Jubileum

För övrigt är det idag ett år sedan jag skrev mitt första blogg-inlägg. Det firar jag med att lära mig grunderna i HTML, så att jag kan göra vad jag vill så småningom. (Till exempel länken i förra inlägget.)

Julklappen nu utnyttjad

Tillbaka i ett grått januari, men det är inte dumt att vara hemma. Vi har emellertid haft en mycket trevlig utflykt till Säfsen torsdag till söndag - och där var det vitt inte bara i backen. (I morse fick maken faktiskt gräva fram bilen inför packningsbestyren, eftersom det hade snöat en dryg decimeter i natt.)

Inte för att jag är någon vinterälskare av stora mått, men... Ska det vara kallt kan det gott vara vitt också. För det är rätt vackert! Följaktligen tittade jag noga och medvetet ut på det snöviskande landskapet utanför vindrutan så länge det varade.

Ja, jag har åkt skidor på tvären igen, dvs för andra gången i mitt liv. Jag kan konstatera att jag så småningom bibehöll en hyfsad kontroll över mig själv och skidorna i princip hela backen ner - om jag koncentrerade mig hundraprocentigt på just detta. I snälla, gröna backar givetvis. (Nej, jag prövade inga andra. Så roligt är det inte.)

Elvaåringen ställde sig på skidorna, ramlade ett par gånger och åkte för övrigt i full fräs. Han och maken (som ju är uppvuxen med sånt här) avslutade till och med andra dagens åkning med en svart backe! Trettonåringen tog under protest på sig slalomskidorna och behöll dem på i ungefär en timme. Under denna tid surade och gnällde och skällde han oavbrutet, även om han inte ramlade särskilt mycket mer än vad jag gjorde. Sedan satt han i matsäcksrummet och spelade game boy, innan jag tog av mig skidorna och vi åkte lite pulka tillsammans. Dagen avslutades med att vi bytte till längdskidor.

På lördagen lämnade vi alltså pappa och lillebror i slalombacken och gav oss ut i skogen för att njuta av att ha tillgång till våra vrister. Elljusspåret var dock så illa skyltat att de två kilometer vi hade tänkt värma upp med byttes till nästan fem. Men vi skällde inte på varandra en enda gång! När vi väl hittat tillbaka till bilen gjorde vi dock ett högtidligt "give me five". Heja oss! Att lunchen blev lite sen tog de andra tack och lov med jämnmod.

Boendet? En lägenhet av fyra i ett gult hus strax bredvid infarten till backen. Rymlig och trevlig, i allafall om man inte har alltför stora krav på ålderstigna badrum. Möjligen skulle de behöva köpa en ny dammsugare som varken bits eller faller i bitar.

Så ja, vi har haft det bra!

Fördelar

Det finns fler fördelar med min hemmagympa, förutom det fysiska och mentala välbefinnandet. Varje gång jag flyttar på soffan för att få plats att hoppa omkring framför tv:n, måste jag ju först dammsuga där och under soffbordet. Och det behövs!

Vadå sanning?

Med mild förvåning och dito intresse läser jag den hetsiga debatten om Liza Marklunds bok Gömda. "Den är ju inte sann!" utropar diverse människor indignerat, när det visar sig att berättelsens detaljer inte stämmer överens med vad som sägs ha hänt i verkligheten. Är det något att bli upprörd över?

(Jag måste först som sist erkänna att jag inte har läst boken ifråga, huvudsakligen för att all hysteri och upphöjande till skyarna av vissa böcker tar lusten ifrån mig att läsa dem. Men också för att jag inte är den största anhängaren av biografiliknande böcker. Resonemanget nedan grundar sig därför på min uppfattning om litteratur i allmänhet.)

Det är klart att den inte är sann. Det är ju en roman! Vitsen med en roman är - som jag ser det - att den ska upplevas som sann, som trovärdig, som värd att läsa för att den säger något om att vara människa. Läsaren ska kunna inbilla sig att det har eller skulle kunna hända mig själv eller någon annan. Om det verkligen har hänt precis så där på någon bestämd plats och för någon bestämd människa är egentligen fullkomligt ointressant. Och har det bevisligen inte gjort det, vilket för det mesta är fallet, blir romanen faktiskt inte sämre eller mindre sann för det.

Men biografier måste ju ändå vara sanna, särskilt om det är den det handlar om som har skrivit dem!? Nej, det tror jag inte ett ögonblick. Det finns åtminstone två anledningar:

1) Ska man beskriva något måste man ju hela tiden välja och välja bort, eftersom allt helt enkelt inte kan sägas och skrivas.
2) Vi människor minns och uppfattar olika. Flera beskrivning av samma händelse kan skilja sig diametralt från varandra, utan att den ena därför skulle vara osann.

Att sedan reklamen hävdar att romanen/filmen bygger på en verklig händelse, för att det säljer bra... Det är ju inte heller något nytt. Redan utgivaren av Robinson Crusoe använde det tricket, om jag inte minns fel.

Så spara upprördheten till något väsentligt - och våga läs en bok för att den kanske på ett eller annat sätt kan handla om dig!

