Snöängel

I söndags var jag på bokcirkel igen. Trevligt vardagsprat över te och mackor, är vad som inleder det hela. Sedan tar vi oss an boken vi alla har läst. (Läst mer eller mindre, måste jag väl tillägga. Ibland får man kanske inte ihop vardagen så att man hinner läsa ut i tid. Jag brukar dock ha hunnit.)

Vi hade läst romanen Snöängel av Anna-Karin Palm. Den är faktiskt på över fyrahundra sidor, men språket och miljöbeskrivningarna är härliga och  upplägget delikat - så det gör inget. Troligen skulle jag njuta ännu mer om jag kunde Stockholm lite bättre, men eftersom beskrivningarna faktiskt känns mest svenska (mer än Stockholmska) så fungerar det utmärkt ändå. Och jag tycker att det är jätteroligt när författare blandar berättarröster på ett genomtänkt sätt och dessutom arbetar med strukturen!

"Men det här är ju en saga!" sa en av damerna. (Precis som förra gången.) Ja, det är det - om än inte med lika tydliga förtecken som Guillous. Frågan är om inte alla försök att göra en berättelse av livet blir en saga? Och frågan är om det är fel? Är inte livet en saga - eller som en saga!?! Svaret beror förstås på vad man menar med "saga". Men det måste ju finnas en anledning till att exempelvis Shakespeares sagolika berättelser har överlevt alla dessa år.

Huvudpersonen Hedvig glider genom sitt 80-tals-Stockholm och påverkar alla människor omkring sig, utan att vi läsare egentligen får särskilt mycket grepp om henne. En androgyn skugga av kött och blod, som själv säger sig ha tappat sin självklarhet och sina sammanhang men samtidigt förlöser andra och får dem att hitta sina. Dessa andra som hon snuddar vid är väldigt många och av väldigt skiftande slag, så sagan blir både god och ond. Parallellt får vi en jag-berättelse från en svensk författare i exil som funderar över språk, identitet och olika verkligheter.

Ibland känns det som om jag är mitt i en roman av Dostojevskij när jag ska hålla ordning på alla namn och dessutom begriper jag stundtals inte särskilt mycket alls. Konstigt nog blir jag inte irriterad av vare sig det ena eller det andra, men det beror väl på att detta är en välskriven bok av en duktig författare. (Möjligen känns Palme-spåret mest som "en björn på stranden" - och Axels tidsresor hänger faktiskt lite i luften, tycker jag.)

Så vad handlar boken om? Kanske om just detta att hitta sig själv och sin verklighets karta. Och om att vi var och en sätter avtryck - om än lika tillfälliga och ibland lika vackra som en snöängels - i andras liv. Läs den!

Tänkvärd korearoman

På senaste bokcirkeln diskuterade vi den första koreanska roman som har översatts till svenska. Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin kom ut i år 2012 (och det är väl ett av svaren på varför ingen sydkorean har fått nobelpriset i litteratur, något vi ständigt tillfrågades om när vi var där för sexton år sedan för att hämta hem vår äldste son).

Boken är av naturliga skäl proppad med referenser till och skildringar av den kultur och natur som råder i Sydkorea. Mina vänner tyckte att det var mycket intressant att få en inblick i detta - och jag kände mig ganska hemma. Jag vet ju vad kimchi är och hur de stora krukor som alla jästa grönsaker förvaras i ser ut. Jag har iallafall lite koll på nationaldräkten han-bok och på vikten av förfädersriter, även för den kristna halvan av befolkningen. Och jag vet att vädret är ungefär detsamma som här - och att 100 won var värt 1 svensk krona åtminstone när vi var där. Men inte fattade vi allt, ens med gemensamma krafter.

Boken var lättläst och trevlig och det fanns mycket att prata om. Här fanns underlag för oerhört intressanta diskussioner om i vilken utsträckning man egentligen kan känna en annan människa, om sorgen och dess uttryck samt om relationen mellan barn och föräldrar i olika åldrar. Och bokens berättarröst var både intressant och oerhört frustrerande, ibland så illa att det skymde innehållet.

I somras fick vi som en uppgift på skrivarkursen jag gick att skriva en du-text. Inte en jag-berättelse eller en berättelse i tredje person (han/hon), utan med ett du-tilltal. Det var jättesvårt! Det finns nästan inget sådant, sa vår ledare, och jag kan inte dra mig till minnes att jag har sett det mer än rimligen i någon mer eller mindre konsekvent brevroman. Men här kallar berättarrösten huvudpersonerna för du och ni.

Ett spännande grepp, det var uppfriskande! Till att börja med iallafall. Först är det äldsta dottern (visar det sig efter några sidor) som är du, men i nästa kapitel berättas det plötsligt om äldsta sonen i tredje person. Och nästa gång berättaren kallar någon du visar det sig vara fadern som tilltalas. Dessutom finns det plötsligt en annan röst (den försvunna moderns ande?) som kallar både den ena och den andra i familjen för du.

Men hallå! Var är mönstret? Hur ska jag som läsare förstå det här? Jag försökte tänka på något som jag drog mig till minnes, nämligen att man i koreanska gör grammatiska skillnader i språket beroende på vem som talar till vem, för att se om det kunde hjälpa mig. Men som svensk läsare kan jag ju för lite om detta och en eventuell undermening går mig förbi. Greppet blir tomt och skramligt istället för fungerande.

