Är jag typisk man?

Hittade en gammal Skolvärlden (nr 4/feb 2009), dvs Lärarnas Riksförbunds tidning. Där kunde man läsa en del intressant.

"Kvinnor och män söker sig till lärarutbildningen av olika skäl, visar rapporten som kommer i slutet av mars. (Högskoleverket) Männen är mer intresserade av ämnen och specialiseringar. Kvinnorna vill bli lärare för att det är ett tydligt yrke och för att de är intresserade av den sociala situationen i skolan. Skillnaderna är störst bland studenter som vill jobba med äldre elever." (s. 10)

(Utredningen ifråga vill undersöka varför så få män söker sig till lärarutbildningen och varför många hoppar av.)

Tydligen är alltså mina preferenser manliga, eftersom jag inte är särskilt intresserad av "den sociala situationen". Närmare bestämt är jag ju frustrerad över att dagens ungdomar verkar se på skolan just som ett socialt projekt snarare än som ett bildningsprojekt. (Jag vill påminna om att jag talar om gymnasiet och vuxenutbildningen.)

På nästa uppslag i samma tidning (s. 12-13) kan man läsa om etnologen och professorn Jonas Frykman som tycker att "skolan ägnar sig för mycket åt att bekräfta elevernas identitet och för lite åt att uppmuntra dem att överskrida sig själva och bli något de inte trodde att de ville eller kunde. – De som vinner på identitetspedagogiken är eliten, de redan bildade. Enligt honom är det bättre att komma som 'avskalad' elev till skolan och lämna etnicitet, religion och socioekonomi därhemma. Åtminstone om målet är att alla ska mötas jämbördiga och få samma chanser."

Äntligen! Det kanske en vacker dag kan bli rumsrent att som jag tycka att man inte måste intressera sig personligt och individuellt för varenda elevs sociala bakgrund och liv. Deras behov i undervisningen bryr jag mig däremot absolut om att försöka möta - och ibland innebär det kanske att jag behöver känna till något om den sociala situationen också - men jag ska inte (behöva) leka kurator eller mamma. Faktiskt!

Kärringen mot strömmen

I torsdags var det bokcirkel igen. Till den här gången läste vi Peter Englunds Stridens skönhet och sorg - första världskriget i 212 korta kapitel.

Jag har faktiskt inte läst något annat av Peter Englund förut än diverse artiklar, men jag har fått den uppfattningen att han både skriver bra och är erkänd av historikersamfundet. Att han dessutom har varit professor i narratologi - alltså konsten att berätta en historia - vid Dramatiska institutet gör ju inte saken sämre. Alltså såg jag fram emot detta, trots bokens omfång på över 600 sidor.

Och så blev jag så besviken. Kanske för att jag är trött och inte orkade uppamma tillräckligt med intresse, men... Visst var det ganska intressant med porträtten av personerna och med författarens övergripande kommentarer om kriget, men också ganska rörigt och inte särskilt medryckande. Sanning att säga fick jag träsmak.

Det är klart jag vet att det inte skulle vara en roman utan en historisk berättelse, med åtskilliga långa noter bland annat, men det hindrar väl inte att personerna man berättar om på något sätt levandegörs? Jag gav faktiskt upp efter 226 sidor. Det finns enklare sätt att skaffa sig insikt om och överblick över första världskriget. Ska det vara någon vits med att läsa detta måste det ge ett mervärde - och det saknade alltså jag.

Jag får erkänna att alla de andra damerna i torsdags kväll var rörande överens om att detta mervärde definitivt existerade. Så tro inte på mig utan läs själv!

Arkeologiska fynd

I vår lilla hallsmatt finns en specialbyggd hallmöbel bestående av de två garderober som fanns där från början, samt hyllor och fack och klädstång mellan dem. På den ena hyllan har jag emellanåt tryckt in de där löstagbara huvorna från barnens overaller och jackor. De vill nämligen inte ha dem och vi har ju ingen vidare vinter här, så... Okej.

