Explosiva barn - uppmuntran och bekräftelse

I våras läste jag en fantastisk bok - Ross W Greene (2001 (1998)): Explosiva barn. Ett nytt sätt att förstå och behandla barn som har svårt att tåla motgångar och förändringar. - och nu börjar författaren och hans metoder plötsligt dyka upp lite överallt, t.ex. i denna artikel.

Den här boken skulle jag nog ha behövt läsa ungefär när den kom ut, men det är inte förrän nu ett dussin år senare som jag har gjort det. Upplevelsen är en blandning av ”Aha!”,”Då gjorde vi ändå en hel del rätt!” och ”Där ser ni!” – uppmuntran och bekräftelse så här lite i efterhand. Författaren är en amerikansk professor i psykologi och beteendevetenskap från Boston och har jobbat med dessa barn i tjugo år. Kort sagt: Han vet vad han pratar om, även om han (som alla amerikanska författare, tycks det) pratar alldeles för mycket. (Får de verkligen betalt per sida?) Å andra sidan är det ganska pedagogiskt.

Så: Vad säger han?

• Det finns inga standardrecept. Vad som krävs är ett öppet sinne och en vilja att hjälpa barnen att hantera motgångar och förändringar.

• De svårhanterliga beteenden som dessa barn uppvisar (häftiga vredesutbrott, olydnad, impulsivitet, instabilt humör, verbal och fysisk aggressivitet) är för det mesta INTE uppmärksamhetssökande, något barnen gör för att djävlas eller ett resultat av olämpliga uppfostringsmetoder.

• Boken handlar inte om diagnoser utan om explosiva, oflexibla och lättfrustrerade barn – oberoende av anledningen/förklaringen (som naturligtvis kan vara en diagnos eller flera).

• Målet med boken och Greens arbete är att minska fientligheten/det negativa samspelet hemma och i skolan, att öka barnets förmåga (till flexibilitet, frustrationstolerans, kommunikation och problemlösande), att hjälpa de vuxna att se hur våra förklaringar och tolkningar av barnens beteende påverkar våra reaktioner på det samt att hjälpa oss alla dels att förstå de faktorer som leder till beteendet ifråga och dels att börja samspela.

Och så ger han en mängd exempel, både händelser och de vuxnas tankar, där jag känner igen mig och oss och sonen i vartenda ett. (Men också kan känna: - Oj, så illa var det nog aldrig riktigt. Eller?) Han diskuterar varför det är så här och hur man kan arbeta med sig själv och med barnen för att det ska bli annorlunda. Skulle du vilja ha min sammanfattning av boken så hör av dig.

Grabben är nu för övrigt 18 år och håller på att utvecklas till en mogen och härlig människa - i alla fall när föräldrarna inte är i närheten.