Följaktligen reflekterade vi också en del över översättarens roll. Det går ju aldrig att översätta direkt från ett språk till ett annat, men ändå ska man ju rimligen följa både vad det står och vad som menas så nära som möjligt. Troligen går dessa två mål ganska ofta stick i stäv med varandra, särskilt om författaren har gestaltat någonting med hjälp av grammatiska grepp som inte finns tillgängliga för översättaren i målspråket. Har Molle Kanmert-Sjölander klarat den balansen på ett bra sätt? Vi kan inte bedöma det eftersom vi inte kan läsa ursprungsspråket.

Men boken är definitivt läsvärd!

Brobyggarna

Äntligen ska jag skriva lite om den första sommarboken, Guillous Brobyggarna, som vi diskuterade på bokcirkeln i början av september! Jag, liksom de andra, är fascinerad och positiv till romanen - och ser fram emot fortsättningarna i denna serie om 1900-talet: "Det stora århundradet".

Han kan verkligen berätta och jag har bara tråkigt vid några enstaka tillfällen i denna tjocka bok. Visst känns det som om jag har läst en del förut, men inget så stort och sammanvävt - och definitivt inte särskilt mycket om järnvägsbyggen i snöstorm på hög höjd. (Och så har jag faktiskt ändå läst en del om just järnväg och rallare.) Tiden blir verklig - och även om det inte sällan handlar om schabloner, så lever berättelsen.

Till slut frågade jag mig: Det är så typiskt Guillou och ändå sitter jag nästan klistrad. Hur gör karln? Det var då jag kom att tänka på Häggs författarskola (se förra inlägget).

SPELREGLER
Detta är en saga. Tre små bröder ger sig ut i världen. Det håller på att ta en ände med förskräckelse, men ödet ler mot dem och de sänds ut i världen att finna sin lycka. Eftersom de är ärliga och rättskaffens och goda, så går det bra för dem. Många motgångar möter dem, ont ställs mot gott och fattig mot rik, men allt och alla övervinns och på ett eller annat sätt får de till slut prinsessan och halva kungariket.
      Ungefär så. Iallafall skulle vi som läsare ha blivit väldigt förvånade om Lauritz eller Oscar hade dött i snöstormar eller tropikfeber eller krig. Då hade inte författaren följt sina egna spelregler. Det är också underförstått att eftersom Sverres vidare öden inte finns med i boken med titeln "Brobyggarna", så bygger han något annat någon annanstans. Troligen i nästa bok. (Vilket jag förutsätter är en korrekt gissning med tanke på vad höstens bok heter. Jag har inte undersökt det närmare än, för man blir trots allt tillfälligt lite mätt.)

PLANTERING (för att inte överraska läsaren)
Spelreglerna, förstås, men också den historiska vetskap läsaren har t.ex. om att järnvägen faktiskt blev färdigbyggd och att Tyskland förlorade kriget.

BJÖRN PÅ STRANDEN
För att vi ska orka igenom alla dessa romansidor använder sig Guillou dela av knepet att berätta lite i taget och sedan byta fokus innan vi fått veta hur det går, dels av ett antal hotbilder som ska hålla spänningen uppe medan vi får de olika idealen till livs. I berättelsen om Lauritz har vi en arg och tyrannisk fader i baronen, som inte låter de tu bli ett. Vi har fattigdomen och det iskalla vädret och så småningom även ett krig som får konsekvenser även för en norrman med tyskkontakter. För Oscars del handlar det om vilda djur (lejon mest, men ändå) och kannibaler och ett särdeles vidrigt krig.
       De gånger jag börjar tröttna lite beror det nog faktiskt just på att hoten inte är tillräckligt hotfulla längre. Jag tänker att ja, ja, har han inte jagat färdigt snart nu och hur många snöstormar ska jag egentligen behöva läsa om? Men som sagt: Det är inte särskilt ofta jag hamnar där.

Guillou är kort sagt en skicklig berättare. Bokcirkeln diskuterade också hans researcharbete samt det faktum att han redovisar sina källor för snöäventyret (positivt, trots att han i princip erkänner att han skrivit av) men inte för djungellivet (dåligt när vissa berättelser, enligt en av våra Afrika-kännare, tydligen är såpass välkända). För min del bär jag med mig den lågmält tecknade men ändå tydliga bilden av vad meningslöshet, brutalitet och utmattning (LÄS: krig) kan göra med en människa.

Mmm. Detta är bildande, välskrivet och läsvärt!

En björn på stranden

I Göran Häggs gamla men mycket underhållande Författarskolan, som jag läst om i sommar, diskuterar han förutsättningarna för en bra roman. Några av de första sakerna han tar upp vill jag gärna berätta om här, eftersom de visade sig väldigt användbara för att analysera varför en bok fungerar trots att man kanske har vissa invändningar. (Jmfr inlägget jag ska skriva senare i veckan om senaste bokcirkelboken.)