Olika sorters ljusterapi

Mammorna som hämtade på dagis tittade lite konstigt på tanten som bara stod alldeles stilla och stirrade framför sig mitt på gräsmattan mellan postlådan och busshållplatsen. Men det var ju där jag kom åt att vända ansiktet mot den förskrämda januarisolen strax efter tre idag - och där som eventuella solstrålar kunde nå mig.

Köksrenoveringsprojektet rullar långsamt vidare. Idag har jag grundmålat de tidigare bruna resp. skitgula fönster- och dörrkarmarna vita. Å så ljust det blir!

Nu har jag börjat min framförtevengympa igen efter alla förkylningar och helger. Det gör mig ljus till sinnes, även om det var ganska tungt idag. (Jag brukar också passa på att le fånigt mot de käcka tränarna på tv:n. Det sägs ju att kroppen mår bra bara av att man använder de där skrattmusklerna, så man får ju passa på. Ett annat bra tillfälle är när man stänger av datorn. Då blir iallafall min skärm först svartvit och får sedan färg igen - och då ler jag!)

Detta är mitt hundrade blogginlägg!

Det är värt 120 kronor att slippa!

Nu har jag gjort något som väl antagligen är oförlåtligt för en kvinna. Jag har lämnat in mina täckbyxor för byte av dragkedja. Ja, jag tänker betala någon annan att göra jobbet åt mig, eftersom jag varken har lust att påta med eländet eller är bra på det.

Men det är intressant att jag tror att jag kanske bär mig illa åt. Tanken slog mig att det kanske var av en liknande anledning som maken länge envisades med att laga bilen, fast det tog en evig tid och alla vi runt omkring fick hålla säkerhetsavstånd under tiden eftersom han blev folkilsken. (Ungefär samma förhållande som jag har till blixtlås, alltså.) Men när jag frågade sa han att det var av rent ekonomiska skäl.

Innebär detta att det bara är kvinnor som känner trycket att kunna fixa alla de husliga ("kvinnliga") detaljerna, medan männen är mer fria gentemot "manliga" förväntningar. Eller är jag extra känslig (eftersom jag saknar lust och förmåga att fixa ett flertal av dessa detaljer), medan maken är mera trygg i sig själv (eftersom han verkligen är bra på att reparera annat och snickra och så)? Eller skiljer vår självkännedom? Ja, det kan man fråga.

Jag funderar lite extra på sådana här små detaljer just nu, eftersom jag just har läst ut Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig. Den upprepar sig lite väl mycket och kommer inte fram till några revolutionerande slutsatser precis, men är emellanåt både rolig och tänkvärd. Och vi fick incitament till ett riktigt bra prat här hemma, vilket alltid känns skönt.

Boken handlar om det faktum att det så väldigt ofta är kvinnan bakom allt, dvs HON som har det övergripande ansvaret för till exempel:
- att det finns presenter till kalas och bjudningar
- att det finns skridskor/gympadojjor o.likn. som passar barnen när skolan har friluftsdag
- att det köps biljetter till den där utflykten vi har pratat så länge om att göra tillsammans
- att lakanen byts ibland även om de inte är nerkissade eller nerspydda
- att veta var alla prylar finns
- att lägga tillbaka dem där när de flyter runt
etc

Därmed inte sagt att hon gör riktigt allt själv, men hon måste väldigt ofta fungera som tändstift för att det ska bli av. Medelst tjat. Inte för att hon nödvändigtvis är bättre på att ha den övergripande kollen, inte för att hennes hjärna är bättre utrustad eller för att hon har en outsinlig lust till det - utan för att hon måste.

Håhåjaja.

För övrigt har jag nu bluddrat i den här formen i snart ett helt år. Tänk, va!

Bara nästan nackspärr

En av barnens kompisar, på utflykt till köket från det överfulla vardagsrummet där TV-spelen rullade, frågade oskyldigt: - Är det roligt att måla tak?

- Ja och nej, sa jag efter moget övervägande. Det är nu, tredje gången, som det går lätt och verkligen är roligt att måla. Men det är INTE roligt att behöva måla ett tak tre gånger. Om du förstår vad jag menar.

Han såg lite förvirrad ut, men jag var inte på humör att försöka förklara mer och han var troligen inte intresserad av någon längre föreläsning. Hans trevlighetsövning hade väl redan fått oanade konsekvenser.

Nyårslöfte?

Nytt år, nygamla projekt.

Snart, snart, snart är alla gipsskivor och isoleringsbuntar och träreglar och annat skräp borta ur vår källare. Och då kanske vi orkar få lite fart på renoveringsprojektet till slut, vem vet. (Vi har varit utan gillestugan i ett och ett halvt år hittills...)

Tills dess - och parallellt - renoverar vi köket. Något som alltid har funnits på listan, men aldrig högst upp. Just nu är bara köksbordet och stolarna kvar därinne, medan kökssoffan och stora skåpet och lilla bordet och pappersinsamlingen och microvågsugnen och (snart) överskåpen till kyl och frys har placerats på möjliga platser i huset (alltså inte lämpliga eller strategiska, utan just möjliga).

Jag har också insett att vi måste måla fönsterkarmar och liknande också, så projektet växer litegrann, men ändå - det kommer att bli färdigt inom rimlig tid, typ under januari månad. Så det så.