Något att hålla fast vid

Har läst en bok av Alexander Maksik som heter "Något att hålla fast vid". Även om huvudpersonen har lämnat hemskheterna  i Liberia bakom sig rent fysiskt, så finns de fortfarande kvar i henne som ständiga minnen. På så sätt påminde boken, både till innehåll och uppbyggnad, om Axelssons Mirjam-bok.

Även denna bok handlar om vad minnena gör med oss och vad vi gör med våra minnen. Jag tyckte om den.

Sommarens läsupplevelse

Förutom - och trots - Backmans överraskning, så är sommarens läsupplevelse definitivt Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam. Boken handlar om Malika som blev Miriam av ren överlevnadsinstinkt - och fortsatte att vara det även efter kriget av samma anledning. Vi läste den till bokklubbens första träff i höst som gick av stapeln härom söndagen. Jag tror att jag tyckte om den av följande anledningar:

Boken var intressant,
för att jag fick se andra världskriget och efterkrigstidens Sverige ur ett perspektiv jag inte är särskilt bekant med - det romska. Och för att detta med hur minnet fungerar och hur vi hanterar våra minnen alltid är spännande och aktuellt för oss människor, tycker jag.

Boken var givande,
för att historien blir trovärdig (trots en del luckor) tack vare god research och kanske framför allt för att berättelsen blir hel fast allt först verkade så himla splittrat. Skickligt och på något sätt lustfyllt, trots ämnet!

Boken var uthärdlig,
trots sitt egentligen outhärdliga innehåll. (Detta till skillnad från många krigs- och krisskildringar, som kanske tappar läsare just därför?) Troligen bidrog distansen, att man visste att det var minnen och att man fick dem serverade i omgångar, och stilen som inte är ett dugg sentimental.

Slutligen var boken härlig,
för att Axelssons berättarteknik och språk får läsaren att tumla fram över sidorna. Det är en glädje att läsa!