För att börja med titeln på detta inlägg: I Hollywoods barndom var det tydligen någon regissör som insåg att det han ville berätta inte gick att göra film av som han tänkt sig. Allt vackert och viktigt i livet blir på något sätt långtråkigt att se på film eller läsa om, så vad göra? Jo. För att tittarna skulle stå ut med kärleksparets långa och viktiga försoningsscen på stranden, släppte han lös en björn där. Tack vare det klassiska korsklippandet mellan kyssarna och den irrande björnen, kunde de förstnämnda hålla på mycket längre än vad som annars skulle ha varit möjligt. Slutsats: Vill du berätta något viktigt, måste det finnas ett hot i närheten som håller läsaren vaken och mottaglig för berättelsen = en björn på stranden.

Fortsättningsvis talar Hägg om att det bara är inbillning från vår sida att läsaren ska bli överraskad i en bra bok. Snarare är det tvärt om. Romanförfattaren FÅR INTE överraska läsaren, bara sin huvudperson. Man kan kalla det för plantering eller för utplacerade bananskal, men de ska finnas där så att läsaren inte blir desorienterad eller känner sig lurad av vad som händer när det händer.

En del av denna plantering handlar om de spelregler som gäller. De kan egentligen vara hur vansinniga som helst, bara de anges någorlunda tydligt och författaren sedan följer sina egna regler konsekvent. Allt annat är osjysst - och det viktigaste av allt är att vara generös mot sin läsare!

Faktiskt väldigt användbara verktyg för analys av egna och andras texter!

Mera sommarläsning

Eftersom jag har börjat på en jättetjock och inte helt lättläst bok, som väl blir nästa bokcirkelbok och som jag följaktligen återkommer till, så har jag under senare sommartid slappnat av med lite annat. Till exempel detta:

• Ellen Mattson: Glädjestranden

En vacker bok om Bohuslän och det slitsamma livet för 1800-talets människor där och då. Den var definitivt inte insmickrande, om man säger så, och gav därför ett visst motstånd efter den första tjusningen. Jag tror att det kan vara en bra bokcirkelbok, för relationerna mellan huvudpersonerna är både komplicerade och ordknappa så det finns en del att prata om. Frågan är dock hur ordknappt det får vara innan man tröttnar? Kul att ha läst, men jag läser kanske inte fler böcker av henne i brådrasket.

• Jamie Ford: Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Visst är det en underbar titel som smakar gott av den nyfikenhet den väcker?!! Det var därför jag köpte den - och upptäckte under läsningen att det var ännu en pocket om historiens (ofta bittra) verkningar i människors liv och i nuet. Boken handlar om nu (1986) och då (1940-talet) i Seattle och om tvångsinterneringen av japanska familjer i USA under andra världskriget. Den är absolut läsvärd, även om jag inte tycker att dramaturgin och dialogen riktigt flyter i denna debutbok. Kanske beror det på författaren, kanske på översättningen - men det kan också vara ett sätt att understryka den kommunikationsstörning hos huvudpersonen, som hans kinesiska föräldrar medvetet bidrog till (för att skydda honom, typ) i den förvirrade tid då nationalitet och identitet ofta stod i konflikt.

• Lucy Dillon: Ensamma hjärtan och hemlösa hundar

En bok som är precis vad den låter som - snäll, rolig, varm, trevlig, förutsägbar, avslappnande och lättläst. Precis vad man behöver vissa dagar! För att vara en såpass "enkel" roman, tycker jag dock att skildringen av det barnlösa paret är ovanligt insiktsfull.

- Nä, tv:n har jag inte tittat på nästan alls i sommar heller!

Sommarböcker

En bok i väskan, en vid sängen, en på toa och en eller två till på olika ställen i vardagsrummet - det är ledighet, det! Ibland fastnar jag i den ena, ibland i den andra. Och alltid finns det en bok på gång som passar mitt läsarhumör. (Men jag måste känna mig lite ledig och avslappnad, annars tappar jag koncentrationen och kan bara läsa en eller två böcker samtidigt.)

Några av dem jag har läst hittills i sommar är:

• David Nicholls: En dag - som jag ju redan skrivit om, kom jag på nu. Här!

• Anna Fredriksson: Sommarhuset - som är en roman om hur olika syskon kan vara och hur svårt det kan vara att nå fram till varandra när man har sorg. Irriterande ibland, men jag har inte riktigt orkat analysera om det är för att personerna ibland är så jobbiga (som mänskor kan vara ibland) eller om berättartekniken inte håller. En relativt trevlig upplevelse var det iallafall.

• Tatiana de Rosnay: Sarahs nyckel - som är en medryckande historia om det öde många av judarna i Paris gick till mötes under andra världskriget, klassiskt berättad i en växling mellan då och nu. Håller möjligen inte riktigt ända fram, slutet är nästan pinsamt, men boken var helt okej sommarläsning och jag sträckläste den.

• Kristin Hannah: Den frusna trädgården - som är ännu en bok där historien (Ryssland under mellankrigstid och andra världskriget) återupptäcks av någon i nutid, närmare bestämt två döttrar som vill lära känna sin hemlighetsfulla mor när deras far dör. Hannah är alltid medryckande och lättläst. Lägg därtill att miljön inte är riktigt lika cocktail-amerikansk som den brukar, så förstår ni att den är en av de bättre. Jag sträckläste även denna.

