Gästböcker och apostlar

 Som jag minns det stannade vi och besökte varenda liten kyrka längs vägen. Först tyckte jag nog det var lite onödigt, men sedan blev jag alltmer intresserad. Till slut krävde jag att stoppen blev av – om inte annat så på tillbakavägen. För jag kunde faktiskt förstå om de vuxna emellanåt tyckte att deras planer blev försenade, med tanke på att det enligt turistsajten VisitGotland finns nittiotvå medeltida kyrkor på ön.

På varje ställe fanns en uppslagen gästbok där tidigare besökare sida upp och sida ner prydligt hade skrivit datum, namn och bostadsort. Oftast stod det inte mer än så. Men ibland tackade man för besöket och skrev något om sin upplevelse, precis som i gästböckerna som då fanns i varenda hem med självaktning. Ganska ofta låg där också en spännande hög med gamla gästböcker, där man kunde bläddra fram vilka som besökt kyrkan samma dag många år tidigare. Jag var nio-tio år och kände mig nog lite vilsen i mina försök att hantera skilsmässa och flytt och nya sammanhang där jag kanske inte kände mig riktigt hemma än. Att skriva mitt namn i det fläckade skinnbandet på bordet strax innanför vapenhuset, kändes som om jag med egen hand skrev in mig i historien. Som om jag placerade mig tillsammans med en lång rad av människor som stått här före mig allt sedan medeltiden. Släkten följa släktens gång, liksom.

Sedan såg jag mig om i kyrkorummet. Jag visste nog redan att målningar, skulptur och arkitektur kan berätta sällsamma historier om man har förmågan att läsa dem. Nu blev det väldigt tydligt att nyckeln till dessa historier ofta heter symboler eller attribut. Allt jag behövde var insikt i bibelberättelserna, som jag fått i mig med modersmjölken, och en snart nyvunnen kunskap om de olika apostlarnas martyrdöd. Släpade gubben på ett uppochnervänt kors eller höll i himmelrikets nycklar, var det troligen Petrus. Hade han ett kryss-kors var det Andreas. Simon Ivraren bar på den såg som delade honom mitt itu och Paulus hade ett svärd, för han blev halshuggen som alla dödsdömda romerska medborgare. Mose höll i budens stentavlor eller hade horn i pannan, horn som egentligen var en felöversättning av den slöja som skulle dölja hans strålande ansikte efter mötet med Gud. Snabbt lärde jag mig att upptäcka skillnader och se mönster. Snart kunde jag gå in i en helt okänd kyrka och känna igen mig, hamna i ett nytt sammanhang och ändå förstå.

Jag kom att tänka på det här när äldste sonen läste en kurs om hälsopedagogik och träffade på den i Israel verksamme sociologen Aaron Antonovsky. Under sina studier av förintelseöver­levare upptäckte han att vi människor inte nödvändigtvis måste vara fullt fysiskt friska för att ändå kunna sägas vara vid god hälsa. Däremot behöver vi uppleva en känsla av sammanhang. (KASAM, eller på engelska SOC - Sense of Coherence). Vi behöver 1. uppleva ett visst mått av begriplighet och struktur, 2. känna att vi har resurser och strategier att hantera de situationer vi möter samt 3. tycka att vårt liv och det vi gör är meningsfullt och värt att engagera sig i.

På vår Gotlandssemester lärde jag mig alltså att det som först verkar obegripligt småningom kan passas in i ett mönster, att man med tålamod och kunskap kan bemästra världen och att jag blir en del av ett meningsfullt sammanhang om jag väljer att skriva in mig i det.

Det var nog precis vad tioåringen behövde just då.
Det är lärdomar jag använt mig av hela livet.

Allt du inte visste att du inte visste

Till söndagens bokcirkel hade vi läst Patrik Svenssons mycket omtalade och prisbelönta bok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Det var intressant att få lära mig en massa om ålars liv och leverne som jag verkligen inte hade en aning om, det måste jag säga, men för övrigt är jag väl inte alldeles begeistrad. (Ett uttryck som intressant nog användes på precis detta sätt av fler runt bordet.)

Detta är en populärvetenskaplig bok om ålen och dess metamorfoser och hemligheter, som ända sedan Aristoteles har fascinerat och retat både människans fantasi och hennes ordningssinne. Här finns också långa utvikningar om människorna som forskat, om en del andra mer eller mindre närliggande frågor (bla miljöhotet) samt insprängda mer självbiografiska berättelser om barndomens ålfiske med pappan.

De journalistiska referaten om forskning och forskare är det betydligt mer liv och schvung i än i barndomsberättelserna, tycker jag. Sådana texter är han van att skriva och det gör han verkligt bra. Jag blir dock frustrerad av författarens ständiga försök att göra ålen till en existentiell fråga. De känns ganska…tillkämpade. I alla fall på sina ställen. Påklistrade, liksom, bland annat på intet ont anande forskare som är döda sedan länge.

Och så blir jag ju alltid direkt irriterad när en bok har en titel som det inte finns minsta täckning för i texten. (Kanske för att jag själv tycker att det är så fasligt svårt att sätta bra rubriker?) Tydligen började alltihop med att författaren skrev en julaftonskrönika i den tidning han jobbar på med titeln Ålevangeliet. Det verkar ju ganska fyndigt, men varför heter boken så? Javisst, det är klatschigt och annorlunda och sannolikt säljande. Javisst, det handlar om livet och om det obegripliga som vi inte kan veta något om. Men vilket är det glada budskapet?

Dock: Det är roligt att ha läst den. Det är intressant att få reda på mer om ålen och ålfrågan, men det mest intressant är nog egentligen att någon har försökt göra en existentiell berättelse av det – en alldeles egen metamorfos - och att den berättelsen blivit så populär.