Till härom söndagen hade vi läst Damon Galguts roman ”Löftet”. Den utspelar sig i Sydafrika, från apartheidregimens sluttamp 1986 och sisådär trettio år framåt i tiden, och berättelsen kretsar kring familjen Swartz. De 300 sidorna är uppdelade i fyra kapitel: Ma, Pa, Astrid och Anton - ett för var och en av personerna i familjen utom den yngsta dottern, Amor. Den senare är väl det närmaste en huvudperson man kan komma, särskilt med tanke på att det är hon som småningom infriar löftet som hon tyckte sig förstå att modern avkrävde fadern på sin dödsbädd: att skänka den svarta tjänaren Salome det hus/skjul hon bodde i.
Att det skulle bli begravning i varje kapitel fattade jag inte förrän i det tredje. Och de två pastorerna bär sig direkt upprörande åt!
De långa kapitlen har inga styckeindelningar – i alla fall inga blankrader – utan flyter på oberoende av ämne och perspektiv. Personerna, djuren och tingen som tänker/talar/diskuterar/diskuteras blandas huller om buller i texten. ”Sömlöst”, som det stod i någon recension. Faktum är att jag tänkte på James Joyce och hans flödande prosa och inre monologer som också blandar både högt och lågt.
Möjligen är meningen att understryka hur svårt det är att avgöra vad som är meningsfullt i livet just nu medan man lever mitt i det, men det blir till slut ganska tröttsamt med berättarens till synes slumpmässiga utvikningar och tilltal (du, ni, jag, vi, de, hon, han).
Hela boken känns fladdrig, splittrad och full av meningslösheter. Tycker jag. Samtidigt finns här också fångande berättelser om ensamma människor i ett skadat och våldsutsatt samhälle. Resten av bokcirkeln var försiktigt positiva till boken - och jag är ju inte odelat negativ, som ni märker. Men jag blir lite irriterad när det är så välskrivet och samtidigt så meningslöst, liksom.
Vad ska man säga då?