• Marie Hermansson: Himmelsdalen - som är en thriller, får man väl säga, med utbytta tvillingar och otäck övervakning bakom glättiga fasader samt galna läkare. Jag tröttnar fort på att behöva må illa hela tiden och retar mig på de övertydliga hintar som ska få mig att inse att allt går åt helvete. Men det gör det förstås inte ändå på slutet. Läste kanske halva boken ordentligt, sedan bläddrade jag mig fram till slutet (så att jag fick en ungefärlig uppfattning om vad som hände) och läste upplösningen. Ett ovanligt läsmönster när det gäller mig.

Jag återkommer med fler böcker när vi har haft nästa bokcirkelträff.

En dag

Den senast utlästa boken En dag av David Nicholls lät som om den kunde vara riktigt rolig! Två människor träffas och tillbringar en natt tillsammans efter examen på universitetet. Vad som händer sedan får läsaren veta genom nedslag på samma dag en gång om året under de följande tjugo åren, antingen hos den ene eller hos den andre eller hos dem båda. Ett spännande grepp som jag inte har upplevt så ofta, konsekvent genomfört utom på slutet (vilket är helt okej).

Jag läser boken utan svårigheter. Någon enstaka gång skrattar jag högt. (Det är när författaren ger en beskrivning av de fyra bröllopsvågorna.) Emma släpar sig fram med olika jobb för att överleva, utbildar sig till lärare och får småningom ett ganska stabilt liv - som hon dock inte är särskilt nöjd med. Dexter super konsekvent bort varenda möjlighet han får. Lite spännande är det i början, men ganska snart börjar jag tröttna. Snart fortsätter jag mest för att se hur Nicholls tänker lösa slutet. Det gör han relativt elegant, men lite fegt och ganska tröstlöst.

Utvecklas de inte alls som människor? Iallafall så lyckas författaren inte övertyga mig om det. Och eftersom jag faktiskt tror att vi kan det - och gör det - de allra flesta av oss, så känns boken inte riktigt trovärdig. Eller alldeles hopplös, om man vill se det så. För trots att de verkar hitta hem hos varandra så småningom så går ju iallafall allt åt skogen. Kanske blir den bättre som film!

Jag kan ha missat något väsentligt. Jag nästan hoppas det, för tanken var ju så god, men jag kommer inte läsa om den för att ta reda på det. Men med någon annan läsares kommentarer kan jag kanske få hjälp att omvärdera den!! Har du läst den?

Skrivardagar

Nu var det bra länge sedan jag skrev igen. Lite trist är det onekligen. Men det finns hopp! För att råda bot på detta ständiga icke-skrivande, deltar jag denna semestervecka i tre Skrivardagar här i sta´n.  Jag vill helt enkelt få en spark i baken så att jag kommer igång igen.

Man får ta med sig egen mat, men annars är det gratis. Jag behöver inte heller åka iväg någonstans långt från familjen på semestern. Alldeles utmärkt, med andra ord!  (Tilläggas kan: Och det gör ingenting om jag skulle bli besviken, för då skriver jag iallafall och det har inte kostat mig något.)

Jag är nöjd med detta. I och för sig har jag väl använt i princip alla övningar hittills i min egen undervisning genom åren, men grejen är ju att de är bra - och att det äntligen är jag själv som skriver dem. Det hjälper ju inte att kunna en massa övningar om man inte använder dem!

Nu är min förhoppning att jag också orkar fortsätta skriva, lite varje dag, så att jag kommer vidare. Det innebär kanske inte precis att det blir nya blogginlägg varje dag, men ska jag kalla mig för "ordbehandlare" så måste det ju också ligga lite sanning i det.

Under ytan

Lite otippat läste vi alltså i bokcirkeln Emma Hambergs Baddaren med underrubriken Vågar du se under ytan?. Ramhandlingen går ut på att en uttråkad kvinnlig konstnär (Maja - ung, okänd, gift med äldre känd konstnär – Pelle) bestämmer sig för att göra något annat ett tag, nämligen starta en simskola för vuxna. Det gör hon och det kommer tre elever till den isolerade ön mitt i Vänern där hon bor i ett slott med tjusig marmorbassäng att träna i. De tre har alla sina egna anledningar till att de är där. Det enda de har gemensamt med konstnärsparet – och med bifigurerna – är svårigheten att kommunicera med andra, att bestämma vad de verkligen vill och att genomföra det. Det är många ensamheter som går omkring där, om man säger så.

                                                              

Jag gillade upplägget och tycker att blandningen av personer är intressant. Språket var inte djupt och vackert på något sätt, men det störde mig inte heller. Karaktärerna var inte särskilt djupt tecknade, men å andra sidan har jag på något sätt mött dem i verkligheten allihop så det gjorde mig inte så mycket. Det var en rolig saga – tänkvärd, ibland lite klurig (dvs riktigt allt var inte förutsägbart) och bitvis irriterande.

                                                              

(Hur Maja bar sig åt irriterade mig omåttligt, liksom deras gamla vänner på besök, men inte boken i sig egentligen. Fast det är klart: Just det där vänbesöket tyckte jag väl inte tillförde särskilt mycket alls. Det kunde hon ha strukit. Och branden var osannolik – åtminstone dess konsekvenser.)

