem till jul när modern hotar med att sälja huset. Mest för att de inte orkar med sina egna liv, verkar det som, och hoppas att modern ska ge dem något som hon aldrig förmått ge dem tidigare. Men det är ganska oklart.

Och så umgås de alla tillsammans bland traditioner och olösta konflikter, modern ger sig ut på promenad och går vilse på den gröna vägen (med väldigt oklar betydelse i sammanhanget), hon blir upphittad och... tjaa, jag vet inte riktigt om man kan säga att det händer något alls eller att någon människa eller relation utvecklas eller att jag alls förstår något. Men det är ju svårt att utveckla platta och sladdriga pappersdockor, förstås.

Däremot ägnar sig författaren på nästan varenda sida åt att tala om för mig som läsare att det händer saker underförstått och att det är konfliktfyllt och oerhört dramatiskt. Jaha? Säger du det? Kan jag inte få märka det själv i så fall? Sluta att skriva mig saker på näsan!

Ett av de viktigaste råden på varje skrivkurs heter: GESTALTA! Förklara inte, utan skriv så att läsaren själv känner och förstår det som personerna upplever. Känner det i magen. Det är ganska svårt. Detta tycker jag att Enright lyckas med i inledningskapitlet om lillasysterns uppväxt, lite kort ibland när vi får följa Rosaleens tankar i nutid samt eventuellt någon gång i kapitlet om läkarsonen. Men när de väl träffas hela högen, nej, då bränner inte berättelsen till en endaste gång. Och jag begriper inte särskilt mycket överhuvudtaget.

Får etablerade författare ingen som helst hjälp med att redigera sina böcker? Är det ingen som vågar säga: "Nä, den här kräver nog en omstuvning och en rejäl runda till genom skrivkammaren. Kom igen om ett år eller två."? Synd! Inledningen väckte nämligen förväntningar som inte infriades.