Annandag påsk träffades bokcirkeln senast. Till dess hade vi föresatt oss att läsa Edmund de Waals Haren med bärnstensögon. Det var en intressant bok - inte bara för det kulturellt och historiskt intressanta innehållet, utan också för den läsresa man bjöds på.
Så tyckte de tre av oss som läst hela boken. De två som var ungefär halvvägs var betydligt mer tveksamma. Och jag förstår dem precis. I början kändes nämligen boken intressant och lite spännande. (- Vart för han oss, den här författaren?) Ganska snart blev dock de givande glimtarna kortare och de långtråkiga beskrivningarna längre. Mitt i boken lade jag den ifrån mig och sa: - Men hur 17 kan en bok som borde intressera mig bli så fruktansvärt ointressant? Är det för att författaren berättar så många berättelser samtidigt på ett ganska planlöst sätt? För det gör han. Eller för att han är keramiker och inte författare (som en av cirkelmedlemmarna uttryckte det)? För det är han ju, men samtidigt är det inget dåligt eller tråkigt språk han använder.
Eftersom jag hade tid på mig tvingade jag mig ändå att fortsätta läsa, för att kunna vara rättvis och ha en överblick när det blev dags för diskussion. Och det intressanta hände att alla planlösa berättelser på något sätt samlade ihop sig och fick en mening. Att många av de lösa röda trådarna faktiskt på något sätt infogades i ett mönster, i en meningsfullhet, som handlar om hur vi människor lever våra liv och vad som är viktigt i olika tider och om hur vi minns. Bland annat.
Hur det här gick till, att min inställning till boken vände, begriper jag inte riktigt. Kanske beror det på att den andra halvan av boken handlar mycket om författarens farmor, som han ju kände personligen och därför hade fler känslor för och bättre inlevelse i. Kanske beror det också på att de långa linjerna, både bakåt i historien och framåt till nutiden (med associationer t.ex. till Putins övertagande av Krim) blir tydligare, samtidigt som beskrivningen av författarens vilsenhet avväpnar läsaren i förhållande till det ibland lite förvirrade berättandet.
Men läs den själv!