Vem är jag? Hur skulle jag reagera i en liknande situation? Hur hanterar man ett möte med en sådan människa? Hur vet man vad man vill och hur ganomför man det? Se där frågor som jag kunde ha tänkt mig att diskutera. Av det blev faktiskt intet – till min förvåning, ska sägas. Vi brukar ha intressanta prat även efter böcker som kanske inte gav oss den största av upplevelser. Faktum är att jag blev helt paff när flera av mina kära väninnor fränt konstaterade att det här är EN RIKTIGT DÅLIG BOK och vi inte riktigt kom vidare därifrån.

Förklaringarna lät så här ungefär:

– Språket är erbarmligt platt och tråkigt, allt går så förfärligt flåshurtigt snabbt, författaren skriver mig på näsan hela tiden och lämnar inget kvar åt läsaren att räkna ut, personerna är blodfattiga och osannolika schabloner som inte existerar i verkligheten och allt är förutsägbart.

Efter mina protester blev sammanfattningen:

– Okej. Det är kanske som sådana där nyttiga chips, men det är fortfarande chips. Lätta att tugga, men med en tydlig bismak. Och man blir däst och likgiltig. (Vilket de ju inte var. Snarare synnerligen engagerade!)

Det här är oerhört intressant – och det är definitivt värt att försöka se på saken under ytan! Hur kommer det sig att vi har så olika uppfattning? (Förutom att dagsformen ju alltid påverkar.  Jag har inga varsel på min arbetsplats just nu t.ex.) Är det så enkelt som att jag är enklare funtad och inte kräver lika mycket av god litteratur? Har jag läst fler dåliga böcker – och på så sätt vant mig? Eller kan det handla om varför och hur man läser?

Vad tror du?

Konsekvenser av glassätande

Minns ni den där första varma sommardagen för några veckor sedan? Då bestämde jag mig helt sonika för att äta årets första glass i väntan på bussen. Icas förbutik fick det bli - och där hade de också en faslig massa pocketböcker med ett specialpris om man köpte fem. Det fick konsekvenser. (Förutom att jag njöt av glassen.)

Några dagar senare bestämde jag mig nämligen för att utnyttja årets sommarläsningserbjudande redan i tidig maj. (Jag FÅR inte köpa en massa böcker hela tiden, de får inte plats i hyllan och det finns utmärkta bibliotek. Men till sommaren måste man ju lägga upp ett litet bärbart lager, så då tillåter jag mig det.) Jag hittade fem titlar som kittlade mig lite och som kändes lite somrigt lättlästa, av för mig mestadels okända författare. Härligt lyxigt att ha dem väntande på mig!

Till senaste bokcirkeln visade det sig att vi behövde en annan bok än någon av dem vi hade pratat om i gruppen som intressanta. Ett snabbt beslut krävdes av mig och väninnan - och inte hade vi så särskilt många idéer. (Man behöver ju oftast kolla upp att inte för många av oss har läst boken ifråga redan.) Till sist satte jag mig och läste upp titlar och baksidestexter på de fem pocketböckerna i telefonen och vi beslöt att en av dem nog kunde passa som bokcirkelbok i den stressiga maj månad. Om inte för läsupplevelsen, så för att det borde finnas intressanta frågor att prata om. Och sådana böcker har vi ju läst förr. Inte sällan har de varit skrivna av högt uppburna författare, även om det inte var fallet den här gången.

Om det blev bra? Jag återkommer när jag har smält det hela lite. Och rabarberpajen som jag bjöd på var god - med glass till!

Och allt skall vara kärlek

Hmm. Vi läste ju en bok häromsistens. Varför har jag inte skrivit om den? Kanske för att jag egentligen inte tyckte om den, Kristians Lundbergs Och allt skall vara kärlek.

För en gångs skull säger baksidestexten det mesta om boken. För att inte säga precis allt:

Kristian Lundberg jobbar inte längre på Yarden, omställningsplatsen i Malmö hamn som han skildrade i romanen med samma namn. Nu bor han istället i en lägenhet med utsikt över sin gamla arbetsplats och rannsakar sig själv. Han är inte säker på om den bok han skrev var den  han egentligen ville skriva. Han undrar om han någonsin kommer att sluta fred med sitt förflutna. Och så är det kärleken. Hur kan man beskriva något så oerhört, något så omvälvande? Även om det verkar omöjligt tycks han ha fått en andra chans. Är det möjligt att vända tillbaka, att gottgöra det onda man en gång gjort?

That´s it! Han sitter vid sitt skrivbord eller tittar ut genom sitt fönster eller promenerar i staden och funderar på detta utan att någonsin komma någonstans. Utan struktur, utan röd tråd. "Ja, jag ska berätta. Det är augusti." Om och om igen utan att komma någonstans. Tjatigt och ointressant i längden - och definitivt inte någon roman om nu någon trodde det. Och läsaren får inte ens en ledtråd till något möjligt svar. Det är bara prat.

