För en gångs skull säger baksidestexten det mesta om boken. För att inte säga precis allt:
Kristian Lundberg jobbar inte längre på Yarden, omställningsplatsen i Malmö hamn som han skildrade i romanen med samma namn. Nu bor han istället i en lägenhet med utsikt över sin gamla arbetsplats och rannsakar sig själv. Han är inte säker på om den bok han skrev var den han egentligen ville skriva. Han undrar om han någonsin kommer att sluta fred med sitt förflutna. Och så är det kärleken. Hur kan man beskriva något så oerhört, något så omvälvande? Även om det verkar omöjligt tycks han ha fått en andra chans. Är det möjligt att vända tillbaka, att gottgöra det onda man en gång gjort?
That´s it! Han sitter vid sitt skrivbord eller tittar ut genom sitt fönster eller promenerar i staden och funderar på detta utan att någonsin komma någonstans. Utan struktur, utan röd tråd. "Ja, jag ska berätta. Det är augusti." Om och om igen utan att komma någonstans. Tjatigt och ointressant i längden - och definitivt inte någon roman om nu någon trodde det. Och läsaren får inte ens en ledtråd till något möjligt svar. Det är bara prat.
Ursäkta, men varför ska jag eller någon alls behöva läsa hans uppgörelser med sig själv och med livet? Egentligen? (Men jag förstår ju att han behöver skriva dem. Det är ett under att han blivit människa alls - om nu berättaren är densamma som författaren.) Och även om jag håller med honom om att alla berättelser är kalejdoskopiska, så tycker jag inte att det är särskilt kärleksfullt mot läsaren att inte ens försöka strukturera en av de möjliga berättelseskärvorna. När vi läser är det ju av varandras skärvor vi tillsammans bygger en hel och samtidigt skiftande berättelse om livet.
