Nu är det närmare fyra veckor sedan bokcirkeln träffades för att prata om den senaste nobelpristagaren Annie Ernauxs självbiografiska Åren. Den kan sägas handla om hur det var att leva 1941-2006. Den ska jag berätta lite om här, men sommarens läsning - som var ganska torftig i år - får bloggen klara sig utan. Jag är alldeles för trött.
Boken börjar med meningen ”Alla minnen kommer att försvinna.” Och sedan radar hon upp minnen i 280 sidor, utan kapitel eller rubriker eller ens särskilt många blankrader. Meningarna är ofta långa och ganska snåriga. Boken slutar med att berättaren (författaren?) talar om den bok hon vill skriva, vad hon vill göra, rädda. Hon ska ”genom att återupptäcka minnet av det kollektiva minnet i ett individuellt minne, återge den upplevda dimensionen av Historien.” (s. 276)
Författaren använder pronomen som man, hon, du och vi för att understryka att upplevelserna och tankarna är kollektiva. De har dock ett tydligt franskt perspektiv, som gjorde att jag inte kände mig så involverad. Jag är ju dessutom fel generation. Boken har dock ett intressant upplägg med utgångspunkt i visuella minnen/bilder och återkommande berättelser om familjemiddagar – med övergångar till historiska, politiska och existentiella reflektioner. Ett strömmande medvetandeflöde, som i alla fall ibland blänker till.
Här är det som fångade mig. (Läs ett citat i taget och låt det få ta lite tid.)
”Man hade tid att längta efter saker. (…) Att äga dem innebar ingen besvikelse.” (s. 45)
”…inköpslistan, kontrollen av tvätten, vad ska du laga för mat ikväll, detta oupphörliga förutseende inför den omedelbara framtiden…” (s.110)
”Ingenting på jorden fick vara oss främmande (…) vi tog ställning i alla strider. (s. 121, kring 1968)
”Idealen från maj-68 omvandlades till föremål och förströelse. (…) Man skulle inte åldras.” (s. 133, om 70-talet)
”Bara de händelser som visades på tv fick tillträde till verkligheten.” (s. 150)
”I brist på hopp ordinerades det att man skulle släppa sitt hjärta fritt med åsiktsknappar, marscher, konserter och skivor mot svälten, rasismen, fattigdomen, för världsfreden, solidaritet, Restos du Coeur, frigivningen av Mandela och Jean-Paul Kaufmann.” (s. 168, om 80-talet)
”Identiteten, som dittills inte hade betytt något annat än ett kort med foto i plånboken, höll på att bli ett överhängande bekymmer. Ingen visste exakt vari den bestod. I vilket fall som helst var det någonting man måste ha, återfå, erövra, bejaka, uttrycka.” (s. 173-174)
”Förhoppningen, förväntan förflyttades från saker till bevarandet av kroppen, en oföränderlig ungdom. Hälsa var en rättighet, sjukdom en orättvisa som skulle rättas till så snabbt som möjligt.” (s. 174-175)
Små glimtar i en väldig textmassa.
Sedan tröttnade jag tydligen, vilket hade drabbat flera än
mig i bokcirkeln.