Ursäkta, men varför ska jag eller någon alls behöva läsa hans uppgörelser med sig själv och med livet? Egentligen? (Men jag förstår ju att han behöver skriva dem. Det är ett under att han blivit människa alls - om nu berättaren är densamma som författaren.) Och även om jag håller med honom om att alla berättelser är kalejdoskopiska, så tycker jag inte att det är särskilt kärleksfullt mot läsaren att inte ens försöka strukturera en av de möjliga berättelseskärvorna. När vi läser är det ju av varandras skärvor vi tillsammans bygger en hel och samtidigt skiftande berättelse om livet.

Grand final i skojarbranschen

Två bokcirkelkvällar i olika konstellationer blev det den här gången - och jag var en av de två personer som var med på båda. För Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen MÅSTE man bara få prata om, även om livet kör ihop sig.

Ändå hann vi inte beröra hälften av vad som kunde diskuteras. Till exempel så pratade vi aldrig om titeln den här gången. Vadå skojarbranschen? Och vad är det som är slut? Vad menar Babba, som är den som använder uttrycket? Vad menar Ekman med att lyfta upp det som titel?

Däremot pratade vi om
- autofiktion/självbiografier och sanning (ni vet det där med "baserat på en sann historia")
- om yta och djup
- om olika roller som ingår i livet man lever/väljer att leva
- och naturligtvis hela tiden om vår upplevelse av den historia Ekman berättar om den komplicerade relation som Lillemor och Babba har. De lever sina egna liv, men är ändå tätt sammanbundna på ett sätt som nog ingen av dem hade tänkt sig från början.

Vi var överens om att detta är en spännande och intressant och lättläst bok, om än lite förvirrande och irriterande ibland. De som läst författaren tidigare kunde berätta att den är väldigt annorlunda. (Själv har jag läst och tyckt om en tidig liten deckare av Ekman, men sedan har jag lagt ifrån mig de böcker jag prövat att börja på.)

Läser man på ett annat sätt så är kanske Lillemor och Babba egentligen en och samma person. Och då kommer jag att tänka på en passus ur en helt annan bok, nämligen Blindgång av Marianne Fredriksson, där en av personerna förklarar för den unga huvudpersonen ungefär så här: "Alla människor har har olika personer i sig och det är viktigt att känna till dom. Och godta dom som de är. Jag tycker också att man måste se till så att dom känner varandra, kan säja hej och sådär när dom möts." (s. 283)

Mmm...
Läs den!

Att vänta tar energi

Med jämna mellanrum blir vissa saker extra tydliga i livet - och så är det nu efter den senaste månadens långa väntan: Jag ringde på en jobbannons, fick vibbar om att jag nog skulle ha en ganska stor chans och att rekryteringsprocessen pågick för fullt, ansökte och började bli lite mer ordentlig med att bära med mig mobilen överallt. Men ingenting hände förrän för en vecka sedan, då jag kallades på intervju. jag har varit på den, det kändes definitivt som om de tyckte att jag var intressant (även om jag fick mig en funderare för egen del) ... och nu väntar jag igen.

Så tröttande det är! Vad mycket energi som binds upp i denna väntan!!

Och ändå har jag faktiskt övat mig på det under åratals arbetslöshet och sjukskrivning - på att vänta och hoppas och planera ett liv som inte låter sig planeras alls - och på så sätt blivit ganska bra på att bemästra det.

Men det känns bra att jag får veta under nästa vecka. Och att jag ska åka till Mariadöttrarna, dvs gå i kloster, några dagar veckan därpå. Det behöver jag!

Om sekreterare och protokoll

Har haft en mailkonversation med min trevliga och duktiga sekreterare, som kände att hon behöver lite stöd och skrivtips. Det visade sig lite förvånande att mina inlägg blev ganska långa och fylliga, men det är ju egentligen inte så konstigt. Jag har själv fungerat som sekreterare i olika föreningssammanhang under de senaste trettio åren - och gör det fortfarande. Så nu tänker jag dela mina tankar med fler.

En sekreterares stora utmaning är frågan om vad som ska skrivas, hur det ska skrivas och hur mycket det ska stå. Det är inte självklart på något sätt - och om det inte står något i stadgarna om saken är det upp till styrelsen (eller ofta sekreteraren) att bestämma. Ofta finns det en kultur i föreningen, men den är inte alltid uttalad. Det är helt enkelt ganska knepigt ibland och man får prova sig fram.

Jag har lärt mig att det rent formellt räcker med ett rent beslutsprotokoll, dvs där det bara står paragraf och beslut. Punkt. Det är ju besluten som är anledningen till att man skriver protokoll. (Annars kallar man det för minnesanteckningar el. likn.) Min erfarenhet är dock att detta är ganska ovanligt. (Jag har nog bara sett det i ett sammanhang - och det kändes jättekonstigt.)

De flesta möten brukar nog resultera i något slags diskussionsprotokoll, där protokollet ger en sammanfattning av diskussionen innan det stadfäster beslutet. För det är fortfarande besluten som protokollet syftar till. Vem som sa vad hör egentligen inte dit, utan vitsen är att ge läsaren (t.ex. framtida styrelsemedlemmar som vill begripa hur man tänkte) en uppfattning om huvudpunkterna i den diskussion som ledde fram till beslutet.