Idag dristade jag mig till att dra fram hyllans innehåll. Det fanns tolv olika artiklar ("plagg" kan man väl knappast kalla dem?) och jag kände knappt igen en enda av dem. Snart ska jag gå upp i förrådet och se efter, men jag tror faktiskt att ALLA tillhörande plagg (här blir det bra!) är utslitna och urvuxna och kastade.

Nej en av huvorna hör faktiskt till en regnjacka som är i bruk, så den ska jag knäppa dit igen.

Tänk, vad skönt det var att kunna kasta alltsammans!

Och tänk så många hörn och hyllor som återstår att sortera när andan faller på.

Hemma igen

Japp. Nu har jag än en gång upplevt att vårt land är avlångt - med en liten avstickare till Norge och Trondheim dessutom. Där var det kallt, regnigt och en halvmeter snö (Jämtland), här hemma i södra halvan av Sverige är det solig vår. Och än en gång är det mer än musöron på björkarna innan jag har hunnit greppa sekatören och beskära rosorna.

Det ska jag dock börja med imorgon, under förutsättning att solen skiner. Ikväll och inatt ska jag bara ta det lugnt, för jag är ganska mosig efter fyra dygn på resa med konfirmander. Dels på grund av långa resor, dels för att fnittriga flickor behövde träffa på en ledare på väg till killarnas korridor vid midnattstid.

Ett tecken i tiden?

När blicken lite ointresserat gled över tv-sidorna i dagens tidning, stannade den på en bild av en ung man som petade sig i näsan. Han är tydligen programledare för ett ungdomsprogram.

Jaha. Varför låter han fotografera sig medan han demonstrativt petar sig i näsan? Vad vill han uttrycka med det - om sig själv och om sin syn på ungdomar och eventuellt om ungdomar?

Nej, jag tycker att det är larvigt. Troligen är det ett tecken på att jag börjar bli gammal, men det står jag för!

För övrigt får jag önska alla eventuella läsare en god påskhelg! Nu när jag inte mår så fruktansvärt illa för att otrevliga saker trycker på balansnerven (läs vaxproppar), så ser jag fram emot den och nästa veckas konfirmandresa med förtjusning.

Några fler blogginlägg blir det nog däremot inte på ett tag.

Vilken fröjd!

Jag hör igen. Underbart!

Efter att i flera dagar gått med huvudet på sned och vridit höger öra åt talarens håll som en gammal tant utan hörlur, fungerar allt som vanligt igen. Jag hade enorma vaxproppar (i båda öronen, visade det sig) som nu är ordentligt bortspolade. Det var värt 150 kronor.

Vilken lyx, vilken fröjd!

Livin´ in my dreamworld

Jag lever i min egen värld just nu, även om den inte precis kan beskriva som en drömvärld.

(Om jag inte minns fel var det artisten Taco som sjöng låten med titeln i rubriken ovan. Den fanns på sidan två på den enda EP jag köpte i min gröna ungdom. På sidan ett fanns Puttin´on the ritz.)

Jag lever i ett enda stort ludd, ett ludd med eko. Men jag hör inget annat än mig själv, eftersom jag har lock för bägge öronen. I synnerhet det vänstra.

Nej, jag är inte förkyld och snuvig. Nej, det hjälper inte att svälja, gäspa stort eller att hålla för näsan och blåsa. Nej, det hjälper inte med Revaxör. Sannolikt hjälper det inte med nässprej heller, men jag ska strax prova.

Undrar om jag klarar av att leda ett möte ikväll. Och körövningen ska vi inte prata om.

Första april

Tänk: Kossorna fiser och rapar mindre om man ger dem fiskleverolja, vilket gör utsläppen av metangas från jorden mindre.

Om det är ett aprilskämt så är det verkligen mitt i prick på dagens klimatdebatt!

Oberoende av vilket fnissade jag glatt vid frukostbordet.