Allt som sägs ska alltså inte vara med. Saker som hur vi kommer överens om att fixa fikat eller att någon tipsar om andra utförare har kanske egentligen inte med besluten vi tog på just det mötet att göra. Å andra sidan är det rent allmänt bra om det står i protokoll vem som förväntas göra vad till när, så att det fungerar som arbetsunderlag och hjälper oss att komma ihåg vad vi har att göra. Och utförartipsen med efterföljande diskussion ska absolut vara med i protokollet den dagen man ska ta beslut om vem som faktiskt ska få uppdraget ifråga.

Så länge man hoppar omkring i diskussionen inom en och samma punkt, så disponerar sekreteraren som han/hon vill. Om man börjar diskutera andra saker ska ordföranden egentligen avbryta - och om det är viktigt ska man formellt avsluta pågående diskussion samt återvända till den punkt det gäller för att återuppta diskussionen man hade där, innan mötet kommer tillbaka till det de håller på med. Så formell är jag som ordförande på årsstämmor o.likn, men på styrelsemöten tycker jag inte att det behövs. Då brukar jag låta folk prata färdigt och sedan säga till sekreteraren till vilken punkt det hör.

Kort sagt: Man kan som sekreterare göra stödanteckningar under information/diskussion, men ofta vinner man på att lyssna mycket för att få en överblick över vad som är viktigt istället för att skriva allt. Det blir naturligtvis enklare ju mer bekant man blir med frågorna, men man kan alltid fråga mötet vad som ska tas med om man är osäker. Innan man övergår till nästa punkt är det bra att kolla lite snabbt att man fick med beslutet och vem som ska verkställa det. Det är ju viktigast - och diskussionen kanske man ofta kan erinra sig i efterhand.

Som ordförande försöker jag fråga sekreteraren under mötet om han/hon hinner med. (Iallafall inbillar jag mig att jag gör det!) Jag väntar gärna lite, så att han/hon hinner vara närvarande ordentligt. Jag försöker också ofta sammanfatta det viktigaste av vad vi har sagt på slutet, innan vi byter ämne, som en hjälp både för mig själv och för de andra. (Fast känner sekreteraren sig stressad då är ju förstås risken att denne bara uppfattar det som mer att skriva...)

Som en parentes kan jag tala om att sekreteraren som är jag ännu inte är bekväm med att skriva på dator vid styrelsemöten, just för att de ofta blir lite hattiga när frågorna går i varandra. Det tar en sån himla tid att rulla upp och ner då, så jag föredrar fria anteckningar med pilar och rutor på ett block för att hinna med att lyssna och delta. Sedan använder jag ett gammalt protokoll som mall vad gäller layouten, så går det rätt så fort att skriva rent ändå. Och man frestas inte att behålla något onödigt, bara för att det redan står där.

Ja, så här tänker jag.

Silke

Härom söndagen när vi hade bokcirkel skulle vi inte bara läsa Tranströmer, utan vi hade också en roman att njuta av. Boken heter Silke och är skriven av Alessandro Baricco. Det var en lisa att läsa dessa superkorta kapitel efter Adichies sjuhundrasidorskoloss och boken var lättläst eftersom den är kort och språket är så oerhört kortfattat och knappt. Allt var enkelt och tydligt. Däremot börjar man undra efter ett tag, eftersom varenda utvikning därigenom verkar få en enorm betydelse. Och de upprepningar som flitigt används vet man inte riktigt om man ska njuta av eller irriteras av. Jag valde det senare.

Historien om Hervé Joncour, som åker till Japan åtskilliga gånger i slutet av 1800-talet för att köpa sidenmaskägg, är ganska underlig - eller möjligen ska man nöja sig med att använda ordet annorlunda. När berättelsen är slut kan man fråga sig vad som egentligen är meningen med den. Vi får inga reseberättelser från det isolerade landet i öster, vi kommer inte riktigt nära eller kan identifiera oss med någon enda person, mycket av vad som händer är relativt outgrundligt och/eller obegripligt...

Åsikterna gick isär i gruppen (Det är bra!) även om vi alla var överens om att boken var rolig att läsa just för att den är så annorlunda. Många av oss var oerhört frustrerade på huvudpersonen som "var en av dessa människor som föredrar att betrakta sitt liv, eftersom de anser att varje ambition att leva det måste ses som otillbörligt". Ändå blir han besatt, inte av Japan utan av en kvinna han hittar där. Ändå gör han saker som betyder något, men inte i det liv och med den hustru han ständigt återvänder till i god tid till högmässan den första söndagen i april.

Ja, den boken kommer att återkomma i minnet med jämna mellanrum. Och jag, som nog ibland är lite för mycket för att analysera saker, vill definitivt ägna mig åt att leva mitt liv och försöka se och njuta av vad jag har för ögonen!

Tranströmervinter

Eftersom vi till söndagens bokcirkel skulle ha läst så mycket vi önskade av Tranströmer, för att då läsa upp en utvald dikt inkl. berätta om varför, så gjorde jag det. De senaste månaderna har jag följaktligen läst några dikter varje kväll och sålunda hunnit igenom den version av hans Samlade dikter som jag äger. (Innehåller alla diktsamlingar utom den sista från 2004, den med huvudsakligen haikudikter.)

Naturligtvis har jag läst "Romanska bågar" i För levande och döda förut, samt träffat på en och annan formulering från någon annanstans, men nu fick jag del av en intressant helhet. Det var dock väldigt svårt att välja en dikt, tänkte jag åtminstone först, eftersom det så sällan var HELA dikter jag tyckte om. Snarare var det delar, strofer, meningar, bilder som lyste till - ofta i ett sammanhang som jag inte begrep särskilt mycket av. Det stressade mig i början.

Småningom blev jag lite mer avslappnad och kunde älska dessa fragment av "mästaren på poetiska one-liners" (som Corren skrev). Och det finns faktiskt en och annan helhet som jag på något sätt kan omfatta (för begripa är nog ett för stort ord). Exempelvis:

"Stenarna" ur hans första samling 17 dikter (1954)
"Dagsmeja" ur Den halvfärdiga himlen (1962)
"Namnet" ur Mörkerseende (1970)
"Minnena ser mig" (alltså dikten, inte självbiografin) ur Det vilda torget (1983)
"Göken" ur Sorgegondolen (1996)

Vad är det då jag tycker om? Ja, bilderna som alla pratar om förstås. Jag kan känna igen mig i de vardagliga situationerna och när de beskrivs med hjälp av halsbrytande och oväntade metaforer, genom besjälning... då blir jag på något sätt oerhört lycklig! För att bara ta några få exempel ur högen, som inte på något sätt hör ihop med varann:

Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor...
Gryningen slår och slår i havets gråstensgrindar...
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
... två snödrivor som vinterns kvarglömda handskar...
Jag är en stupränna för intryck.
Den som är framme har en lång väg att gå.
Vi är på en fest som inte älskar oss.
Åskan finns i det höga gräset.

För det finns väldigt mycket naturskildringar i dikterna, men också ett berättande om det mänskliga - och om musik. Det finns dessutom en hel del allusioner till Jesus och till evangelierna, även om det aldrig är särskilt tydligt eller anger någon direkt kristen tolkning. Slutligen: Så länge de halsbrytande associationerna inte gör alltihop fullkomligt obegripligt - och därigenom fjärmar mig från dikterna snarare än närmar mig till dem - så gillar jag dem skarpt. Lite konstigheter lyfter dock bara det hela, tycker jag. Och öppnar upp för även det i mig som inte går att förstå.

Provmani

Jag rättar inga nationella prov i denna den tredje och sista omgången av Skolinspektionens stora test. Det kanske är tur det, för jag blir tröttare och tröttare på snacket runt detta. VARFÖR är det så viktigt med nationella prov? HUR kan man tro dels att det verkligen går att mäta komplexa kunskaper som att skriva och dels att olika människors bedömning av det överhuvudtaget skulle kunna vara exakt densamma i varje enskilt fall?

En gymnasielärare i Hässleholm, Henrik Hedman, skriver i en artikel på Skola och samhälle så här:

Det är dags att överge den politiska övertron på att det går att kontrollera fram likvärdighet med hjälp av nationella prov, i alla fall i de högre årskurserna. Universitets och högskolesektorn har inga nationella prov. De har insett att komplexa kunskaper inte kan mätas på ett likvärdigt sätt genom centrala prov. Kanske dags för att våra skolpolitiker börja fundera på om det nog inte också gäller för gymnasiet och högstadiet och i stället börja utveckla andra instrument för att garantera likvärdigheten och kvalitén.

Jag håller med!

En bok om Biafra

Dan före dopparedan läste jag till slut ut den tjocka pocketboken på närmare 700 sidor, som har legat till hands på toan de senaste två månaderna. (Jag har ju flera på gång samtidigt.) En halv gul sol är skriven av Chimamanda Ngozi Adichie och handlar om en handfull människor strax före och under Biafrakriget i Nigeria och det som ville bli Biafra 1967-1970.

Som nyfödd vid den tiden hade jag ingen större koll på händelser och faktum ens nu, det måste jag erkänna. Devisen "Tänk på barnen i Biafra" uppfattade vi barn på 70-talet snarast som ett skämt, om än mot en mörk bakgrund med flugor kring de uppsvällda barnmagarna, för inte skulle de ha särskilt mycket användning för de ärtor vi inte åt upp.

- Är den bra? frågade yngste sonen någon gång medan jag var mitt i. Jag drog efter andan lite eftertänksamt, men blev avbruten:
- Du behöver inte berätta vad den handlar om, bara säg ja eller nej. Är den bra?
- Bra och bra. Den är intressant. Och jag tänker läsa ut den fast den är lång.

Och eftersom jag normalt inte har mycket till övers för böcker om krig så är det ett gott betyg. Boken är klurigt uppbyggd, så att man vill läsa vidare för att reda ut och förstå ett och annat. Människorna känns verkliga, även om jag inte kan identifiera mig med dem i någon större utsträckning. Livet i både fred och krig blir också verkligt - och uthärdligt att läsa om - genom vardagliga detaljer ur olika personers synvinklar, snarare än genom hisnande och mer eller mindre otäcka beskrivningar. Och boken har minst styrfart hela tiden.

Alltså: Hyfsat lättläst, intressant - och nyttig!
(Efter att ha läst kanske en tredjedel slog jag upp Biafra och Biafrakriget i Nationalencyklopedin. Plötsligt kunde jag faktiskt relatera till i princip allt som stod!)